Herr talman! Med talmannens benägna tillstånd
tänker jag först ta upp en fråga som inte har med
denna debatt att göra utan med alla debatter i denna
kammare. Jag vet att talmännen vill ha rappa och litet
livfulla debatter. Men första förutsättningen för det är
att man hör sina ärade meddebattörer. När man måste
uppbringa all sin energi för att över huvud taget höra
vad meddebattörerna säger är det ganska hopplöst att
få dessa livfulla och rappa debatter som vi vet att
talmännen gärna vill att vi skall ha i denna kammare
för att göra riksdagen till centralpunkten för politiken
i Sverige.
Därefter över till ämnet: Bakom den något oskyl-
diga rubriken "Ny ellagstiftning" ryms utan tvekan
den största energipolitiska reformen under hela efter-
krigstiden. Det elförsörjningssystem som vi har nu har
gett oss en hög teknisk nivå, stor leveranssäkerhet,
internationellt sett låga priser och ett rimligt system
för taxesättning.
Den som vill ändra på detta - som framgått av de-
batten och betänkandet vill näringsutskottet göra det -
har, menar jag, hela bevisbördan. Den som vill ändra
systemet måste leda i bevis att ett nytt system blir
bättre och ger samhällsekonomiska och inte minst
miljömässiga vinster.
Näringsutskottet säger att det främsta syftet med
dessa förslag är att stärka konsumenternas ställning. I
min hand har jag en broschyr från Svenska Elverksfö-
reningen. Inom parentes har nog Svenska Elverksfö-
reningen missförstått riksdagens roll, eftersom man
påstår att riksdagen har beslutat om en del föränd-
ringar. Vi kommer att besluta om någon halvtimma
eller timma om detta. I broschyren finns en rubrik
som lyder "Lönar det sig att byta?" Under den kan
man läsa följande: "Hur mycket pengar finns det att
hämta om man byter elleverantör? Det beror natur-
ligtvis på vilka villkor man har idag och hur mycket el
man förbrukar. Men för de allra flesta hushåll blir nog
svaret: inte särskilt mycket.
Den som byter elleverantör måste nämligen ha en
elmätare som mäter elförbrukningen timme för timme.
Kostnaden för den noggrannare mätningen skall beta-
las av kunden.
För de flesta hushåll blir det därför antagligen inte
ekonomiskt lönsamt att byta elleverantör." Detta säger
Svenska Elverksföreningen.
I en av de största landsortstidningarna kunde man
i söndags läsa en intervju med en hög chef inom Vat-
tenfall. Han fick frågan: "Men varför då en avregle-
ring, har det inte fungerat bra som det gjort?" Efter att
han talat om att det finns vissa tendenser till att bli
pösig - man blir något överraskad att denne Vatten-
fallschef talar så fritt ur hjärtat; det finns nog andra
medel att behandla pösigheten med - säger han: "Det
handlar dock inte så mycket om priset, Sverige har
trots sitt utpräglade monopol världens lägsta elpriser."
Detta är alltså inte mitt ordval utan Vattenfallsche-
fens.
Följdfrågan från journalisten blev: "Men nackde-
larna då? För nog finns det en baksida på medaljen."
Jo, det var den här mannen klart medveten om. Han
nämnde avregleringen av flyget som avskräckande
exempel. "Även taxi har ju efter avregleringen haft
kaos på sina håll ---." Han ser också en fara för
elmarknaden. "Mindre seriösa aktörer --- kommer att
försöka tjäna snabba pengar på att köpa och sälja
elström.
- Vi kommer nog tyvärr att få se sådana ---."
Vattenfallschefen hade fel i ett, eller kanske två,
av sina påståenden. Jag tänkte ta upp det här med
världens lägsta elpriser. Till industrin har faktiskt
Sydafrika och Kanada lägre pris. Sverige däremot har
klart lägst priser i Europa, vilket Vattenfall har visat i
en liten brochyr jag har och vilket Dagens Industri
visade i en artikel i mitten av förra månaden.
Då är frågan: Har näringsutskottet kunnat visa att
svenska konsumenter kommer att få lägre priser? Mitt
svar är obetingat: Den som vill göra denna stora för-
ändring av ett system som har gett oss Europas abso-
lut lägsta priser och bland de lägsta priserna i världen
måste kunna leda denna fråga i bevis.
Låt oss se på en vanlig hushållskonsument. Det
hushåll jag tar upp bor i lägenhet och förbrukar ca
4 000 kWh per år. Den mätutrustning som behövs för
att mäta förbrukningen timme för timme kostar, säger
man, 5 000 - 8 000 kr. Jag vill inte ta i så mycket, så
jag räknar lågt i mitt exempel och antar att en sådan
kostar 6 000 kr. I exemplet utgår jag ifrån att konsu-
menten får ett lägre pris på 2 öre per kWh. Det bety-
der att denne hushållskonsument kommer att få en 80
kr lägre kostnad för den el han använder under ett år.
För att betala kostnaden för mätaren behöver man
alltså hålla på i 75 år innan den är betald. Det öppnar i
och för sig oanade perspektiv på det att man skall
stärka konsumentens ställning.
Detta visar att möjligen, och jag understryker
möjligen, kan avregleringen vara till fördel för de
absolut största förbrukarna som genom sin styrka och
sina kunskaper kan sätta kraft bakom sina ord i för-
handlingarna. Dessa möjligheter har inte hushållen
och, vad kanske värre är, inte heller småföretagen.
Till sist vill jag nämna den väsentligaste invänd-
ningen på den här punkten. Elmarknaden i Sverige är
en utpräglad oligopolmarknad, inte som Vatten-
fallschefen påstod monopolmarknad. Det finns alltså
väldigt få leverantörer. Elmarknaden tenderar dess-
utom att bli allt mindre. En sådan marknad kommer
inte, menar jag, att leda till konkurrens som kommer
de små kunderna till del i varje fall. All erfarenhet
från denna och andra branscher visar obetingat att jag
har rätt.
Utskottet skriver i betänkandet att det främsta ar-
gumentet för den lagstiftning som utskottet nu föreslår
är omsorgen om konsumenterna. Med det räkneexem-
pel jag nyss visade är de naturliga frågorna med en
lätt travesti på Gustav Möller: "Omsorg för vem?
Omsorg till vad?"
Herr talman! Låga elpriser, hög leveranssäkerhet,
hög teknisk nivå och rimlig taxeersättning har varit till
fördel för vårt land, för näringslivet och för övriga
elkonsumenter. De förslag som nu föreläggs riksda-
gen för beslut har inte på något av dessa områden
visat att det blir bättre.
Till detta skall läggas att Sverige står inför en
omställning av energisystemet som inget annat land
genomfört. Vi har ambitionen - det tror jag att vi alla
är överens om - att den skall ske med bibehållen god
leveranssäkerhet och till konkurrenskraftiga priser.
Den skall ske i ordnade former och inte i panik.
Dessutom anser vi att det är rimligt att skillnaderna i
pris för nyttigheten el inte blir alltför stora mellan
olika delar av vårt land.
Alla dessa problem sammantagna kommer genom
de förslag som riksdagen nu har att behandla att
överlämnas till marknaden, en marknad vars största
och oftast enda drivkraft är att tjäna pengar och i en
del fall, dess värre, tjäna snabba pengar. Jag har inga
invändningar mot det. Det är rimligt att det är på det
här sättet i ett marknadsekonomiskt system. Men man
kan fråga sig om man skall överlåta allt till ett sådant
system.
Detta, herr talman, är enligt min mening tillräck-
ligt för att motivera det avslagsyrkande som finns i
den motion där jag står som första namn och vars
beteckning är 1994/95:N25.
Jag vill ändå ta upp en tråd till. Jag går då tillbaka
några år i tiden och knyter an till vad näringsutskottet
har sagt tidigare.
I slutet av 1980-talet gjordes en del stora föränd-
ringar, vilket bl.a. Barbro Andersson talade om. Man
bolagiserade exempelvis Vattenfall. Det grundläg-
gande skäl som då fördes fram var att det var viktigt
att vårt land var i takt med förändringarna i dåvarande
EG. Det tyckte också ett enhälligt näringsutskott vå-
ren 1992, då utskottet talade om att det var viktigt att
beakta utvecklingen inom EG innan beslut fattades
om förändring av svensk elmarknad.
Det verkade rimligt då och jag tycker att det ver-
kar rimligt nu. Att Sverige skulle eftersträva samti-
dighet var näringsutskottets enhälliga uppfattning
1992. Jag vet inte hur mycket denna uppfattning
präglades, eller var beroende, av att den allänna me-
ningen då ute i Europa var att en omfattande avregle-
ring var på gång. Jag kan alltså inte bedöma det.
Det är bara det att nu är de allra flesta bedömare
överens om att denna förändring, alltså strävan mot en
avreglering, har avstannat. Endast ett av länderna i
dåvarande EG, Storbritannien, har avreglerat. Det
finns grundläggande meningsskiljaktigheter bland de
stora länderna inom EU. Flera av dem anser det vara
ett nationellt intresse att slå vakt om möjligheterna att
med politiska medel styra elmarknaden till båtnad för
landets industri, hushåll och medborgare och inte
överlåta detta faktiskt en smula svåra problem till
marknaden.
Det betyder att den kanske viktigaste utgångs-
punkten i näringsutskottets, tycker jag, välgrundade
uppfattning från 1992 - samtidigheten - inte talar för
en avreglering av vår elmarknad.
Herr talman! Jag har samma uppfattning som nä-
ringsutskottet år 1992 hade i denna del. Men i motsats
till näringsutskottet står jag fast vid den uppfattning
som jag då hade. Detta är i sig ett skäl så gott som
något för att yrka avslag på motion N25.
Jag hade tänkt yrka bifall till motion N25 och till
motion N27, vilken har Leif Marklund som första
namn. Men jag har fått lära mig av kammarkansliets
eminenta tjänstemän att jag av formella skäl inte kan
göra det. Anledningen är att båda motionerna täcks in
av reservation 2. Därför kommer vi motionärer att vid
kommande votering rösta för reservation 2.
Till sist: Vi, Sveriges riksdag, som sitter här på
uppdrag av medborgarna har i denna fråga uppdraget
från våra barn och barnbarn att genomföra en total
omställning av det svenska energisystemet. Vår abso-
luta strävan är att detta skall kunna göras under ord-
nade former och, som sagt, inte i panik. Alla åtgärder
som vi vidtar på det energipolitiska området måste
präglas av detta uppdrag. Detta, herr talman, är det
grundläggande skälet till mitt ställningstagande i
denna fråga.
I detta anförande instämde Bengt Kronblad, Leo
Persson, Sigrid Bolkéus, Rune Berglund, Carin Lund-
berg, Lennart Klockare, Birgitta Gidblom, Eva Pers-
son Sellin, Lars U Granberg, Ulf Kero och Kristina
Zakrisson (alla s).