Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet om klimatpolitik och avslag på samtliga reservationer. Värmerekord, häftiga skyfall, stormar, torka och smältande isar. FN:s forskarpanel IPCC presenterade i höstas sin sammanfattande rapport om de globala klimatförändringarna. Världens klimatforskare står enade kring ett klart och utmanande budskap. Det är vi människor som står bakom klimatförändringarna, och de effekterna syns redan över hela världen.
Jag tyckte att Jens Holm gjorde en lysande och målande beskrivning av vad vi ser ute i världen nu och vilka det är som drabbas hårdast av klimatförändringarna. De globala växtgasutsläppen fortsätter att öka kraftigt. Vi är på väg mot en temperaturökning på tre till åtta grader i slutet av detta århundrade.
IPCC slår också fast i rapporten att det är bråttom. Det finns inte tid för några fler havererade klimatförhandlingar. Utsläppen i världen måste minska och landa på noll i slutet av detta århundrade. Vi är den sista generationen som kan vända utvecklingen. Det kan kännas ogörligt med tanke på att de globala utsläppen bara ökar. Men det finns ljusglimtar.
Tidigare i år kom nyheten att de globala utsläppen av koldioxid från energisektorn avstannade 2014. Det är första gången på 40 år som utsläppen i energisektorn avstannat eller minskat utan koppling till en lågkonjunktur. Något annat positivt i klimatdebatten är att det kommer allt fler rapporter som visar att det är lönsamt för ett land att minska utsläppen och att det går att öka ett lands välstånd utan att öka utsläppen.
Herr talman! Som tidigare sagts i debatten är klimatmötet i Paris i höst en milstolpe. Vår samarbetsregering under ledning av klimat- och miljöminister Åsa Romson har tagit fram en strategi för ett globalt, rättvist och rättsligt bindande klimatavtal för att hålla den globala uppvärmningen så långt under två grader som möjligt.
Det är en strategi som vilar på tre ben. För det första arbetar regeringen för att EU ska höja sina ambitioner för utsläppsminskningar. EU antog i höstas ett mål om minskade utsläpp på minst 40 procent till 2030. Ordet minst är viktigt. Regeringens åsikt är att EU:s åtagande bör vara 50 procent.
För det andra driver regeringen att det nya klimatavtalet ska möjliggöra att ländernas bindande utsläppsmål kan höjas allteftersom. Det är viktigt att utsläppsmålen som beslutas i Paris blir ett golv och inte ett tak.
För det tredje är samarbete och allianser jätteviktigt om man ska komma någonstans. Det gäller alla politiska områden. Regeringen prioriterar samarbete med de länder i Afrika, Latinamerika och Asien som verkar för ett ambitiöst avtal och som är mest utsatta för klimateffekter.
Herr talman! Det har varit olika siffror i debatten om hur mycket EU:s utsläpp bör minska till 2030. Låt mig slå fast att Miljöpartiet har och har haft höga mål. Vårt mål inför beslutet i EU för 2030 var 60 procents minskning av utsläppen, 45 procent förnybar energi och 40 procent i energieffektivisering. Miljöpartiet anser också att de utsläppsminskningar som vi tar som vårt beting ska ske inom EU.
Självklart är det viktigt att minska utsläppen i andra delar av världen och att vi i den rika delen av världen ska hjälpa till att finansiera åtgärder för att minska utsläppen i utvecklingsländerna. Men det känns inte sjyst att vi sedan själva räknar in utsläppsminskningarna i vårt beting, särskilt inte om vi plockar de lägst hängande frukterna och lämnar de tuffaste åtgärderna till länderna själva att ta ansvar för.
Att sätta höga mål är viktigt, men det är ännu viktigare att se till att vi når målen - och helst med råge. Låt oss därför vända blicken tillbaka till Sverige. I Sverige släpps varje år ut över 60 miljoner ton växthusgaser. Den största delen, en tredjedel, kommer från inrikes transporter. Våra industrier släpper ut nästan lika mycket. Jag har hämtat siffrorna från den senaste nationalrapporten om klimatförändringarna från departementet.
För snart 25 år sedan infördes ett viktigt styrmedel i klimatpolitiken här i Sverige - koldioxidskatten. Tillsammans med energiskatten är den i särklass det effektivaste styrmedlet för att minska utsläppen. Den svenska koldioxidskatten är något som har väckt uppmärksamhet världen över. Det är tråkigt att inte fler länder har gått efter oss och infört den i lika stor utsträckning. Vår svenska koldioxidskatt har höjts i olika steg av olika regeringar med olika färg. Jag tycker att det är sorgligt att allianspartierna i dag mest använder den som slagträ i debatten.
Det har också under åren funnits olika statliga stöd för att minska användning av fossila bränslen, till exempel bidrag för att byta ut oljepannor i hushållen till mer hållbara energikällor eller bidrag till kommuner för olika klimatprojekt. Ett exempel är Vargbroskolan i Storfors i Värmland. Det var landets första lågenergiskola. Den hade aldrig byggts utan så kallade Klimppengar. Ett annat exempel är VH Biogas i Vårgårda, som jag besökte tidigare i år. Det är en anläggning som ägs och drivs av 20 av kommunens gårdar. Den producerar 20 gigawattimmar gas per år, vilket omräknat till diesel motsvarar 2 miljoner liter. Det är tillräckligt för att driva 2 000 bilar som kör 1 500 mil per år. Det tycker jag är klimatpolitik i praktiken.
Herr talman! Det finns också en mängd nya klimatåtgärder som regeringen kommer att genomföra under mandatperioden. Det handlar, precis som Matilda Ernkrans tidigare sa, bland annat om stöd till kommuner som vill öka andelen kollektivtrafik, cykel och gång i kommunen, så kallade stadsmiljöavtal. Det handlar om mer pengar till järnvägsunderhåll, införande av en vägslitageavgift för tunga fordon, bonus-malus-system vid köp av nya bilar, mer stöd till husägare som vill sätta upp solceller på taket och till lantbrukare som vill röta gödsel till biogas på gården och om ett stöd för lokala klimatinvesteringar. Detta är några exempel på klimatåtgärder som Miljöpartiet driver tillsammans med Socialdemokraterna i regeringen.
Vi har också i många år drivit att Sverige ska ha ett klimatpolitiskt ramverk - ett ramverk som bestämmer i vilken takt vi ska uppnå vårt gemensamma mål om nollutsläpp av klimatgaser i Sverige till år 2050. Det är ett gemensamt mål som vi har tagit här i riksdagen. Vi vill ha en politisk överenskommelse, eller kanske till och med en klimatlag, som man sedan kommer att hålla sig till oavsett regering. Jag med flera av dagens debattörer sitter med i den utredning, Miljömålsberedningen, som har fått i uppdrag att ta fram ett sådant här förslag. Vi har nu knappt ett år på oss att ta fram delmål fram till 2050 och föreslå vilka styrmedel och åtgärder framtida regeringar kan använda för att uppnå målen.
Herr talman! Det är glädjande att koldioxidutsläppen i Sverige har minskat med omkring 20 procent sedan 1990. Men om vi ska vara ärliga har de svenska utsläppen inte minskat. Dina och mina klimatfotavtryck har i stället blivit större genom att vi konsumerar mer och mer. Mycket av detta konsumerar vi utomlands. Vårt ökade flygresande och köttätande är också stora källor till klimatutsläpp. Bara vårt flygande genererar enligt Naturvårdsverket nu 10 miljoner ton växthusgaser årligen. Det är lika mycket som vägtrafiken genererar.
I Miljömålsberedningen har vi fått i uppdrag att även titta på de konsumtionsbaserade utsläppen. Det är viktigt, för även här behövs politiska åtgärder. Regeringen har bland annat bestämt att utreda en flygskatt.
Avslutningsvis, herr talman: Förra helgen var jag i Kroatiens huvudstad Zagreb. Europas gröna partier hade rådsmöte, och vi var flera hundra delegater från ett fyrtiotal länder. Klimatfrågan och Parismötet var några av huvudpunkterna på dagordningen. Jag hoppas att detta också kommer att vara det på alla andra politiska partiers dagordningar. Att lösa klimatfrågan är vårt gemensamma ansvar, och vi är den sista generation som kan göra det.