Fru talman! När barnkonventionen antogs för någ-
ra år sedan var det väldigt många av oss som hade en
förhoppning om att regeringarna nu skulle utgå från
barns behov och barns bästa i planeringen. Barn
skulle få det bra mycket bättre än de hittills hade haft
det. Går man in och tittar på statistiken och på hur det
ser ut i dag känns det inte lika hoppfullt. Det har varit
ett trögt arbete, måste jag säga, för att få in detta med
barns bästa. Vi vet att väldigt många barn i världen
har det oerhört svårt.
100 miljoner barn i världen bor och försörjer sig
på gatan. Dessa gatubarn var väl för några år sedan
kanske mer uppe i debatten än vad de är i dag. Men
situationen är likadan för dem. Jag var med på mil-
jömötet i Rio och fick där på vägen till och från mö-
tena se hur gatubarnen hade det. På kvällen drog de
ihop sig, några stycken små barn, och lade sig till-
sammans för att hålla värmen - och förmodligen
också för att få närhet och trygghet - i en liten grupp
ute på gatan.
Den bild som kanske fortfarande är allra tydligast
på min näthinna var två kvinnor som ständigt fanns
på gatan. De försörjde sig på prostitution och varvade
arbetet med barnpassning. De hade var sitt litet barn
som låg i en liten pappkartong. Det ena barnet var
kanske tre fyra månader och det andra barnet var
drygt ett år. När jag tänker på barnens situation kom-
mer ofta den där bilden av barnen och deras mammor
framför mig. Hur fruktansvärt det måste vara att bo,
leva och växa upp under sådana förhållanden!
Vilken framtid dess barn har kan vi ju bara tänka
oss. Den kan inte vara särskilt ljus, och inte är det
någon som sätter barnens bästa i främsta rummet. Jag
är säker på att kvinnorna gjorde vad de kunde för sina
barn i den situation de hade. Men de hade förmodli-
gen inget val.
Varje dag dör 300 000 barn av orsaker som vi till
största delen skulle ha kunnat förhindra. Vi kan fråga
oss varför. Läkemedelsindustrin tycker inte att det är
lönsamt att satsa på dessa barn. Däremot tycks de ha
medel och förmåga att processa när det gäller t.ex.
billigare bromsmediciner mot aids. Det sägs att hade
malariamyggan funnits i vårt land hade den för länge-
sedan varit utrotad. Då hade det varit lönsamt att satsa
på det. Men i de fattiga länderna är det inte lönsamt
för denna industri, som äger patenten och möjlighe-
terna.
I morse hörde jag ett intressant inslag om GMO
och utvecklingen när det gäller att satsa på GMO-
produkter.
Då var det plötsligt intressant att satsa i u-
länderna, och industrins argument var att det här
kunde ge utveckling och möjligheter i u-länderna.
Men tittade man lite bakom dörren kunde man ganska
snabbt konstatera varför de gjorde det, och det var att
u-länderna inte har de regelsystem som vi har och de
krav som vi ställer i i-länderna.
Det här är oerhört farligt. Inte nog med att de fat-
tiga ländernas människor inte får ta del av vår välfärd
eller vår förmåga att bota sjukdomar och ge medici-
ner i förebyggande eller i läkande syfte, utan de ska
dessutom vara försökskaniner för att industrin i väst-
världen ska kunna utveckla produkter som vi i dag
inte vet vilka risker de har. Det innebär att u-länderna
kommer att utgöra ett ekologiskt försökscentrum,
med alla de risker som det innebär, precis som vi
redan i dag har sett hur de fattiga länderna har fått
utsättas just för de ekologiska störningar i naturen
som vi kanske till stor del har orsakat genom vår
förbättrade välfärd.
Det är långt från barnkonventionens ord om barns
bästa till hur man hanterar situationen för barnen i
dag.
Att jag tar upp frågan om den ekologiska situatio-
nen beror på att man kan se hur de fattiga länderna i
dag drabbas av sviterna av naturens svar på hur vi har
hanterat den.
Jag tänker speciellt på Moçambique, som vi åter-
igen får se drabbas av svåra översvämningar. Jag
besökte Moçambique för ett tag sedan, och vi fick
väldigt intressanta bilder därifrån. Man kunde se att
marken fortfarande var vattensjuk efter att det inte
hade hunnit rinna undan sedan i höstas. Nu står det
återigen under vatten.
Vi fick också se bilder av kvinnan som födde barn
uppe i ett träd. Vi som har fött barn kan ju tänka oss
vilken fasa det måste vara att sitta uppe i ett träd och
föda barn och under sig ha ett djupt vatten, som inne-
bär att barnet skulle drunkna om det ramlade ned eller
att man själv skulle vara borta för alltid om man
ramlade ned. Det här barnet klarade sig, och man
använde det som en symbol för livslusten och förmå-
gan att starta igen och fortsätta livet.
Moçambique har också drabbats av krigets fasor.
Det är ett land där ett enda felsteg eller en liten gen-
väg för att springa och hämta vatten kan innebära att
man inte längre finns kvar därför att en mina har
sprängts. Vi besökte det område som man höll på att
sanera från minor, och vad man sade där var att man
efter förra översvämningen i princip fick börja om
med arbetet därför att man inte visste om minorna
hade flyttat sig. Därmed fick man återigen försöka gå
igenom varje kvadratdecimeter för att se att det inte
fanns några minor, så att människor ska kunna flytta
tillbaka till det markområde som de egentligen skulle
kunna bo och leva i. Nu är de tillbaka på ruta 1, och
förmodligen får de börja ett segt arbete igen för att få
bort de minor som är kvar sedan krigets fasor, som är
ett sådant oerhört hot och som innebär ett så stort
lidande för så många människor som drabbas av dem.
Det är positivt att se att vi i Sverige är så överens
kring barnens bästa och barnkonventionen. Jag är
säker på att vi alla hoppas och önskar att saker och
ting skulle kunna ske mycket snabbare och att vi
skulle kunna se förändringar i världen som innebär
positiva delar för barnens skull.
Aidsfrågan kommer nu upp igen på en FN-
konferens, och vi kan bara hoppas att det kommer att
innebära att man också internationellt jobbar för att
kunna hitta lösningar på den oerhört svåra situationen
för de människor som lever i områden där hela släkter
drabbas av aids.
Jag skulle vilja fråga ministern om ett par saker
som berör barnets bästa. Dels gäller det barnperspek-
tivet inom EU. Rädda Barnen har bl.a. lyft upp detta
att Sverige borde göra mer för barnen inom EU. Man
har lyft upp att 500 000 kvinnor och flickor lever
inom sexhandel bara inom Västeuropa och att mil-
jontals barn enligt Unicef lever under fattigdomsgrän-
sen inom EU. Jag skulle vilja veta om ministern pla-
nerar att under vårt ordförandeskap lyfta upp barnfrå-
gorna i EU i någon form.
Den andra delen gäller flyktingbarnen, de som
gömmer sig i Sverige. Det finns fortfarande många
barn i Sverige som har kommit hit av olika anled-
ningar, som inte vågar eller kan åka tillbaka till sitt
hemland och som därför tvingas gömma sig. Finns
det några planer på att kunna ge de här barnen am-
nesti? Jag tror att det vore en signal internationellt att
vi bryr oss om barnen även om de har kommit hit
under former som kanske inte kan klassas som flyk-
tingskäl.