Fru talman! Jag ska börja med att säga att jag är
glad att ha möjlighet att stå här och tala om de här
frågorna i dag. Jag brukar ju normalt hålla till i nä-
ringsutskottet, men i dag är jag här.
I november 1989 antog FN:s generalförsamling
konventionen om barns rättigheter, som ju alla vet.
Den är i dag ratificerad av i stort sett alla länder utom,
som vi hört här i dag, USA och Somalia.
Clinton hann ju med en del saker under sina sista
dagar i Vita huset, inte bara att benåda brottslingar
utan även att skeppa ut möbler och andra saker. Men
en sak som han gjorde, som jag har hört i alla fall, var
att han skrev under den här konventionen. Nu ska den
ju passera kongressen också så vi får väl se hur det
går, men det finns tydligen hopp även där.
I samhällsutvecklingen för demokrati och mänsk-
liga rättigheter är barn och ungdomar viktiga bärare
av värderingar och visioner. Varje generation måste
ju vinnas för de demokratiska värdena.
Barn har en extremt utsatt position när det gäller
våld och andra sätt att kränka deras mänskliga rättig-
heter. Handeln med barn för sexuellt utnyttjande
ökar i många delar av världen. Inom EU bör Sverige
verka för att alla åtgärder som krävs vidtas för att
sätta stopp för handeln med barn. Och allt tänkbart
stöd måste ges till barn som har sålts och utnyttjats på
olika sätt.
Många barn tvingas också att arbeta under mycket
svåra förhållanden, ibland t.o.m. fysiskt fastbundna
på golvet eller vid en maskin. De flesta barn arbetar i
privata hem, men de finns också i fabriker, inom
jordbruket eller på bordeller. Barnen arbetar ofta
under förödmjukande och farliga förhållanden, sär-
skilt i vissa delar av Asien och Afrika. Detta är inget
annat än ett allvarligt brott mot barnens mänskliga
rättigheter. Det är angeläget att fler länder ratificerar
ILO:s konvention från 1999 om de värsta formerna av
barnarbete.
Ungefär 300 000 barn i världen utnyttjas som sol-
dater i inbördeskrig och internationella konflikter. I
en krigssituation är barn och ungdomar de mest ut-
satta. Det finns flera tragiska exempel på hur barn
tvingas att utföra ofattbart grymma våldsdåd, från att
vara mänskliga minröjare till att vara barnsoldater. Vi
kan aldrig acceptera att barn och ungdomar utnyttjas
som lättmanipulerade soldater i krig. Sverige måste
aktivt bidra i arbetet för att stötta barns och ungdo-
mars rättigheter även inom det här området.
Men barn i ett internationellt perspektiv gäller ju
även barn i Sverige. Och i Sverige har vi kommit
mycket långt, fru talman, när det gäller barnens rät-
tigheter. Men inte ens i Sverige är allting bra eller
färdigt.
I regeringsförklaringen inför riksmötet 2000/2001
sade statsminister Göran Persson bl.a.: "Sverige är
och ska vara världens barnvänligaste land." Det är lätt
att hålla med om det sista men svårare när det gäller
nutid, åtminstone när det handlar om asylsökande
barn.
Vi välkomnar regeringens förslag om att asylsö-
kande barn ska ha samma rätt till skolgång som andra
barn i Sverige. Reformen om rätt till tre timmars
förskola dagligen för barn till arbetslösa eller föräld-
ralediga föräldrar är bra. Men det här förslaget om-
fattar inte barn till asylsökande. Bl.a. har Barnom-
budsmannen kritiserat detta, eftersom förskolan ska
ingå i ett livslångt lärande. Den ska bygga på barnens
behov och inte bara ses som en förvaringsplats när
föräldrarna jobbar. Barnombudsmannen kan inte se
annat än att barn till asylsökande har precis samma
behov som övriga barn.
Relativt nyligen granskade också Barnombuds-
mannen lagen om rätten för asylsökande barn att
komma till tals i asylärenden. Av ett åttiotal granska-
de ärenden var det bara 4 av 159 barn som hade fått
komma till tals. Det finns således anledning att rikta
allvarlig kritik mot den bristande kompetensen hos
Migrationsverket när det gäller att följa lagstiftningen
i vårt land. Det måste finnas resurser för att kunna
genomföra samtal med barn som själva har svårt att
hävda sina rättigheter. Syftet med lagändringen var
att öka barnens synlighet i familjen och inte att be-
trakta dem bara som ett bihang till föräldrarna. Rege-
ringen måste därför se över sitt regleringsbrev till
Migrationsverket med syfte att förbättra riktlinjerna
för utbildning, handledning, miljöer för utredning och
hörande av barn.
Även när det gäller barn vid skilsmässor har
Barnombudsmannen riktat skarp kritik mot att barnets
bästa inte alltid sätts i främsta rummet. Domstolarnas
kompetens inom detta område måste således stärkas.
Också när det gäller de ibland alltför stora barn-
grupperna på dagis i många kommuner i vårt land
måste detta uppmärksammas. Över 30 barn - som det
har varit i vissa områden, åtminstone i Göteborg - på
kanske en till två vuxna är inte rimligt.
Jag vet ett dagis i Göteborg som kallade föräld-
rarna till föräldramöte. En av föräldrarna var en pap-
pa som hade fyra barn. På detta dagis gick det fjärde
barnet. Pappan brukade aldrig stanna särskilt länge på
dagis, utan vinkande hej då och barnet försvann in på
dagis. Han hade aldrig varit med på någon inskolning
eller annat. Den här gången skulle han gå på föräld-
ramötet, och det gjorde han.
Vad han fick höra där var chockerande. Dagisper-
sonalen samlade föräldrarna och sade: Nu ska vi tala
om hur det i verkligheten är när ni har lämnat barnen.
Vi kan inte på något sätt ha ett pedagogisk innehåll på
dagarna för era barn. Vi kan inte ens garantera säker-
heten för era barn. Vi är för få vuxna. Vi klarar inte
av det. Mycket mer blev naturligtvis sagt under för-
äldramötet. Föräldrarna var mycket upprörda. Men
dagispersonalens enkla konstaterande var: Vi klarar
inte barnens säkerhet. Glöm det pedagogiska inne-
hållet! Inte ens säkerheten klarar de.
Så, mina vänner, ser det också ut i Sverige i dag.
Det är naturligtvis långt från den verklighet som
många andra barn runtom i världen upplever med
misär och umbäranden - kanske på liv och död. Men
det här är illa nog i ett land som Sverige år 2001.
Jag var också på ett annat besök, i en förort utan-
för Göteborg. Det var i en skola. Det var ett tag sedan
jag var i en förstaklass, måste jag erkänna, men det
var en väldig upplevelse. Jag var med barnen när de
hade sina lektioner. Det var förhållandevis lugnt och
stilla. Det var ändå en förstaklass. Men när vi kom till
lunchen blev jag verkligen förundrad. Där satt de här
barnen. Jag kommer ihåg från när jag själv gick i
första klass att man hade vissa problem med att få
barnen att äta. Man ville inte ha fiskbullar, man ville
inte fisk, man ville inte ha blodpudding och vad det
nu var. Spagetti gick väl an.
Det var problemet på den tiden, på 70-talet, när
jag gick i skolan. Men det var inte problemet nu. Med
stilla, allvarsamma rörelser satte sig de allra flesta av
de här barnen målinriktat ned och åt och åt och åt.
Personalen, lärarna, behövde inte truga dem att äta.
De fick ta bort mat så att barnen inte skulle äta för
mycket och för fort. Det fanns inte så att alla fick äta
så mycket som de egentligen ville. Jag var väldigt
förundrad. Jag tänkte att det var inte alls vad jag kom
ihåg från skolan.
Jag frågade efteråt: Vad kommer det här sig? Äter
de inte ovanligt mycket, de allra flesta av de här bar-
nen? Jo, sade lärarna, det är ett av våra stora problem
här. Det är inte att få dem att sitta och hålla tyst på
lektionerna, för det gör de. Men lunchen i skolan är
det enda mål de får på hela dagen. Jag sade: Det kan
inte vara möjligt! De svarade: Jo. De får ingen fru-
kost. Det har inte föräldrarna tid med. De får lunchen
här i skolan. Ofta får de ingen middag, eller kanske
några kex eller något annat.
Så ser verkligheten ut för många av de barn som
bor där. Det här var ett ytterområde i Göteborg. Så
kan det se ut i dag i Sverige. Det får ett mål mat om
dagen, och det är det de får i skolan. Föräldrarna
lägger pengar på andra saker. En hel del går natur-
ligtvis till droger, alkohol och narkotika. Eller också
tycker de inte att barnen behöver mer mat än ett mål -
i Sverige i dag!
Slutligen vill jag göra en liten internationell ut-
blick. Den sociala agendan med förbättringar av miljö
och arbetsvillkor blir ett allt viktigare område att
diskutera framöver. Att många av utvecklingsländer-
na ännu inte har hunnit med att anpassa sin produk-
tion enligt Uruguayrundans krav får inte innebära att
dessa krav inte uppfylls. Barnarbete är t.ex. något
som till slut måste förkastas av alla.
Det var dock inte länge sedan som också vi i Sve-
rige hade precis samma inställning till barn och bar-
narbete. Låt oss inte glömma det. Barn var då i mångt
och mycket en försörjningsbörda när de var små och
förhoppningsvis försörjare när de blev gamla nog att
axla ansvaret för de åldrande föräldrarna. Barnkullar
på uppemot tio barn var därför inte alls ovanligt. Vår
väg till välstånd har möjliggjort en omprövning av
barnens ställning och status i vårt land. I dag är det
naturligtvis otänkbart att vi skulle tillåta barnarbete i
någon egentlig mening. Vår förhoppning är ju att
utvecklingsländerna ska ha möjlighet att vandra
samma väg som vi en gång har gjort.
En ensidig bojkott av de länder där det förekom-
mer barnarbete måste därför vara fel metod. En all-
män välståndsökning kan däremot ge dessa länder de
ekonomiska förutsättningarna till förändring. Samti-
digt ska det opinionsbildande arbetet här hemma och
internationellt fortsätta med ihållande styrka. I alla
sammanhang måste människovärdet försvaras och
ges vårt stöd. Men kampen måste föras med såväl
hjärta som hjärna.
Fru talman! Till sist vill jag säga att invandrarbarn
har en alldeles särskilt utsatt ställning även i Sverige.
Osynlig traumatisk stress kan leda till ohälsa hos barn
som är svår att upptäcka på ett tidigt stadium. Det
gäller inte minst flyktingbarn som innan de kommit
till Sverige upplevt krig och oro på många sätt.
Många orsaker kan ligga bakom barnens ohäl-
soproblem. De kan själva ha utsatts för våld eller
bevittnat våld mot egna familjemedlemmar eller and-
ra. De kan också ha förlorat en förälder genom död,
försvinnande eller känslomässig otillgänglighet. Det
kan t.ex. vara en mamma som är så skadad i psyket
att hon inte förmår att ta hand om sina barn.
Många av de här barnen får inte den hjälp som de
skulle behöva vid ankomsten till Sverige. Det har
flera sagt här i dag. Att ge barn med flyktingbakgrund
ett värdigt och humant mottagande är därför en skyl-
dighet och ett stort ansvar för vårt land.
Fru talman! Det känns något ovant men jag vill
ändå yrka bifall till hemställan i betänkandet.