Fru talman! "Anfallet hade pågått in i gryningen.
Men hyddorna brann med ett så kraftigt sken att ing-
en hade märkt att solen hade gått upp. Plötsligt hade
den bara varit där, byn var då nerbränd, många hade
redan blivit ihjälslagna, sönderhuggna av machetes,
sönderstuckna av skarpa stålrör, krossade av träklub-
bor. - - - Det var då jag upptäckte min mor. Hon stod
inklämd bakom de andra kvinnorna. På ryggen bar
hon min syster som hade fötts några veckor tidigare.
Hennes i vanliga fall så vackra ansikte var förvridet
av samma ängslan som fanns hos de andra kvinnorna.
Samtidigt sökte hon oroligt med blicken efter någon
hon inte kunde finna. Plötsligt insåg jag att det var
mig hon tittade efter. I det ögonblicket förstod jag,
bortom allt jag tidigare hade upplevt, vad det betyder
att ha en mor och att jag skulle komma att förlora
henne, på samma sätt som jag kanske redan hade
förlorat min far."
Detta berättar den afrikanske pojken Nelio i Hen-
ning Mankells roman Comédia infantil - en berättelse
som kunde varit helt sann. Det är en berättelse om en
liten pojke som på grund av krig, konflikter och fat-
tigdom på några ögonblick mister allt det han nyss
hade - tryggheten, sin familj, släkt, vänner och hela
sin by - allt för att sedan slungas ut helt ensam i en
främmande verklighet där barn som Nelio mycket
ofta tvingas försörja sig på gatan.
Jag ska inte berätta hela historien om Nelio, men
den skildrar på ett påtagligt sätt händelser som utspe-
las runtom i världen och grymheter som drabbar barn
och slår sönder barns tillvaro och deras föreställning-
ar och drömmar om en god värld och ett gott liv. Det
är också grymheter som får oss att se nya perspektiv
och att vakna från småprat och från väldukade mid-
dagsbord. Det får oss att ställa frågor. Det får oss att
tänka tanken att det barnet likaväl kunde ha varit vårt
eget. Det får oss att vilja gripa in och förändra. I bästa
fall får det oss också att på allvar vilja vara med och
forma en ny global världsbild.
Fru talman! Därför är det glädjande att här i riks-
dagen kunna presentera ett betänkande som det råder
en stor samsyn kring om frågor som rör barns rättig-
heter i ett internationellt perspektiv. Det är ett enigt
utskott som ställer sig bakom den av regeringen förda
politiken på barnområdet i de fall som aktualiseras
genom motionerna. Det är ett enigt utskott som ställer
sig bakom regeringens arbete inför barntoppmötet
som äger rum i FN till hösten.
Vid höstens internationella toppmöte om barn
kommer barntoppmötets mål från 1990 att följas upp
och granskas: "Barnen i världen är oskyldiga, utsatta
och beroende. De är också nyfikna, aktiva och fulla
av hopp. Deras tid borde vara fylld av glädje och ro;
av att leka, lära och utvecklas. Deras framtid borde
formas i harmoni och samverkan. Deras liv borde
mogna när de vidgar sina perspektiv och vinner nya
erfarenheter ... Men för många barn är barndomens
realiteter helt och hållet annorlunda." Orden är häm-
tade från den deklaration som antogs på barntopp-
mötet 1990.
Vad har hänt sedan dess? På vilka områden har
barnens ställning i världen stärkts, och på vilka områ-
den behöver barnens rättigheter ytterligare stärkas?
Några konstateranden kan man göra. Under 1990-
talet har hiv/aids och väpnade konflikter i världen
ökat kraftigt - konflikter som skoningslöst har drab-
bat barn och unga. 15 miljoner barn beräknas i dag
vara föräldralösa på grund av aids. 300 000 barn
tvingas vara barnsoldater. ILO uppskattar att minst
250 miljoner av världens barn mellan 5 och 14 år
barnarbetar. Fortfarande dör 20 miljoner barn under
fem år av orsaker som enkelt kan åtgärdas.
Men situationen för världens barn pekar naturligt-
vis inte bara i en riktning. Det finns både positiva och
negativa exempel. Utvecklingstendenserna är långt
ifrån entydiga.
En rapport som nyligen presenterades av FN:s ge-
neralsekreterare Kofi Annan visar att andelen fattiga i
världen har minskat. Medan 30 % av jordens befolk-
ning levde i extrem fattigdom för tio år sedan är an-
delen i dag 23 %. Samtidigt har det absoluta antalet
fattiga i världen ökat. Det kan vi inte stillatigande
acceptera.
Barnadödligheten har minskat. Sedan 60-talet har
dödligheten bland barn under fem år minskat. Under
1990-talet gick dödligheten ned så mycket som 10 %.
Samtidigt hotar hiv- och aidsepidemin att vända den
nedåtgående trenden. I dag beräknas antalet barn
under 15 år som dött i aids vara närmare 15 miljoner.
Det kan vi inte stillatigande acceptera.
Vad gäller andra sjukdomar kan man konstatera
att andelen barn som vaccineras mot de vanligaste
och farligaste sjukdomarna har ökat väsentligt. 1980
var det inte mer än 5 % av alla barn i utvecklingslän-
derna som vaccinerades mot de sex vanligaste sjuk-
domarna. I dag vaccineras ungefär 80 %. Men samti-
digt dör två miljoner barn varje år för att de saknar
grundläggande vaccinationsskydd. Det kan vi inte
stillatigande acceptera.
Fler barn går i skolan i dag än tidigare. Tre fjärde-
delar av barnen i utvecklingsländerna skrivs i dag in i
grundskolan. Därtill kan också läggas att antalet
flickor som deltar i grundskoleundervisningen har
ökat. Men samtidigt anger statistiken att 90 miljoner
av de 130 miljoner barn som inte går i skolan är
flickor, och ca 40 miljoner är pojkar. Det kan vi inte
stillatigande acceptera.
Fru talman! Sedan 1924, när de första internatio-
nella överenskommelsen om barnets rättigheter kom
till stånd, har det givetvis hänt en del. En ny deklara-
tion om barnets rättigheter antogs av FN:s generalför-
samling 1959, men det var en deklaration som aldrig
var juridiskt bindande. Först i september 1990 trädde
barnkonventionen i kraft i och med att 20 stater hade
ratificerat konventionstexten.
Konventionens budskap bygger på respekten för
barn och baseras på de fyra grundläggande och nume-
ra väl kända principerna
- förbud mot diskriminering
- barnets bästa i främsta rummet
- rätten till liv och utveckling
- rätten att få komma till tals och bli lyssnad till.
Det är viktigt med konventioner, deklarationer
och avtal. Dessa utgör ett centralt och handfast verk-
tyg när representanter från länder träffas för att kom-
ma överens och fatta beslut. Men samtidigt får det
aldrig stanna vid ord. Planerna och konventionerna
måste realiseras och omsättas i handling, ty annars
vore de ju värdelösa. De måste implementeras och
införlivas i länders, regioners, landstings och kom-
muners handlingsplaner på alla olika områden som
rör barn, barnets rättigheter och behov. De får inte
stanna vid vackra ord på papper eller reduceras till
mångordiga dokument som ligger och dammar på
någon hylla.
Sverige är det enda land som hittills antagit en
strategi för hur vi nationellt ska jobba för att förverk-
liga konventionen. I mars 1999 antog vi här i riksda-
gen Strategi för att förverkliga FN:s konvention om
barnets rättigheter i Sverige. Huvudansvarig för barn-
konventionens nationella uppföljning och efterlevan-
de är Socialdepartementet. Men själva implemente-
ringen av barnkonventionen är envars och allas an-
svar. Det åligger alla samhällssektorer att förverkliga
barnkonventionen genom att tillämpa den på sina
verksamheter i landsting, kommuner och myndighe-
ter.
Fru talman! Utrikesdepartementet har ansvar för
att ett barnperspektiv finns med vid utformning, ge-
nomförande och uppföljning av det svenska biståndet.
Eftersom departementet har en framskjutande roll i
det internationella konventionsarbetet på detta områ-
de åligger det också departementet en viktig uppgift i
att invända mot konventionsstridiga reservationer.
Utskottet håller med om och vill understryka att bar-
nets bästa och ett barnrättsperspektiv ska genomsyra
det svenska internationella utvecklingssamarbetet. Ett
aktivt agerande från svensk sida ligger alltså helt i
linje med vad utskottet tidigare uttalat.
Barnkonventionen ger också ett skydd till särskilt
utsatta barn - barn med funktionshinder, flyktingbarn
och andra grupper av utsatta barn som behöver stöd
och hjälp för sina rättigheter. Vid sidan av en generell
strategi krävs därför riktade insatser till barn som är
särskilt utsatta. Inom Utrikesdepartementet pågår
mycket riktigt också ett arbete med en översyn av
barnfrågor i det internationella utvecklingssamarbe-
tet. I år väntas en rapport lämnas till riksdagen. Det
ska bli intressant att ta del av resultatet av detta arbe-
te.
När jag besökte FN i november förra året som
delegat upplevde jag tydligt hur stark Sveriges röst är
i internationella sammanhang. Vårt arbete och våra
insatser är väl kända och mycket respekterade. Det
kan vi vara stolta över. Ett område där Sverige spelat
en mycket aktiv och framträdande roll är just också
utarbetandet av barnkonventionen. Sverige var också
ett av de sex initiativtagarländerna till FN:s barn-
toppmöte 1990.
Fru talman! Förra året antogs tilläggsprotokollet
om förbud mot barnsoldater till barnkonventionen.
Protokollet, som förhandlades fram under svenskt
ordförandeskap, förbjuder dels deltagande i väpnad
konflikt, dels tvångsrekrytering av personer under 18
år. Utskottet konstaterar vidare att tilläggsprotokollet
riktar sig såväl till regeringar som till gerillarörelser
och andra väpnade grupper. Bakgrunden är att när
barnkonventionen ursprungligen antogs innehöll den
ett undantag för barn från konventionens allmänna
åldersgräns på 18 år. Undantaget innebar att barnkon-
ventionen tillät rekrytering och användning av barn i
väpnade konflikter från 15 år.
Som vi vet har Sverige alltsedan barnkonventio-
nens tillkomst varit mycket aktivt i arbetet med att
driva frågan om en höjning av åldersgränsen till 18
år. Efter sex år enades arbetsgruppen så i januari 2000
om en sådan text. Protokollet antogs sedan av FN:s
kommission för mänskliga rättigheter i maj 2000,
varefter Sverige som tredje land i ordningen under-
tecknade protokollet. Fram till nu har sammanlagt 78
länder signerat protokollet. Tre stycken ratificeringar
har hittills skett. Fram till mars månad i år har länder-
na Bangladesh, Kanada och Sri Lanka ratificerat
protokollet. Det träder i kraft först när det har ratifice-
rats av tio länder.
Utskottet menar att Sveriges agerande i förhand-
lingarna om tilläggsprotokollet i sig innebär en kraft-
full uppmaning till FN:s medlemsstater att också
ansluta sig till det. Nu är det viktigt att Sverige lever
upp till de internationella förpliktelser som vi har
varit med om att driva fram. I en sådan mycket viktig
fråga för världens barn är det angeläget att Sverige
kan stå upp och med en röst säga att vi står bakom
resolutionen. Utskottet framhåller därför vikten av
och nyttan med att en svensk ratificering äger rum så
snart som möjligt, utan onödiga dröjsmål. Detsamma
gäller givetvis för andra konventioner som Sverige
undertecknat. Det gäller därför också ILO-
konventionen om barnarbete - en konvention som
Sverige skrivit under men ännu inte ratificerat.
I utskottet konstaterar vi att barntoppmötet 1990
hade huvudsakligt fokus på frågor som handlade om
bl.a. utbildning, hälsovård och sanitära frågor. Men
problembilden i dag ger vid handen att de mer sociala
frågorna intar en mer framskjuten position på barn-
området. Det är också utskottets uppfattning att det
vore värdefullt om det internationella samfundet även
i dessa avseenden kan bidra till att stärka barnets
ställning och barnets rättigheter.
Barns lidande beror alltför ofta på saker som fat-
tigdom, vanstyre och korruption. Barns lidande är
alltför ofta resultatet av vuxnas girighet på makt och
vinstintresse. Tydliga exempel på detta är inte minst
handeln med droger och barnsexhandeln. Jag inledde
med att berätta om romanfiguren Nelio. Många barn i
likhet med Nelio är offer för den dumhet och ondska
som finns i världen, när vuxna människor handlar
irrationellt. När fattigdom, vanstyre och maktmiss-
bruk låter breda ut sig drabbas miljontals barn i värl-
den - de som allra minst har möjlighet att skydda och
försvara sig.
Även om viktiga förbättringar har uppnåtts står
det samtidigt klart att det är nödvändigt med förnyade
åtaganden, förnyade åtaganden som ska finnas med i
den globala agenda som sätts på barntoppmötet i höst
för de kommande tio åren.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till hemställan i
betänkandet.