Fru talman! I denna debatt med anledning av mo-
tioner om våldsbrott och våldsoffer står jag naturligt-
vis bakom alla Centerpartiets reservationer men yrkar
endast bifall till reservation nr 7.
Stödet till brottsoffer är inte tillräckligt. Det krävs
mer omfattande åtgärder och en strategi mellan olika
myndigheter. Egentligen är det självklart att myndig-
heter ska samverka, allt för den enskildes bästa, men
detta måste ständigt återupprepas.
Centerpartiet kräver att det införs en nollvision för
våld mot kvinnor och barn. Jag följde för några veck-
or sedan verkligheten tillsammans med polisen här i
Stockholm. Det är förnedrande att se hur kvinnor och
barn blir utsatta för dessa fruktansvärda situationer.
Kvinnor som utsätts för våld känner sig hotade
och förföljda. De måste absolut tas på allra största
allvar. Det är självklart att de måste få tillgång till
trygghetspaket och larm som här tidigare sagts. Inte
heller jag tycker att det är rimligt att kvinnorna måste
stå i kö för att få tillgång till de tekniska hjälpmedel
som finns. Det gäller också beträffande hundar, som
kan vara ett bra hjälpmedel.
Svar som "tyvärr är det slut på hjälpmedel" eller
"resurserna är slut" tycker jag inte att man kan ac-
ceptera, men sådan är verkligheten i dag. Jag undrar
om majoriteten verkligen kan acceptera detta. Med
tanke på de fina ord som Yvonne Oscarsson uttalade
tidigare från denna talarstol kan jag inte förstå att hon
kan acceptera sådana besked när behoven är som
störst.
Oftast är det kvinnans rörlighet som inskränks i
stället för mannens när kvinnor och även barn utsätts
för våld. Det naturliga vore att åtgärderna siktar på att
begränsa gärningsmannens rörelse och handlingsfri-
het.
Den kränkande situation en misshandlad kvinna
tvingas leva i förstärks i viss mån av samhället. Det är
viktigt att vårt svenska samhälle kan ge en miss-
handlad kvinna det stöd som hon så väl behöver. Att
bryta sig ur ett våldsamt förhållande är en långsam
och svår process. Och för att underlätta denna tid för
kvinnan är det viktigt att praktiska ting inte lägger
hinder för detta. När dessa kvinnor väl tar steget från
mannen tvingas de ofta att lämna både hem och ägo-
delar och att fly hals över huvud. Lagen inskränker i
dag kvinnans rättigheter och ökar mannens makt över
kvinnan. Tiden mellan uppbrott och skilsmässa samt
rättsprocessen däremellan är ofta lång. Och med da-
gens lagstiftning är det i stort omöjligt för kvinnan att
återvända till hemmet. Detta i sin tur medför ofta att
den utsatta kvinnan står utan hem och ägodelar. Vart
ska hon ta vägen? Här fyller kvinnojourerna en stor
uppgift. Men det är ju som bekant på många ställen
inte så lätt att hitta en ny bostad.
Lagen bör utformas så att den ökar den personliga
friheten för den som utsätts och minskar för den åta-
lade. Lagstiftningen måste medge att den åtalade
mannen kan förbjudas tillträde till hemmet i väntan
på domslut i de fall det framgår att våld har före-
kommit. Varje överträdelse av besöksförbud borde
automatiskt betraktas som ett brott och utgöra grund
för häktning. Fara för att den misstänkte återfaller i
brottslighet som är häktningsgrund är ju då doku-
menterad. Detta är ett återkommande krav från Cen-
terpartiet. Varför ställer inte majoriteten upp på detta?
Jag vill också nämna omhändertagande av barn
som tvingas bevittna hur den ena föräldern miss-
handlar den andra. Dessa barn har ett stort behov av
stöd och hjälp av olika slag, och även dessa barn bör
betraktas som brottsoffer och ha samma rättigheter.
Brottsskadeersättningen betyder mycket för
brottsoffret. Det ger en viss upprättelse. Om gär-
ningsmannen bedöms ha betalningsförmåga åligger
det den skadelidande att själv driva in skadeståndet.
Centerpartiet anser att detta borde vara en uppgift för
Brottsoffermyndigheten att ta sig an så fort lagakraft-
vunnen dom föreligger. Detta skulle skydda brottsoff-
ret och bättre uttrycka grundläggande rättsprinciper i
svensk lagstiftning. Och där önskar jag att det vore
fler som ville stötta detta viktiga förslag. Brottsoffret
förtjänar nämligen allt samhällsstöd.