Fru talman! Jag har också glatt mig åt att vi har
kunnat enas i utskottet om det här betänkandet. Det är
viktigt för Sverige att den svenska regeringen har ett
enigt utskott och en enig riksdag med sig i samband
med toppmötet. Vi har arbetat hårt för detta. Det har
varit ett givande och tagande, men det har också varit
ett väldigt trevligt arbete. Jag vill tacka Marianne
Jönsson för det fina samarbete som vi har haft när vi
har tagit fram det här betänkandet.
Jag vill börja med att berätta att jag har lärt känna
en familj från Bosnien hemma i Halmstad, som kom
till Sverige i början av 90-talet. Nu undrar väl fru
talmannen om detta har med barn i ett internationellt
perspektiv att göra, men det har det faktiskt. Föräld-
rarna i den här familjen berättar för mig att de har
svårt att etablera sig på arbetsmarknaden i Sverige.
Deras utbildningar är sådana att det är svårt att få
fäste på arbetsmarknaden i Sverige. De berättar också
om sina släktingar. Som fallet ofta är med flyktingar
och våra nya svenskar har de sin släkt spridd över
hela världen. De säger att dessa är mycket mer fram-
gångsrika när det gäller att få fäste på arbetsmarkna-
den. Då har jag naturligtvis ställt frågan: Varför söker
ni er inte någon annanstans där möjligheterna är stör-
re att få arbete? Det här är människor i 40-årsåldern.
Då säger de så här: Nej, vi vill inte flytta från Sveri-
ge, för det är så tryggt i Sverige för barnen. De har
upplevt att Sverige är ett land där det är tryggt för
barn att växa upp, och det är det avgörande för att den
här familjen ska stanna.
Jag skulle önska att det vore lika tryggt för alla
barn att växa upp som det är i Sverige. Tyvärr är det
ju inte så. Det är många barn som lider under mycket
stora påfrestningar.
Det är tyvärr också så att trots att FN:s barnkon-
ventionen är ratificerad av ett förfärande stort antal
länder, även om en del har gjort en del reservationer -
Sverige har anslutit sig utan någon som helst reserva-
tion, och det är egentligen bara USA och Somalia
som inte har ratificerat barnkonventionen - så visar
historien och tyvärr också nutiden många exempel på
att barn inte anses ha samma mänskliga rättigheter
som vuxna. Den som inte kan uttrycka sina behov blir
inte hörd och anses därför inte ha några behov eller
rättigheter. Det ser faktiskt ibland ut så i världen.
Jag har två minnesbilder som jag har svårt att
glömma bort. Båda är från Baltikum.
Jag besökte Lettland för ett antal år sedan. Då fick
jag berättat för mig om en tioårig pojke som tillsam-
mans med sina syskon hade blivit övergiven av sina
föräldrar. Det hände ganska ofta i början av 90-talet
att människor rörde på sig. Tyvärr skildes föräldrar
från sina barn av många olika orsaker. Den här tio-
åringen gick in i rollen som familjeförsörjare för sina
mindre syskon. Han klarade av det under en viss
period. Efter en tid, när han inte kunde skaffa mat till
sina mindre syskon, hängde han sig. Han tog livet av
sig. Det är ett exempel på situationen för barn i länder
där man inte hunnit eller mäktat med att göra sig av
med gamla strukturer och där lagstiftningen till skydd
för barn på den sociala sidan inte går hand i hand med
den övriga utvecklingen.
En annan minnesbild som jag har svårt att glöm-
ma är från Riga. Jag träffade på en flicka som var nio
år. Det är den yngsta prostituerade människa jag
någonsin har träffat. Jag fick prata med henne via
tolk. Hon berättade för mig att hon hade börjat med
att sälja rosor och vykort på hotellen i Riga. Nu sålde
hon sig själv. Hon var stolt för det, därför att hon
kunde finansiera sina föräldrars missbruk genom den
hundralapp som det kostade att köpa flickan. Det är
sådant man aldrig glömmer - barn som går in i ett
vuxenansvar, barn som aldrig får möjligheten att vara
barn. Det här är två exempel. Det finns många sådana
exempel.
Jag tror, fru minister, att Sverige har en viktig roll
när det gäller barnfrågor. Vi har ett gott förtroende
ute i världen, som Marianne Jönsson redan har sagt.
Vi har visat i praktisk handling att vi har förmåga att
hantera barnfrågor. Visst finns det små trasiga männi-
skor i Sverige. Det är ingen tvekan om det. Men vi
har i alla fall visat att vi kan hantera frågorna. Det ska
vi dra nytta av, inte minst inför barntoppmötet till
hösten.
Sverige kan göra mycket. Det är också viktigt att
Sverige gör sin stämma hörd i EU-sammanhang.
Mycket av frågorna måste hanteras inom den euro-
peiska unionen. Dels är det en resursfråga, dels är det
en styrkefråga. Det handlar om hur vi ska kunna råda
bot på sådant som finns upptaget i betänkandet. Inte
alla, men många väsentliga frågor är behandlade i
betänkandet.
Det förra toppmötet var framför allt inriktat på att
minska barndödligheten under fem år, precis som
Marianne Jönsson sade. Man satte upp mål under
toppmötet. Man ville halvera mödradödligheten. Man
ville halvera svår och måttlig undernäring bland barn
under fem år. De skulle få tillgång till dricksvatten
och goda sanitära förhållanden. Vi får väl säga att
man har varit mer eller mindre framgångsrik. Inget av
målen är uppfyllt, men man har kommit en bit på väg.
Det är viktigt att fokusera på de sociala frågorna
vid nästa toppmöte. Det är klokt att vi agerar tillsam-
mans med övriga europeiska länder. Vi kan ta initia-
tivet i frågorna, plädera för Sveriges inställning och
hoppas att det kan bli EU:s inställning, så att det blir
en kraftfull satsning på att se till att fler än svenska
barn får möjlighet att växa upp under trygga förhål-
landen, få utbildning och möjlighet att leva ett värdigt
liv.
Som ni hör trycker jag hårt på arbetet inom EU.
EU är en viktig faktor i hanteringen av frågorna. Jag
vill avsluta mitt anförande med att citera en av de
kanske färgstarkaste personligheterna i Solidaritetsrö-
relsen i Polen, Adam Michnik. Han är numera chef-
redaktör för en polsk tidning. Han säger så här: "Om
man vill vara europé måste man ställa sig bakom
vissa normer. Deras beståndsdelar är humanistiska
värderingar och ideal som pluralistisk demokrati,
tolerans och mänskliga rättigheter. Den enda gräns-
dragningen som den europeiska identiteten tål är den
som markerar skillnaden mellan intolerans och plura-
lism, mellan rasism och humanism."
Den enda gränsdragningen som den europeiska
identiteten tål är den som markerar skillnaden mellan
intolerans och pluralism, mellan rasism och huma-
nism. Det gäller i högsta grad våra barn. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.