Herr talman! Tack, Jonas Gunnarsson! Om jag ska komma ihåg rätt får jag nog börja bakifrån.
Hur vet Jonas Gunnarsson att vi inte kommer att nå målet om 40 procent kvinnor till år 2020? Följer vi utvecklingen finns det goda möjligheter, och vidtar vi ytterligare åtgärder ökar de möjligheterna givetvis. Detta är förstås något som vi arbetar för. Och hur vet Jonas Gunnarsson att det inte kommer ett förslag på nationell nivå om ökad könskvotering?
Det vi diskuterar här i dag är huruvida EU ska stifta lagar åt oss. Vår princip - som borde vara även Socialdemokraternas princip - är att EU har andra, viktigare saker att ägna sig åt.
Jonas Gunnarsson tog upp sitt eget parti, som bestämde sig för att ha könskvotering. Eftersom Jonas Gunnarsson så väl har pläderat för meritvärdering skulle jag vilja fråga Jonas Gunnarsson: Hade ni en liknande modell i det socialdemokratiska partiet där meritvärderingen låg till grund och "dömde av" huruvida könskvoteringsprocessen skulle genomföras fullt ut? Var det ett anställningsförfarande vi talade om?
När vi talar om länder som är positiva exempel har många lyft fram Norge. Visst finns det en hög andel kvinnor i bolagsstyrelser i Norge, men statistik och beräkningar visar dess värre att det i hög utsträckning är samma kvinnor som sitter i de olika bolagsstyrelserna. Det är naturligtvis bra, men det har lett till en situation där vi har en styrelseproffskultur som är mer vanlig bland kvinnor än bland män. Är det den utvecklingen som vi önskar oss?
Det är alltså en ökad andel kvinnor i norska bolagsstyrelser, men det är inte i motsvarande grad ett ökat
antal
kvinnor som sitter i bolagsstyrelser. Är det så vi vill ha det, eller vill vi utforma en egen lagstiftning eller sätta våra egna mål på ett annat vis?