Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet, utom punkterna 3 och 9. Folkpartiet har reservationer tillsammans med övriga allianspartier, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 9.
I dag handlar det om en regeringsproposition om Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod. Vi har inte så mycket att tillägga där. Vi tycker att det är bra att man annullerar utsläppsrätterna i den omfattning man gör och att det finns förklaringar till de steg man tar. Det handlar också om 59 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden i höstas.
Herr talman! När vi diskuterar klimatet och närmare bestämt klimatförändringar blir det av naturliga skäl oftast en aning skrämmande, i alla fall för de flesta av oss. När man läser texterna återkommer nyckelord som ödesfråga och vår tids största utmaning ganska frekvent. Vi känner allvaret i detta.
Jag vill från Folkpartiets sida vara tydlig med att det är så vi måste uppfatta situationen. Men det betyder inte att vi får drabbas av uppgivenhet, utan vi måste se att det finns möjligheter att göra relevanta åtgärder och att vi själva genom politiska beslut har en stor del i det.
När jag talar om relevanta åtgärder utifrån vår liberala utgångspunkt behöver dessa inte stå i motsats till tillväxt, snarare tvärtom. Tillväxt är en förutsättning för att vi ska kunna ta oss an problemen med klimatförändringar. Detta framhöll mina allianskollegor Johan Hultberg och Kristina Yngwe på ett bra sätt tidigare i debatten.
När vi talar om klimatförändringar och hur vi ska brottas med dem handlar det naturligtvis om att minska utsläppen. Vi kan diskutera olika procentsatser och i vilken ordning det ska ske.
Vi måste anpassa oss till den klimatförändring och de resultat som faktiskt kommer att inträffa. Det finns ett uttryck som säger att man ska hoppas på det bästa och förbereda sig för det värsta. Kanske är det ungefär där vi ligger i klimatdiskussionen.
Vi i Folkpartiet står helt bakom att de bästa och mest effektiva styrmedlen bygger på att förorenaren betalar. Koldioxidskatt på fossila bränslen och ett utvecklat utsläppshandelssystem inom EU har visat sig vara effektiva styrmedel som naturligtvis ska vara ett centralt inslag i den svenska klimatpolitiken.
När vi diskuterar skatter och styrmedel har det tidigare lyfts fram att det är mycket oroväckande att regeringen nu lägger mycket mer skatter på jobb och tillväxt och fokuserar på detta i stället för att styra mot det som är dåligt i samhället.
Jobb och tillväxt vill vi förmodligen alla ha. Man kan konstatera att av de 34 miljarder man höjer skatten med 2016 drabbar 80 procent jobb och tillväxt. Som har nämnts här tidigare rör det bland annat ROT- och RUT-avdrag och höjd arbetsgivaravgift för unga, kanske främst det senare.
Herr talman! Förutom ekonomiska styrmedel handlar det om att satsa på forskning och inte minst på energiforskning. Det handlar om forskning på framtidens fordon och bränslen. Det är inte fordonen och rörligheten i sig som är problemet, utan det är utsläppen. Det gäller därför att fokusera på rätt saker. Energieffektivisering hänger för övrigt ihop med detta, som nämndes tidigare.
När det gäller energipolitiken anser vi i Folkpartiet att vi måste fortsätta med den politik som alliansregeringen förde, med fokus på utsläppsfri elproduktion.
Att energiproduktionen ska uppfylla säkerhetskrav och hälsokrav är en grundläggande sak, men ur klimatsynpunkt finns det inget motsatsförhållande mellan att utveckla förnybar energi och att forska om och utveckla kärnkraft. Det är två lösningar på samma problem som måste samverka.
I Sverige måste vi ha fokus på anpassningsåtgärder, men som Jens Holm lyfte fram måste vi även se att det egentligen är utvecklingsländer och Stillahavsöar som drabbas värst. Det handlar om höjda havsnivåer och översvämningar men också om områden i världen som drabbas av torka. Det är viktigt att vi jobbar internationellt och att den så kallade gröna fonden och liknande blir bra verktyg i sammanhanget.
När vi pratar om anpassning är den kommunala nivån viktig i samhällsbyggnads- och planprocessen. Det är viktigt att man även tittar på detta vid den kontrollstation 2015 som tydligt utlovas av regeringen i betänkandet.
SMHI har gjort ett bra underlag om denna fråga som kom i mars. Det handlar om fortsatt arbete med anpassning av regelverken och finansiering av forsknings- och utvecklingsprojekt och framför allt om att lyfta fram kunskap och beslutsstöd. Man kommer naturligtvis aldrig undan att det i slutändan blir en diskussion om kostnadsfördelningen.
Herr talman! Om vi går över till den globala sidan har vi nu framför oss klimatmötet i Paris - COP 21 - i slutet av året. Vi får åter ha stora förhoppningar om att vi kan komma fram där och få ett bindande globalt avtal.
Man upplever dock ofta att vägen mot ett sådant avtal känns nästan oöverblickbart komplex, men med den kunskap och de många steg som har tagits känns det som att avgörande steg kommer att kunna tas även i Paris.
I den debatt vi nu för är det viktigt att framhålla att vi odiskutabelt är helt överens om att vi måste föra en politik och driva förhandlingar så att vi säkrar att vi kommer så långt under tvågradersmålet som möjligt.
Då är det naturligtvis viktigt att rika länder som Sverige och andra länder går före. Där kan man alltid resonera som Sverigedemokraterna - att vi inte ska gå före utan hela tiden invänta vad andra gör. Men detta handlar om trovärdighet och förtroende. Om inte vi kan visa att vi är beredda att ta vår del är det svårt att kräva detta av andra. Jag vill påstå att den typ av resonemang som Sverigedemokraterna för är ett rent tankefel.
Herr talman! Som nämnts har det funnits en hel del sifferexercis kring målen, men det viktiga är att det är tydliga mål. Det som allianspartierna framför i sin reservation 9 är att vi ska stå bakom de 40 procent som man inom EU har beslutat att jobba med internt men också att vi vill lägga till 10 procent där man jobbar med internationella mekanismer.
Man kan, som Jens Holm, höja budet. Vi vet alla att vi i slutändan måste uppnå en minskning på 80-95 procent. Men det gäller att man kan ta sig dit och har realistiska förhoppningar om vart man kan komma. Vi tror att detta är en nivå och en förhandlingsingång som kan ha framgång inom EU.
Jag ska inte nämna fler siffror för tydlighets skull, utan jag håller mig till de 50 procent som Alliansen står bakom, varav 40 procent är internt inom EU och 10 procent är internationella mekanismer.
(Applåder)