Fru talman! Jag vill allra först vända mig till stats-
rådet Maj-Inger Klingvall med en kommentar och en
fråga. Jag vill börja med att tacka för det skriftliga
svar som jag har fått från Maj-Inger Klingvall angå-
ende den oro jag känner när vi ser vilken politik pre-
sident Bush avser att föra när det gäller stöd och or-
ganisationers möjligheter att fritt bedriva opinions-
bildning kring sexuell reproduktiv hälsa.
Sexuell reproduktiv hälsa handlar mycket om fö-
rebyggande vård. Det är fråga om insatser som i sista
hand gynnar barn. Det som gynnar kvinnor gynnar
också barn. Ofta har barnhälsovård kopplats till den
typen av verksamheter.
Jag vill följa upp detta med en fråga. Vi vet att
president Bush har aviserat att han avser att besöka
Sverige. Det kan vid det tillfället ges möjligheter till
både bilaterala samtal, men också EU-samtal i den
mån man vid det tillfället kan ha en EU-position i
frågan. Jag har ett önskemål att direkt med president
Bush ta upp denna viktiga fråga i de samtalen.
Jag övergår till det jag hade tänkt att säga, bortsett
från det som har fastnat i skrivaren. Mitt tal finns inte
med.
Det finns en stor enighet om det betänkande vi
diskuterar. Det är lätt för mig att referera till övriga
inlägg, framför allt vad Marianne Jönsson har fram-
fört från den socialdemokratiska utskottsgruppens
sida.
Det som oroar mig och som gör att jag vill fram-
föra detta inlägg är att jag i olika frågor har sett att
barnfrågorna som hänger ihop med det som händer
här hemma och det som händer därborta är svårt att ta
till sig och hitta strukturer för att arbeta med. Det har
gällt könsstympning, hedersmord, barnäktenskap.
Migrationsverket säger att man fortfarande saknar de
verktyg som skulle göra det möjligt för verket att i
alla fall inte vara ett redskap för att barnäktenskap
genomförs i Sverige. Det handlar om barnsoldater.
Det är oerhört viktigt att vi ser att vi lever i en ny
värld och att vi också har ansvar för barnen. De kan
vara väldigt utsatta i sin krock mellan olika kulturer.
Det handlar naturligtvis inte om alla barn som kom-
mer från ett speciellt geografiskt område. Men det
finns barn, framför allt unga flickor, som jag tycker
att vi sviker.
Efter ett besök i sydöstra Turkiet har jag mötts av
uppgifter som jag vill föra vidare. De berör inte direkt
Turkiet men ändå den geografiska regionen. Jag fick
frågan varför vi inte gör någonting från EU:s sida för
att stoppa de barn som fortfarande kommer från EU-
området för att utgöra någon form av kanonmat i de
interna strider som finns mellan olika grupperingar.
Vi vet att det sönderfallande PKK fortfarande har
läger. Det byggs upp alltfler läger. Det talas om upp-
emot 200 militära träningsläger på den iranska sidan.
Vi vet att det finns en del stridigheter mellan olika
grupper även inom flygzonen i Kurdistan.
Det kommer barn hit. Jag kan inte belägga att de
fortfarande kommer från just Sverige. Jag vet att det
kommer barn från Tyskland. Jag tycker att vi måste ta
ett gemensamt ansvar.
Av betänkandet framgår att det finns goda ambi-
tioner, men jag tycker att man redan nu skulle kunna
göra någonting tydligt när det gäller barnen. Det är
inte acceptabelt att barn, speciellt inte från EU-
området där vi har ett mer direkt ansvar, sätts in i
strid. Detta är frågor som vi har känt till ganska länge,
men vi hade ingenting att ta på förrän PKK-lägret i
Värmland uppmärksammades för något år sedan.
Efter att lägret hade avslutats saknades några barn
och ungdomar. Det som skilde detta läger från andra
var att här trädde föräldrar fram som inte accepterade
att deras barn hade försvunnit på det sättet, och de
ville ha tillbaka sina barn. Nu fanns det möjlighet att
gå vidare med en polisutredning. Tänkbara brotts-
rubriceringar som olovlig värvning och bortförande
av minderåriga angavs.
Jag kände en stor medkänsla med de barn som
saknades, och jag upplevde att polisen gjorde ett
seriöst arbete. Framför allt synliggjorde händelsen det
vi hade vetat tidigare men inte hade kunnat uppbåda
något engagemang för. Detta berör naturligtvis inte
bara barn med det ursprunget, i sammanhanget PKK,
det har även varit fråga om barn med rötter i andra
geografiska områden som har förts ut ur Sverige för
att sättas in i väpnad strid.
Barnen förs bort som ett led i värvningen. Vi vet
att barn ofta är lättare att styra, lättare att påverka och
ha kontroll över. Det är ingen slump att det är fråga
om just barn, utan det finns en tanke bakom. Även
om det är fråga om förhållandevis få barn från just
Sverige som har förts bort är det ändå oacceptabelt
med varje barn som förs ur Sverige. Ofta är det ingen
som efterfrågar dem. Ofta har det märkts i skolan att
ett barn inte har kommit. Frågan har ställts vart barnet
har tagit vägen, men det har stannat vid det.
Jag vet att den svenska regeringen under senare
tid har engagerats, liksom att riksdagen på olika sätt
har tagit upp frågan om barnsoldater. Detta pågår
fortfarande inom EU-området. Varje dag som man
inte tar i ordentligt i dessa frågor är en förlorad dag.
I samband med att Öcalan togs av rättsväsendet,
först i Grekland, tog ingen upp hans ansvar för re-
kryteringen av barnsoldater. Jag vet fortfarande inte
om detta har tagits upp i samtal. Det blev ingen del av
rättsprocessen. Det har blivit ett mönster att när man
någon gång har möjlighet att ställa någon inför en
rättslig process och göra någon ansvarig för gjorda
gärningar tas inte barnen med. Det är oerhört viktigt
att vi lyfter fram barnen.