Herr talman! Jag tolkade Jonas Gunnarssons fråga, den sista, som: Är inte detta en fråga som vi ska göra någonting åt? Jo, det är just det som var poängen i mitt anförande; det här är en fråga som vi ska göra någonting åt. Egentligen handlar det här, som jag sade i inledningen av mitt anförande, till syvende och sist om hur vi fostrar våra söner och döttrar. Det kanske inte är ett svar som Jonas kommer att nöja sig med, men det är ändå där det börjar. Vi bygger därifrån. Jag talade om den förnämliga utbyggnaden av förskolan, som Socialdemokraterna ska ha stor kredd för förstås. Den har skapat möjligheter för arbete och företagande också i de sektorer som vi talar om, nämligen den offentliga sektorn, där ett förbud mot företagande har rått under en väldigt lång tid och där det nu öppnas möjligheter för att fördela den ekonomiska makten jämnare mellan män och kvinnor genom att det skapas möjligheter att starta företag.
Margareta Cederfelt beskrev på ett förnämligt sätt de åtgärder som vidtagits. De fakta har jag inte med mig, så jag hänvisar i de delarna till hennes argumentation.
Är inte detta rätt väg att gå? frågar Jonas Gunnarsson mig. Jag menar att målet är viktigt. Den fråga som vi ställer oss här i dag: Är det lämpligt att vi ska stifta lagar på EU-nivå kring detta? Vi har haft diskussion om hur vidlyftiga direktiven egentligen är i sin beskrivning av hur man ska göra. Jag kan notera att det finns en beskrivning av hur meriter ska värderas. Jonas Gunnarsson var själv inne på det i sitt anförande, där han beskrev det som ett anställningsförfarande där meriter ska värderas lika. Jag vill flagga upp för risken för att det här meritvärderingstänket mycket väl kan vara till förfång för målet att öka andelen av det underrepresenterade könet. Om meriter ska värderas lika finns det en risk för att önskemålet att kvotera in det underrepresenterade könet motverkar sitt eget syfte. Jag menar att det finns en fördel med att kunna värdera meriter olika och därmed få en jämnare fördelning mellan könen.