Fru talman! I det här betänkandet behandlas olika
frågor som rör våldsbrott och brottsoffer - oerhört
viktiga frågor som måste tas på allvar. Alla som ut-
sätts för brott måste bemötas med värdighet och re-
spekt.
Man måste kunna få sin anmälan behandlad på ett
bra och rättssäkert sätt och känna just att man får ett
värdigt bemötande. Det är lika självklart under hela
rättsprocessen vad gäller kontakter med såväl polis
som åklagare och domstolspersonal. Har man blivit
utsatt för brott ska man kunna känna sig trygg i sina
kontakter med rättsväsendet. Man måste veta vilket
stöd och vilken hjälp man kan få.
För knappt ett år sedan presenterade regeringen
sin proposition Stöd till brottsoffer med ett antal för-
slag som just syftar till att förbättra villkoren för dem
som utsatts för brott. Det betänkande som vi då dis-
kuterade innehöll förslag om lagändringar och andra
åtgärder - t.ex. att rätten till målsägandebiträde ut-
vidgas genom att begränsningen till brott i brottsbal-
ken tas bort och att socialtjänstens ansvar förtydligas,
för socialtjänsten har en viktig roll när det gäller
samhällets stöd till brottsoffer. Inte minst gäller det
stödet till utsatta barn.
Jag säger nu som jag då sade: Det räcker inte med
enbart förändrad lagstiftning. Det behövs också atti-
tydförändringar hos dem som möter brottsoffer. Den
lagstiftning som redan finns måste användas på ett
riktigt sätt. Att det blir en bättre samverkan, som flera
här har nämnt om, mellan myndigheter som möter
brottsoffer tycker jag också är en självklarhet. Det
behövs mer forskning om brottsoffer och också mer
kunskap och forskning om äldre som utsätts för våld
och övergrepp - kunskap som vi inte alls har haft och
som är något som vi måste ta tag i. Framför allt behö-
ver hela samhället engageras.
I dag finns det brister i bemötande och omhän-
dertagande av brottsoffer. Det har förmodligen sin
grund i dåliga kunskaper om vad det innebär att bli
utsatt för brott. Därför behöver alla som arbetar inom
rättsväsendet och som kommer i kontakt med
brottsoffer få utbildning kring det här - inte bara en
gång, utan kontinuerligt.
Som brottsoffer har man ibland svårt att se de oli-
ka roller som myndigheterna har. För det mesta finns
det ingen anledning att fundera över vilken av de
olika instanserna som ser till att ens ärende förs fram-
åt, att ersättning betalas ut m.m. Det ligger alltså ett
stort ansvar på de anställda att vara tillmötesgående
när det gäller information om hur hela processen
fungerar.
Återigen vill jag framhålla vikten av myndighets-
samverkan, som är bra. Det händer ändå ett antal
saker inom rättsväsendet. Myndigheterna inom rätts-
väsendet arbetar nu på allvar och med kraft tillsam-
mans för att komma framåt i just frågorna om myn-
dighetssamverkan. Detta är oerhört viktigt; man
måste utgå från en helhetssyn på verksamheten och
ha medborgarperspektivet i fokus.
Under förra året anmäldes mer än 15 000 brott
som avser misshandel av kvinnor utförd av en närstå-
ende person. Vi vet att långt ifrån allt våld mot kvin-
nor anmäls. Detta är något som vi naturligtvis inte
kan acceptera.
Det behövs åtgärder inom många områden. Tan-
ken med kvinnofridsreformen är att våld mot kvinnor
ska bekämpas genom ett brett och långsiktigt arbete
inom alla samhällets sektorer och på alla nivåer.
Vad gäller lagstiftningen är syftet att just fånga
upp den verklighet som många kvinnor berättar om,
nämligen att det allvarliga för dem ofta inte är de
enskilda brotten utan den systematiska kränkning och
den totala press som de utsätts för genom upprepade
brottsliga gärningar. Men även här är lagstiftningen
endast ett av flera medel för att uppnå en förändring.
Även på detta område behövs det mer kunskap om
våldets omfattning och om de mekanismer som styr
våldet mot kvinnor. Detta är avgörande för möjlighe-
ten att förhindra våld mot kvinnor och att hjälpa ut-
satta kvinnor.
Kunskapen och attityden hos dem som möter ut-
satta kvinnor är en central fråga. Därför har regering-
en tagit initiativ till olika utbildningssatsningar för
berörda grupper inom bl.a. hälso- och sjukvården,
socialtjänsten och rättsväsendet.
Myndigheter på alla nivåer måste effektivisera
och konkretisera arbetet med dessa frågor. Också där
har regeringen gett flera myndigheter uppdrag som
går ut på att förebygga våld mot kvinnor och på att
förbättra myndigheternas bemötande av brottsoffer.
En rad olika projekt pågår inom rättsväsendet för att
förhindra våld mot kvinnor och för att hjälpa kvinnor
som utsätts för våld.
Det är oerhört viktigt att vi åstadkommer ett bättre
skydd för kvinnor som är hotade och som utsätts för
våld. I dag finns, som tidigare sagts här från talarsto-
len, exempelvis de s.k. trygghetspaketen. Jag måste
säga att inte heller jag accepterar att kvinnor får stå i
kö som är i behov av ett trygghetspaket. Ett sådant
bör naturligtvis finnas till hands om så behövs. Detta
är för mig en självklarhet.
Vad gäller frågan om elektronisk övervakning,
den s.k. fotbojan, i samband med besöksförbud pågår
nu - Jeppe Johnsson nämnde här att det undersöks,
utreds osv. - ett grundligt analysarbete på Justitiede-
partementet. Det har nämligen varit svårt att hitta en
lämplig rättslig lösning. Just det försöker man nu
lösa. Jag hoppas att man lyckas med det. Något mer
uttömmande svar om det kan jag tyvärr inte ge i dag.
Det är bara att hoppas att man hittar en lämplig lös-
ning i det avseendet.
Vidare har vi det utökade besöksförbudet. Vi vill
flytta på mannen, inte på kvinnan. Misstänks mannen
vara på väg att slå sin kvinna ska mannen kunna be-
ordras bort från hemmet i några dygn.
Fru talman! De här frågorna rör och berör oss alla
i samhället. Alla kan vi råka ut för brott. Kanske är
det så att flera av oss i denna kammare har gjort det
och vet hur det är att befinna sig i en så utsatt situa-
tion.
Som sagt: De här frågorna rör och berör oss alla i
samhället och måste ständigt hållas levande.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i
betänkandet och avslag på samtliga reservationer.