Herr talman! Sverige var en gång föregångare på jämställdhet. Nu riskerar vi att i stället bli kända som bromskloss.
Ska Sverige prioritera jämställdhetsmål eller börsbolagens ägare? Jämställdhet kommer inte av sig självt, bara man låter tiden gå, men det är vad allianspartierna tycks tro.
Vi kan se tillbaka på hur det har varit genom historien. Har jämställdheten kommit av sig själv? När allmän rösträtt infördes var det efter en lång politisk kamp. Rätten till föräldraledighet, inte bara mammaledighet utan rätt till ledighet för båda föräldrarna, kom efter politiska beslut.
I mer än 15 år har vi debatterat hur det ska bli en mer jämn könsbalans i bolagens styrelser, i politiken och i näringslivet. När tidigare jämställdhetsministern Margareta Winberg lyfte upp frågan om lagstiftning som ett hot, ja, då började det hända saker i näringslivet. Men när det trycket försvann stannade utvecklingen av.
I Sverige har den folkpartistiska jämställdhetsministern varit mycket tydlig, bland annat i en interpellationsdebatt med mig, med att hon inte vill ha någon lagstiftning om kvotering och att alliansregeringen sätter äganderätt före jämställdhet. Och det har vi också hört i debatten här i dag.
Men EU:s förslag handlar inte om metoden kvotering utan om målet minst 40 procent av vartdera könet och där positiv särbehandling lyfts fram som en möjlig väg. Det är därför anmärkningsvärt att vi inte kan säga ja till det här förslaget i dag.
Hur ser då jämställdheten ut i Europa? Antalet kvinnor i bolagsstyrelser i medlemsstaterna varierar mellan 3 och 27 procent.
Detta förslag är bara en pusselbit och gäller företag med mer än 250 anställda. Då kan man tänka att i Sverige har mer än 99 procent av alla företag mindre än 250 anställda, så det är ganska få företag det handlar om. Men det är ändå ett viktigt steg och en viktig pusselbit.
EU har antagit en jämställdhetspakt som gäller för 2011-2020. Hur ska de målen uppnås om man inte är beredd att vidta åtgärder?
I dagsläget domineras företagens styrelser helt och hållet av män. Det är upp till medlemsstaterna att utforma sanktioner enligt de riktlinjer som finns i direktivet.
Om vi tittar på hur det ser ut i EU kan vi se att 86,3 procent av alla styrelseledamöter och 96,8 procent av styrelseordförandena är män - 96,8 procent är män! I Sverige utgör kvinnor 24 procent av ledamöterna i företagens styrelser, enligt den senaste statistiken. Det har nämnts lite olika siffror i debatten här i dag, men just nu är det 24 procent. 0 procent av styrelseordförandena i de största börsbolagen i Sverige är kvinnor. Då kan man säga att EU i det avseendet är något bättre än Sverige, så vi ska inte slå oss för bröstet och tro att vi är bättre.
Andelen kvinnor i styrelser i Sverige hade ökat med 1,9 procentenheter från oktober 2010 till januari 2012. Ökningen under det senaste decenniet var 0,6 procentenheter per år.
Även om allianspartierna förut i debatten här i dag sade att Sverige är bättre och har gått före, skedde utvecklingen på den tiden när vi hade en jämställdhetsminister som sade: Vi behöver lagstifta om inte bolagen själva vidtar åtgärder. Då hände det någonting, men nu har det faktiskt stagnerat.
I Europa är det Frankrike ensamt som står för hälften av den totala ökningen inom EU det senaste året. Frankrike införde en kvoteringslagstiftning på nationell nivå 2011, och framsteg kan endast skönjas i de länder där kvotering har införts.
Med nuvarande takt dröjer det ca 40 år tills vi ens börjar närma oss en jämnare könsfördelning i styrelserummen, det vill säga minst 40 procent av båda könen. Elva medlemsstater - Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Spanien, Portugal, Danmark, Finland, Grekland, Österrike och Slovenien - har redan börjat agera genom att introducera olika typer av regler för att öka jämställdheten mellan könen i företagens styrelser. Vidare anser, enligt en undersökning som nyligen publicerades av Eurobarometern, 88 procent av alla européer och 62 procent av svenskarna att givet samma kompetens bör kvinnor vara jämlikt representerade i företagens toppskikt.
Att alliansregeringen är emot kvotering vet vi. Men detta förslag handlar om att se till att nå de mål som satts upp också kan nås. Det handlar om ett ramverk som länderna själva kan besluta om när det gäller vilka metoder man ska använda för att genomföra det. Det handlar inte om lagstiftning som Centerpartiet och några andra här försökte påstå.
Kärnan i förslaget är en transparent urvalsprocess med ambitionen att nå de 40 procenten av det underrepresenterade könet senast år 2020, baserad på tydliga kriterier och en jämförelse av kandidaternas färdigheter och kvalifikationer. För statliga bolag ska det gälla till år 2018. Vid lika kvalifikationer ska en person av det underrepresenterade könet tillsättas, om inte en objektiv bedömning som tar hänsyn till varje sökandes personliga egenskaper leder till en annan slutsats. Medlemsstaterna ska införa sanktioner för brott mot reglerna, så även det är en nationell fråga. I kommissionens förslag är det alltså helt upp till medlemsländerna att utforma sanktionerna utifrån relativt vaga riktlinjer.
I dag sker en dold kvotering som bygger på den könsmaktsordning som finns i samhället och som näringslivet i hög grad fortfarande är präglat av.
Att ha jämställda bolag är lönsamt. Det har många forskare visat. Det borde göra att ägarna själva ser till att ha en jämn könsrepresentation. Men när så inte sker kan vi inte bara vänta och se. Samhället sätter upp spelregler för bolag i många andra sammanhang. Det handlar om bolagsskatter, ränteavdrag och mycket annat där vi sätter upp spelregler som företagen har att verka inom. Som jag nämnde inledningsvis: Jämställdhet kommer inte av sig själv.
De politiska partierna har tagit efter Miljöpartiets modell med varvade listor som vi har haft sedan 1981, men det räcker inte. Att bara var femte styrelseledamot i kommunala bolag är kvinna visar tydligt att mer behöver göras.
Miljöpartiet är ett feministiskt parti. Jämställdhetsfrågorna var centrala när vi bildades. Vi introducerade det jämställda språkrörssystemet, könsvarvade våra listor och kvoterade till de interna uppdragen. Det var banbrytande på sin tid att i praktiken erkänna kvinnors lika rätt till inflytande.
Det behövs politiska verktyg för att motverka könsmaktsordningen. Den är roten till att kvinnor som grupp är underordnad män som grupp i inflytande och resurser och till att både män och kvinnor fastnar i traditionella könsroller som inskränker individens frihet. Ytterst handlar det ju om att varje människa ska ses som den individ den är.
Någon lag om könskvotering i bolagsstyrelser blir det inte. Det har alliansregeringen bestämt. Det är väl därför man är så emot att EU ska sätta upp mål på detta område och säger nej till det. Debatten lär dock fortsätta så länge obalansen består.
Allianspartierna borde välkomna EU:s förslag om mål i stället för att avfärda det och se det som en fråga enbart för aktieägarna.
Svenska staten nådde målet om minst 40 procent kvinnor i sina bolag redan 1998, och det var för att det fanns ett politiskt tryck.
Det är dags att erkänna att det behövs politik för att lösa frågan. Att vänta och se, som är regeringens melodi inom många politikområden, är ingen verksam metod här heller.
Forskarna Karl Loxbo och Erik Wångmar har skrivit om den finska lagstiftningen där man även i kommunala bolag har könskvotering. I Norge har man numera en lag om kvotering för de börsnoterade bolagen. Där har andelen kvinnor i styrelserna gått från 7 procent 2003 till 40 procent i dag.
Inget hindrar att detta skulle kunna ske även i Sverige eller andra europeiska länder. Frågan har utretts i Sverige, men sedan de borgerliga partierna lade locket på efter valet 2006 har det inte hänt mycket.
Centerpartiets påstående i dagens debatt att det skulle vara samma kvinnor som har flera uppdrag i Norge stämmer inte. Tittar man på antalet uppdrag för styrelseledamöterna är det fler män som har flera uppdrag i Norge. Så kom inte och påstå att det har lett till den utvecklingen!
Jämställdhetsfrågan är en demokratifråga. Att kvinnor generellt har sämre ekonomisk makt och är sämre representerade bland chefer och i bolagsstyrelser och ledningsgrupper är inte en fråga enbart för en handfull människor som äger företag, inte heller för vissa av de politiska ledningarna.
Vi borde lära av de länder som vidtar åtgärder och se till att vi får en effektiv metod för att uppnå målen som EU har satt upp.
Den svenska regeringen liksom Sverigedemokraterna är emot kvotering till bolagsstyrelser även på nationell nivå och har skrivit brev till kommissionen om att det är en fråga för respektive land. Regeringen anser att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen då det är en ägarfråga. Malta, Ungern och Bulgarien delar den svenska regeringens inställning. Det gör inte Miljöpartiet.
Vi driver på nationell nivå på för att införa en lag om minst 40 procent av vartdera könet i bolagsstyrelser för såväl offentliga bolag som börsnoterade bolag. Gröna gruppen i Europaparlamentet driver också en kampanj, Get women on board, för kvinnors representation i bolagsstyrelser. Jämställdhet och kvinnors representation på EU-nivå är viktig med tanke på den underrepresentation som råder.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och beklagar att Sverige inte längre kan hålla sin jämställdhetsfana högt.
(Applåder)
I detta anförande instämde Stina Bergström, Per Bolund, Agneta Börjesson och Maria Ferm (alla MP).