Fru talman! Som Ragnwi kan man ta fram alla
dåliga exempel och göra en eländesbeskrivning. Na-
turligtvis önskar vi inte att kvinnor och barn inte ska
utsättas för våld. Vi vill inte att det ska finnas något
våld över huvud taget.
Genom lagförslag har man åstadkommit förbätt-
ringar. Det finns poliser som har en strategi för att
bemöta kvinnor som har blivit utsatta för våld i hem-
met på ett speciellt sätt som underlättar för dessa
kvinnor när det gäller att tas om hand och att göra en
anmälan. På många ställen har man också videofilm-
ning som rutin. Det är en bra sak som har skett.
Omhändertagandet av brottsoffren i domstolarna
har också förbättrats. Det finns vittnesstöd och mål-
sägandebiträden i större utsträckning. Jag anser att ett
målsägarbiträde inte alltid behöver vara en jurist. Det
finns också människor från andra yrkeskategorier
som kan vara ett mycket lämpligt stöd i domstolen.
Jag kan nämna många sådana exempel.
Men när det gäller grov kvinnofridskränkning och
utvärderingen kom BRÅ i maj 2000 med en utvärde-
ring. Man sade då att det inte gick att dra så långtgå-
ende slutsatser därför att det hade gått för kort tid.
Man måste se hur det hela fungerar under en längre
tid. Vi vet ju att det inte går att snabbt överföra en
lagstiftning även om vi skulle ha önskat det.
Vid grov kvinnofridskränkning kan man döma till
fängelse från sex månader upp till sex år. Och anled-
ningen till att man inte inför en strängare straffskala
kan vara att det ofta är män som är domare. De kan-
ske inte ser de grundläggande strukturerna och har
inte ett kunskapsperspektiv av feministisk art.