Fru talman! "Det är barnen som betalar det högsta
priset för vår kortsiktiga ekonomiska politik, våra
politiska missgrepp och våra krig." Det kunde ha
sagts av vem som helst av oss i dagens värld, som ser
sig omkring och ser att barnen är de som får betala
det högsta priset. Men citatet kommer från Eglantyne
Jebb som var grundare av engelska Rädda Barnen, i
samband med arbetet som 1924 ledde fram till den
deklaration i Genève som blivit utgångspunkten för
det fortsatta arbetet med barnkonventionen. Det var
första steget till barnkonventionen. Ett viktigt arbete
grundlades där.
Jag vill liksom tidigare talare instämma i hur
glädjande det är att vi är ett enigt utskott. Vi kan från
riksdagen i dag gå fram gemensamt med ett underlag
till regeringen och barntoppmötet. Vi kan skicka med
våra frågor, våra funderingar och våra önskemål om
hur regeringen och vi tillsammans ska driva dessa
viktiga frågor.
Utgångspunkten för betänkandet är barns situation
i ett internationellt perspektiv. Tanken är att vi ska
bilda ett underlag för hur vi ska agera.
Tidigare talare har tagit upp den dystra statistik
som vi alla känner till, om de 40 % av världens sex
miljarder är barn under 18 år. Av dem finns 85 % i
utvecklingsländer. I länderna söder om Sahara är
85 % av befolkningen barn. Det är barn som inte
lever under särskilt goda villkor. 20 miljoner barn
under fem år dör av orsaker som lätt skulle ha kunnat
åtgärdas. Det finns 15 miljoner barn som är föräldra-
lösa på grund av hiv och aids. Det finns 300 000
barnsoldater och barn i krig, lågt räknat. Det finns
130 miljoner barn som inte går i skolan. Det finns
250 miljoner barnarbetare, som framför allt ägnar sig
åt skadligt barnarbete. Då räknar vi inte med de barn
som arbetar men ändå kan gå i skolan och ha ett fun-
gerande liv.
Det finns också slavhandel med barn och kvinnor.
Det är svårt att beräkna antalet, men man talar om att
i storleksordningen en miljon barn kommer till varje
år, till de redan existerande 10 miljoner barn som nu
är indragna i barnprostitution. Liselotte Wågö gav ett
talande exempel på det.
Men vi har också barn med funktionshinder där
det finns olika siffror. UNDP laborerar med siffror på
35-40 miljoner barn som har ett funktionshinder, men
WHO räknar med att det är över 100 miljoner barn.
Hursomhelst vet vi att det är väldigt många barn som
har ett funktionshinder, kanske på grund av skada
eller undernäring men kanske också på grund av
skador i krig på grund av en mina som har sprängt av
ett ben osv. Många av dessa barn skulle kunna leva
ett bra liv trots sitt funktionshinder om de fick ade-
kvat hjälp.
Jag tror att det är viktigt att vi också ser på vad
som har hänt. Andra har varit inne på hur den mins-
kade barnadödligheten sedan 60-talet är klart påvisad.
Marianne Jönsson var inne på vaccinationerna, att
80 % av barnen i dag vaccineras, hur alltfler barn får
del av utbildning men också att barn med funktions-
hinder faktiskt får mer hjälp i dag och möjligheter till
utbildning och att försöka delta i ett normalt sam-
hällsliv.
Men man kan ändå undra varför andelen fattiga
ökar. Varför satsas inte mer på barnen? Vi vet ju att
jordens resurser finns och att vi har miljardärer som
äger mer än 50 afrikanska länders samlade BNP osv.
Det är maktstrukturen, korruptionen och vanstyre
runtom i vår värld som gör att denna skeva fördelning
av jordens resurser fortsätter att låta barn leva i armod
och exploatering, för att inte nämna vapenhandeln.
Även Sverige deltar i krigsmaterielexport som tar
resurser från det som borde gå till barn och männi-
skor över huvud taget.
Om vi också ser på vad som faktiskt har hänt så
tycker jag att det är intressant att belysa vad som har
hänt här hemma med fokus på detta område. Vi som
har varit med och intresserat oss för just detta område
kan se en väldigt positiv utveckling. Från svensk sida
kan vi se bara tio år tillbaka i tiden, från barntopp-
mötet. Då ägnade vi ändå inte så mycket tid här i
riksdagen eller ute i samhället till att diskutera dessa
frågor. I dag har vi ett starkt fokus på dem. I början
av 90-talet fick vi här i riksdagen kämpa för att få
behandla frågorna samlat, för att man skulle diskutera
barns rättigheter i ett sammanhang och inte bara upp-
delat på olika utskott utifrån olika fackindelningar.
Vi från den tvärpolitiska gruppen i riksdagen mo-
tionerade 1997 om barns behov och att ett barnpers-
pektiv måste tas med i biståndssammanhang. Och det
var glädjande att en enig riksdag fattade beslut om att
bifalla den motionen. Därefter har man gått vidare,
och riksdagen gav uppdraget till regeringen. Under
1998 och 1999 har regeringen sedan utarbetat rikt-
linjer för detta för att nu komma fram till denna över-
syn 2001 som ska överlämnas till riksdagen. Vi har
haft ett flertal olika skrivelser, t.ex. Barn här och nu
som kom för ett år sedan, och vi har på andra sätt
tagit upp barnkonventionen här i riksdagen. När det
gäller perspektivet framgår våra önskemål om hur
arbetet med frågorna ska bedrivas mycket klart och
tydligt.
Men vi måste också säga oss att vi har väldigt
långt kvar även när vi själva ska tillämpa detta per-
spektiv konsekvent. Jag har förmånen att sitta i Sidas
styrelse. Där diskuterar vi budget, vi har bokslut, osv.
Trots att detta fokus finns är det ändå på något sätt så
att man nästan varje gång dessa frågor tas upp måste
fråga hur barnperspektivet har bevakats och hur detta
har tillämpats. Vi har väldigt fyrkantiga mått för att
mäta jämställdheten i procenttal. Jag tycker att man
måste utveckla detta och se vad vi har uppnått på
jämställdhetsområdet. Men när det gäller barnpers-
pektivet har vi inte ens dessa fyrkantiga modeller med
procenttal. I detta sammanhang måste väldigt mycket
mer arbete till i vår egen verksamhet för att vi ska se
hur vi tillämpar detta.
Fru talman! Jag vill också peka på deltagandet
från barn och ungdomar själva, vilket är en så central
punkt i barnkonventionen, hur viktigt det är att bar-
nen blir sedda och hörda och har rätt till ett deltagan-
de. Vi har så svårt att i praktiken förverkliga detta,
även om intentionen finns och vi självklart står bak-
om dessa paragrafer och artiklar i barnkonventionen.
Inför barntoppmötet tänker jag på att vi har sagt
och att det finns en klar tanke om att man ska ha ett
deltagande av unga, vilket är väldigt positivt. Men vi
kan ändå se att det är svårt att hitta rätt former i olika
sammanhang där barn har medverkat. Men detta får
inte avskräcka oss från att inte anstränga oss för att
utveckla detta instrument. Och när vi diskuterar barns
och ungdomars rättigheter så måste de självklart
finnas med. Och formerna för detta deltagande måste
utvecklas.
Jag vill också peka på en speciell form av delta-
gande och vad ungdomar själva tycker är viktigt när
man diskuterar barnkonventionen. Jag besökte nyli-
gen i Peru en barngrupp som heter Aktion för barnen.
Man hade undersökt vilken paragraf i barnkonventio-
nen som ansågs viktigast. I ett fattigt land som Peru
kan man tro att det är rätten till utbildning, hälsa, etc.
som står i fokus. Men det som kom överst på topp-
listan var rätten till ett förnamn och rätten till ett ef-
ternamn. Det stämde mig till eftertanke. Det är för oss
så elementärt att ett barn har ett namn, en identitet
och sina rättigheter. Inte ens detta är något självklart i
ett fattigt land där man kan tycka att rätten till ett
namn inte kostar. Men om vi tar in processen med
registrering och processen med föräldrar som måste
ansvara för barnets uppväxt, så förstår man att även
detta är en väldigt central punkt i barnkonventionen.
Fru talman! Vi har i detta betänkande lyft fram
tilläggsprotokollet, och Marianne Jönsson har utför-
ligt pekat på detta. Många av oss kanske skulle vilja
ha ytterligare tillägg till barnkonventionen och för-
ändra och radikalisera den. Men vi är klara över att vi
inte ska ge oss in på det utan se var vi kan utöka bar-
nets rättigheter genom tilläggsprotokoll. Nu har vi fått
ett sådant som handlar om barn i krig och barnens
rättigheter att inte vara del i ett krig, vare sig för en
regeringsarmé eller för väpnade trupper i någon form.
Och det senare är viktigt att framhålla, eftersom detta
även gäller gerillagrupper och andra väpnade arméer.
De är inte undantagna. Och vi vet att det är många
som syndar och använder mycket små barn för sin
verksamhet.
Jag vill rikta mig till statsrådet Maj-Inger Kling-
vall. Den ratificering som vi vill påskynda och som vi
tycker är så viktig att Sverige gör för att sedan kunna
driva på andra att ratificera, när kommer den? Vi
hade hoppats att få den under våren 2001, och den
förhoppningen kvarstår. Men om det inte är möjligt,
när kommer den? Jag tror att det är oerhört viktigt att
vi får den snart.
De barn som drabbas i krig kommer på flykt. Barn
som flyr från krig har en oerhört utsatt situation. Vi
vet att många barn som har flytt från krig kommer till
Sverige. Och vi lever inte upp till vårt ansvar. Vi har
ensamma flyktingbarn som inte får det skydd och det
stöd som de skulle behöva. I detta sammanhang
måste Sverige också agera.
Fru talman! Om vi talar om barn i ett internatio-
nellt perspektiv så måste vi självklart, som Liselotte
Wågö också var inne på, ta upp aspekten med arbetet
inom Europeiska unionen. Vad gör Sverige där, och
hur driver vi frågan om barns rättigheter? Vi har från
svensk sida varit väldigt skeptiska till den EU-stadga
om mänskliga rättigheter som antogs i Nice i decem-
ber. Men den finns, och vi får leva med den, och där
finns en särskild artikel när det gäller barns rättighe-
ter. Men vi är många som tycker att den är en mycket
svag formulering, därför att den handlar mer om
skydd och barns rätt att inte bli diskriminerade. Sve-
rige måste agera för att få en starkare skrivning om
rättigheterna.
I detta sammanhang vill jag också fråga statsrådet
om detta perspektiv med barn och ekonomi, hur barn
kommer in i de ekonomiska processerna när det gäller
EMU, Nicestadgan och en rad andra frågor inom EU
där vi har en utmärkt guide när det gäller hur vi kan
tillämpa detta i Stefan de Vylders bok Children, Eco-
nomics and the EU towards Child-friendly policies
som har getts ut av Rädda Barnen. Där kan man se
hur de här aspekterna borde komma in i varje budget-
fråga, hur de borde komma in i Lomékonventionen
eller dess efterföljare: Hur bevakas barnets rättigheter
där? Där vill jag fråga hur statsrådet ser på hur den
typen av underlag kan användas och om man har tagit
till sig det.
Sedan hoppas jag naturligtvis att höra från statsrå-
det om erfarenheterna från mötet med ministrarna i
Norrköping i förra veckan och hur man där kunde
driva på.
Jag vill understryka hur viktigt det är, speciellt för
EU, att agera inom Östeuropa. Vi vet att många barn
där drabbas av fattigdom på grund av den ekonomis-
ka och politiska omställning som ägt rum i Central-
och Östeuropa och som har varit nödvändig politiskt
men som inte har följts av en social lagstiftning. Man
har helt lämnat ute människors rätt till ett bra liv på
annat sätt. Handeln med kvinnor och barn där är nå-
gonting som vi har tagit itu med, men jag tror att vi
kan göra åtskilligt mer.
En särskild fråga på området gäller barn på insti-
tution. Det finns rapporter om att det rör sig om cirka
en miljon barn som fortfarande lever på institution.
Där har Sverige har varit aktivt genom Bengt Lind-
qvist och många andra. Men vi är många som faktiskt
tycker att det är oerhört väsentligt att man ser hur
kandidatländerna, när de bedöms uppfylla Köpen-
hamnskritierna och andra, faktiskt också har tagit itu
med frågan om barn på institution. Väldigt många
barn lever fortfarande under sådana uppseendeväck-
ande hemska förhållanden i Rumänien som beskrevs i
slutet av 80-talet. Många av oss reagerade då. Många
barn lever fortfarande på samma sätt.
Fru talman! När nu utskottet kan konstatera att de
här frågorna, som ledde fram till barnkonventionen
och barntoppmötet 1990, ska vägas i höst på barn-
toppmötet i New York, är det naturligtvis viktigt att
se vad som har hänt på området. Det är också viktigt
att se att fokus har förflyttats från rena skyddsaspek-
ter till de mer sociala frågorna och framför allt till ett
rättighetsperspektiv. Det handlar inte bara om att barn
inte ska diskrimineras eller att barn ska skyddas.
Barnet är en individ med rättigheter. Barns och kvin-
nors rättigheter betraktas ibland som något fristående
från mänskliga rättigheter. Men perspektivet för oss
är helt klart: barns och kvinnors rättigheter är del av
mänskliga rättigheter och ingenting separat.
Det är också intressant att se hur nära förknippade
kvinnors rättigheter är med möjligheter för barns
utveckling. I länder där kvinnor har en bra ställning,
där kvinnor inte förnekas ett bra liv kan också barnen
utvecklas. I den senaste studien av The State of the
World's Children från i år har Unicef just gjort en
väldigt intressant karta där man har visat på kvinnors
status i olika länder, hur den har ett klart samband
med barns status. Där kvinnor inte kan läsa visar
kartan att precis på de ställen är det också en väldigt
hög andel undernärda barn osv. Det finns alltså ett
samband. All satsning på att minska mödradödlighe-
ten, att minska de faror, risker och den diskriminering
som kvinnor utsätts för i dag leder också till att barn
får en bättre situation.
Fru talman! Till sist yrkar jag bifall till hemställan
i utrikesutskottets eniga betänkande. Jag hoppas att vi
inte för all framtid ska behöva upprepa det som Eg-
lantyne Jebb uttryckte 1924, att det är barnen som ska
betala det högsta priset för vår kortsiktiga ekonomis-
ka politik eller våra politiska missgrepp och krig. Låt
oss tillsammans hjälpas åt att ändra de förhållandena.