Herr talman! Jag ingick i regeringsdelegationen i
Seattle. Jag har ingen anledning att erinra mot vad
statsrådet Pagrotsky här har redovisat. Misslyckandet
blev onekligen stort. I stället för att gräva ned oss
tycker jag kanske att vi ska fundera över vad vi kan
göra i framtiden.
Vad kan förklaringen vara till att WTO och fri-
handel - som är bra för alla, och inte minst för u-
länderna - har kommit att framkalla så starka negati-
va reaktioner? Jag tror faktiskt att WTO har blivit sin
egen framgångs fånge. Förr var handelspolitik ett
snävt avgränsat område för specialister som verkade
med tyst diplomati.
När WTO inrättades med tvistlösningsmekanis-
mer och sanktioner upptäckte olika intressegrupper
att man kunde få genomslag för sina krav på ett helt
annat sätt än inom t.ex. ILO eller miljövårdsarbetet
genom att gå via WTO. Perspektivet vidgades på det
viset i handlingsförhandlingarna genom att man förde
in frågor som arbetsrätt, djurskydd och livsmedelssä-
kerhet. Beslutsprocessen där alltså mer än 135 länder
måste komma överens blev därmed än mer komplice-
rad.
Jag tror för min del att ökad transparens både inåt
och utåt är nödvändig. Internt kan man tänka sig en
starkare organisation med styrorgan och större resur-
ser. Utåt är det viktigt att söka en bättre förankring.
Hittills har den strävan mest gått gentemot påtryck-
ningsorganisationer av olika slag. Men vi har sett att
detta verkar splittrande.
Till andra organisationer - t.ex. till EFTA, OSSE,
VEU och Nato - har vi exempelvis knutit parlamenta-
riska församlingar där man tar ett mer helgjutet an-
svar för hela området. Jag skulle vilja fråga statsrådet
om han har någon kommentar till min analys och
dessutom om han är beredd att verka för att få en mer
markerad parlamentarisk förankring som ett sätt att
säkerställa livsdugligheten hos WTO.