Fru talman! Jag har fyra barnbarn. De är mellan
två och åtta år gamla. De har trygghet, föräldrar, far-
och morföräldrar som bryr sig om dem. De har plats
att leka, gott om leksaker, kläder, barnomsorg, hälso-
vård och de kan gå till skolan - allt sådant som vi
kanske tycker är självklart, men som många barn i
världen saknar, barn som är så lika mina barnbarn och
som har precis samma behov.
Jag tänker alltid på mina barnbarn när jag är ute i
världen och besöker flyktingläger, slumområden,
fattiga byar, när jag möter gatubarn, när jag hör om
barn i krig och konflikter, om barn i sexindustrin och
i slavarbete. Dessa barn borde ha samma möjligheter
som mina barnbarn har, men deras liv är så totalt
olika.
Jag ska berätta om några barn och situationer som
jag själv har mött.
Kongo-Kinshasa har 50 miljoner invånare. Hälf-
ten av befolkningen är under 15 år, och mindre än
hälften av dessa barn går i skolan.
Jag har besökt en fattig by i Zambia med 12 000
invånare, varav 2 000 utgörs av föräldralösa barn -
föräldrarna hade dött i aids. Borgmästaren i den byn
vädjade: Glöm oss inte! Vi har ingenting.
Jag mötte en liten flicka i ett flyktingläger i
Kongo-Brazzaville. Hon bar sin lillebror på ryggen.
Det är ingen ovanlig syn, men den här flickan var
ovanligt liten.
Jag besökte en by i Indien där de kastlösa måste
bo utanför byn. Genom ett mikrolånsprojekt kunde
mödrar skydda sina barn från slavarbete hos jordäga-
ren. Det fanns inte en enda bok i den byn.
Jag har besökt ett palestinskt flyktingläger i Liba-
non. Där fanns ingen plats att leka. Bostadsförhållan-
dena var urusla eftersom byggmaterial inte fick tas in
i lägret. Det fanns utbildningar, men de ledde inte till
jobb eftersom de flesta jobb var förbehållna libaneser.
Föräldrarna var födda i flyktinglägret, och de tyckte
sig inte ha någon större framtid.
Förra veckan besökte vi ett läger i Betlehem där
tunga vapen hade gjort att ett par hus var fullständigt
urblåsta. Man kunde se några leksaker ligga i något
hörn.
Vi besökte också barnhemmet i Jerusalem förra
veckan. Det startades i början av 50-talet av en kvin-
na som mötte 55 föräldralösa barn i Jerusalem, vilkas
föräldrar hade dödats i hembyn. Barnen hade samlats
ihop av Röda korset och sedan fanns de bara där.
Jag tänker på detta. Det kunde ha varit mina barn-
barn som levt under dessa villkor. Men de har haft
turen att födas i fred i den rika världen. Vi har förstås
problem här också, men de ligger inte i närheten av
de problem som möter de flesta barn.
Vår skyldighet är ju att engagera oss för de andra
barnen. Det gäller var och en av oss som privatperso-
ner och självfallet alla oss som politiker. Barnpers-
pektivet måste genomsyra allt politiskt arbete.
Krig, miljöförstöring, fattigdom, förtryck - allt
detta drabbar de svagaste, barnen allra mest. Vad kan
vi göra för att ändra förutsättningarna för världens
barn, för att minska skillnaderna? Dessa barn är också
vår framtid. Hur ska de kunna bli goda samhällsmed-
borgare när de har upplevt så mycket förnedring och
så många orättvisor?
Flickorna är allra mest utsatta. Det är de som först
får lämna skolan när pengarna tryter. De är de som
har de minsta rättigheterna i familjen. Det är de som
främst får ta ansvaret när föräldrarna inte klarar av
det. Mycket handlar ju om fattigdomen.
FN:s millennieförsamling antog förra året målet
att fattigdomen i världen skulle halveras till 2015. Det
är hög tid att ställa krav på världens ledare så att de
hela tiden följer upp detta och så att de uppfyller
denna målsättning. De orden måste följas av konkret
handling. Det får inte finnas handelshinder som drab-
bar de allra fattigaste länderna.
Globaliseringen måste omfatta alla. Kofi Annan
sade i Davos till världens ledare: Om globaliseringen
inte är bra för alla blir den snart inte bra för någon.
Det måste världens ledare och även industriledare
förstå.
I dag behandlar vi motioner om barns rättigheter i
ett internationellt perspektiv. Det finns en mängd
olika yrkanden, bl.a. om att vi i alla internationella
sammanhang ska verka för att stoppa handeln med
kvinnor och barn, om att man ska stödja offren och
införa hårdare sanktioner mot dem som handlar med
kvinnor och barn, om ett totalförbud mot barnsoldater
och om att verka mot skadligt barnarbete. Barnpers-
pektivet ska tas med i allt arbete. Vi är alla överens
om det.
Vi har barnkonventionen som trädde i kraft 1990,
och den är ett viktigt dokument. Det är den konven-
tion som flest länder skrivit på, alla utom USA och
Somalia. Sverige har ju varit pådrivande i det här
arbetet som ju är mycket bra.
De grundläggande principerna förtjänar att uppre-
pas:
· förbud mot diskriminering,
· barnets bästa i främsta rummet,
· rätten till liv och utveckling,
· rätten att få komma till tals och bli lyssnad till.
Det finns också ett tilläggsprotokoll, som har
nämnts här förut. Vi tycker alla att det är viktigt att
Sverige ratificerar det så snart som möjligt.
Vad har då hänt sedan 1990 då barnkonventionen
trädde i kraft, och hur ska världen gå vidare? Det nya
internationella barntoppmötet i höst ska behandla
detta och utarbeta en ny handlingsplan. En sak är
säker: problemen har inte blivit färre. Hiv/aids hotar
många länder främst i Afrika, fler barn finns i väpna-
de konflikter, sexindustrin ökar. En kraftfull hand-
lingsplan är absolut nödvändig. Vi hör att 15 miljoner
barn är föräldralösa på grund av aids.
I dagens DN kunde vi läsa att läkemedelsföreta-
gen inleder en process mot Sydafrika därför att de där
vill importera billiga stoppmediciner. Det borde vara
en självklarhet att alla som behöver ska få tillgång till
de mediciner som finns. Läkemedelsföretagen måste
också fås att ta ansvar. En fråga som man verkligen
måste ta upp och driva på är hur man ska lösa detta.
Det ska inte behöva avgöras i domstol vem som ska
få tillgång till mediciner. I den rika världen kan
hivsmittade leva ganska länge, men i de fattiga län-
derna går begravningstågen ständigt och alltfler barn
blir föräldralösa.
I USA har den nya presidenten förbjudit stöd till
organisationer som arbetar med abortfrågor, dvs. som
har en helhetssyn på sexuell reproduktiv hälsa. Detta
beslut kommer att drabba de allra svagaste i världen,
för det är mest stödet till organisationer som arbetar i
de fattiga länderna som drabbas av det. Det är oac-
ceptabelt.
Jag har då en liten fråga till Maj-Inger Klingvall:
Hur vill den svenska regeringen ta upp de här frågor-
na? I dag har vi fått höra att det nu är klart att presi-
denten kommer hit till Sverige. Då är det angeläget
att vi tar upp även en sådan fråga med honom. Jag vill
gärna ha ett svar på det.
Annars är det så att den här debatten egentligen
inte är någon debatt. Vi behandlar ett enigt betänkan-
de. Vi är överens. Den här debatten är mer en mani-
festation för att visa att barnens villkor och barnens
rättigheter är någonting som vi tillsammans i Sverige
ger högsta prioritet. Det får inte stanna vid en mani-
festation. Ord måste följas av handling.
Barnperspektivet ska genomsyra allt internatio-
nellt arbete, allt bistånd och allt vårt politiska arbete.
Sverige är framträdande och arbetar bra, men natur-
ligtvis kan vi alltid bli ännu bättre. Vårt arbete bör bli
ännu mer kraftfullt i framtiden när det gäller barns
rättigheter och behov, för det är ju de som är allas vår
framtid. Det handlar både om FN-systemet och om
EU. Det innebär också att arbetet måste fortsätta att
inriktas på kvinnans villkor. Det är ju så att om man
hjälper en man hjälper man en individ, men hjälper
man en kvinna hjälper man hela familjen. Det är en
gammal sanning som förtjänar att upprepas.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandet.