Herr talman! Ni som lyssnar på läktaren, och ni
som tittar på TV! Den moderat som var här i kamma-
ren var en lustig figur. Han sade vad han tyckte, och
sedan gick han. Han vill inte vara med och debattera.
Han tyckte inte att andras åsikter var så intressanta,
och han skulle till Energikommissionen.
Då ställer man sig frågan: Finns det ingen annan
moderat som kan energifrågor, eller är det ett väldigt
förakt för riksdagen? Jag vet inte. Kanske talmannen
kan redogöra för det vid ett annat tillfälle.
Vi har haft en FN-debatt här alldeles nyss. Nu har
vi en energidebatt, vilket får mig att vilja utgå från ett
för många partier ganska svårsmält dokument, nämli-
gen Brundtlandkommissionens dokument, där det
slogs fast att vi i industrivärlden måste halvera vår
energiomsättning.
Det handlar alltså om en halvering.
Då uppkommer frågan om det vi skall diskutera i
dag, avreglering av elmarknaden, leder det till målet,
dvs. en halvering av energiomsättningen.
Som regeringen har lagt upp det och som ut-
skottsmajoriteten har lagt upp det måste svaret bli nej.
Det visar att det är lätt att prata om FN och global
solidaritet för att nå de fina målen på förmiddagen,
men mycket svårt när man kommer till praktisk hand-
ling där man måste ifrågasätta sin egen gamla förle-
gade världsbild. Det är ju tyvärr så att de gamla parti-
ernas ideologier vilar på en sådan.
Det som krävs är en ramplan för att vi skall veta
inom vilken energiomsättning vi måste hålla oss.
Sedan får vi ta fram ekonomiska styrmedel så att vi
uppnår dessa effekter och detta mål.
Nu skall detta alltså avregleras, eller omregleras
som socialdemokraterna litet fantasifullt döpt om det
till. Det finns ju en del regler kvar. Det är mycket bra.
Vi kan inte gå på den folkpartistiska totalt anarkistis-
ka modellen. Den är inte speciellt lysande.
Reglering eller avreglering är ofta en klassisk
ideologisk fråga, som Vänsterpartiet har pekat på.
Den här frågan kan också användas i valrörelser för
att markera revir och för att bygga upp låtsasmotsätt-
ningar mellan t.ex. socialdemokraterna och de tradi-
tionellt borgerliga partierna.
Innan valet 1994 gillade inte socialdemokraterna
avregleringar, vilket var bra. I dag, efter valet, gillar
de det. Det gäller att göra ett SM i politik mellan
socialdemokraterna och moderaterna. Då får man
ibland försöka hitta på några motsättningar. Detta var
väl en sådan påhittad motsättning, vad jag kan förstå.
Den ideologiska argumenteringen bygger ofta på
huruvida staten eller marknaden skall styra och ha ett
mycket stort inflytande. Avregleringen har alltså blivit
en ideologisk fråga. Ibland har det gått åt fanders.
Taxinäringen och flyget är exempel på mindre lysan-
de avregleringar. Tyvärr kan det gå lika illa den här
gången.
Det finns nämligen en annan dimension än den
klassiska höger - vänster-dimensionen. Det finns en
grön dimension i detta som är viktig.
Den gröna rörelsen ser ganska pragmatiskt på
detta med avreglering eller reglering. Den väg som vi
skall gå är den väg som gynnar ett ekologiskt och
socialt hållbart samhälle. Då kan det ibland vara bra
med avregleringar och ibland mindre bra. Men det
finns ingen ideologisk blockering från vår sida när det
gäller dessa frågor. Det är målet vi skall nå. Medlen
är inget självändamål, som bl.a. Elisa Abascal Reyes
många gånger har sagt här i talarstolen när det gäller
andra avregleringar inom kommunikationssektorn.
I det här fallet gäller det alltså elmarknaden och en
fri konkurrens för produktion och försäljning av el.
Det finns ingen som helst anledning att tillstyrka den
här propositionen från regeringen.
Orsaken är enkel - förslaget är en halvmessyr. Det
utmynnar nämligen i att man skall privatisera vinster-
na och socialisera kostnaderna. Det är ett mycket
märkligt synsätt, men det är detta det går ut på. Orsa-
ken till detta är mycket enkel. De externa kostnader-
na, dvs. miljökostnaderna, vill man socialisera. Dem
skall den offentliga sektorn ta hand om när de privata
aktörerna och andra aktörer har tagit åt sig vinsterna.
Skall vi kunna lösa detta med en avreglering på ett
riktigt sätt måste naturligtvis de externa kostnaderna
vara inbakade i det pris som konsumenten betalar. Så
länge det inte är så har vi inte ens någon marknad. Det
är en dålig marknad som inte fungerar. Därför handlar
detta med avregleringen mer om traditionella modera-
ta besvärjelser. De bygger på det enkla faktum att
man vill privatisera vinsterna och socialisera kostna-
derna. Kostnaderna för miljöskador, hälsoeffekter,
samhällsrisker och långverkande radioaktiv förstöring
av de mänskliga cellerna får den offentliga sektorn ta
på sig medan vinsterna skall privatiseras.
Jag måste fråga moderaterna en sak. Det kanske
finns någon annan moderat som kan gå upp och för-
svara detta. Jag undrar varför just moderaterna avskyr
detta med verklig marknad så oerhört starkt. Varför är
man så rädd för detta med externa kostnader? Varför
är man så rädd för att låta energislagen betala sina
verkliga miljökostnader? Det är ju detta som är verk-
lig marknad. Det är detta som är verklig marknadse-
konomi. Varför är man så rädd?
Jag får förmodligen inget svar från Mikael Oden-
berg eftersom han sprang i väg när han hade sagt sitt.
Jag är förvånad över att han sprang, men inte över det
han sade.
I propositionen talar socialdemokraterna om att
man på ett kostnadseffektivt sätt och till stabila och
rimliga priser skall få fram el. Utskottets majoritet
håller med. Men detta är inte sant. Det kan aldrig bli
kostnadseffektivt om inte miljökostnaderna ligger i
priset.
På vilket sätt anser socialdemokraterna att det är
kostnadseffektivt att släppa marknaden fri när den
slipper ta hand om miljökostnaden? Hur kan det bli
kostnadseffektivt? Ge mig ett enda intellektuellt he-
derligt svar på den frågan!
Hade avregleringen kombinerats med EU-
kommissionens förslag om att el från kärnkraftverk
skall miljöbeskattas med 6,5 öre hade det varit något
annat. Då hade det varit något helt annat, med det
ställer man inte upp på.
Jag vill passa på att citera några socialdemokratis-
ka motionärer i ärendet. Leif Marklund, Carin Lund-
berg, Bo Holmberg, Berit Andnor m.fl. har skrivit
bl.a. följande i en motion: "Detta" - dvs. avreglering-
en - "är katastrofalt inte minst med tanke på att kärn-
kraften skall avvecklas."
Katastrofalt, skriver de. SSU har sagt samma sak.
Jag tror att det vore bra om den socialdemokratis-
ka riksdagsledningen började fundera över om man
inte skall lyssna på den mer moderna delen av den
socialdemokratiska rörelsen.
I en annan motion från socialdemokraterna, av
bl.a. Arne Kjörnsberg och Christina Zedell, talas om
hotet mot glesbygden på ungefär samma sätt som vi
har talat om det i vår motion.
Jag vill också passa på att fråga hur Folkpartiet ser
på detta med avreglering. Linje 2, som Folkpartiet
och Socialdemokraterna stod bakom, sade ju inför
folkomröstningen om kärnkraften att kärnkraften
skulle vara avvecklad år 2010. Det var avveckling
med förnuft. Låt oss nu avveckla med förnuft! Kan
man göra det med den här avregleringen? Nej, det kan
man inte.
Men hur är det med linje 2:s handlingsplan och
deras löften? Man kan aldrig någonsin få kärnkraften
avvecklad om man avreglerar elmarknaden utan att
baka in miljökostnaderna för kärnkraften.
Jag skulle också vilja ta upp detta med utrikeshan-
del med el. Min fråga går då till Centerpartiet. När vi
så småningom förmodligen får en inre elmarknad
inom EU, en fri marknad med en mer eller mindre fri
utrikeshandel, tror inte Kerstin Warnerbring att det
kommer att innebära att elpriset i Sverige kommer att
öka högst avsevärt. Varför skall svenska kraftbolag
sälja el till svenska hushåll och inte få ut lika mycket
som om man säljer till tyska hushåll? Man kan kanske
t.o.m. få ut det dubbla priset.
Om detta blir verklighet, finns det då utrymme för
att Sverige skall skatteväxla på det sätt som både
Centern och Miljöpartiet vill? Finns det utrymme för
ytterligare elskattehöjningar t.ex.? Eller blir priset så
högt i alla fall? Jag undrar om Centern ser ett visst
problem i detta.
Jag stöder alla reservationer som Miljöpartiet har
skrivit under, och jag yrkar bifall till reservation 2.