Fru talman! Jag tänker ägna hela mitt anförande åt
att prata om våld mot kvinnor. Det tycker vi i Väns-
terpartiet är lämpligt två dagar före Internationella
kvinnodagen.
Jag ska börja med att yrka bifall till reservation
nr 5. Vi står naturligtvis bakom alla våra andra reser-
vationer men yrkar bara bifall till den.
Man äger bara det man kan försvara, och kan man
inte försvara det äger man det inte. Bella kan inte
försvara sig, alltså äger hon inte sig själv. Bella ägs
av alla och av ingen. Hon är var mans egendom. Hon
är det ursprungliga kollektivet, till var och en efter
hans behov. Låtom alla dricka ur hennes källa!
Detta avsnitt är ur Dirty Weekend av Helen Zaha-
vi.
Sedan vill jag ta ett citat till. Det är ur kvinno-
fridspropositionen: "Det våld som män riktar mot
kvinnor har ofta sitt ursprung i och finner näring ur
fördomar och föreställningar om mäns överordning
och kvinnors underordning."
Vi lever i dag i ett samhälle där kön är den mest
genomgripande kategorisering som existerar. Vilket
kön du har påverkar hur mycket makt du har och
vilket utrymme du kan få inom i stort sett samtliga
sfärer i livet. Denna könsmaktsordning innebär att
kvinnor systematiskt underordnas män. Detta tar sig
uttryck bl.a. i att kvinnors arbete betalas lägre än
mäns, att män är överrepresenterade i samtliga makt-
bärande organisationer och att kvinnor utsätts för våld
och övergrepp.
Vänsterpartiets feministiska politik tar som sin
uppgift att bekämpa denna maktordning och försöker
skapa ett samhälle där kön saknar betydelse för hur
man bemöts och vilka möjligheter man har i livet. En
central del av denna politik handlar om att eliminera
all form av könsrelaterat eller sexualiserat våld - ett
våld som är det yttersta uttrycket för den ojämna
maktfördelningen mellan kvinnor och män.
För att förstå omfattningen av detta våld krävs en
helhetssyn och en förståelse av den rådande köns-
maktsordningen. För att förhindra våldet krävs att
samhällets olika aktörer utgår från en feministisk
analys i sina åtgärder. Arbetet för att stoppa det sexu-
aliserade våldet måste ske utifrån insikten om att det
handlar om makt och samhällsstrukturer. Att tala om
samhällsstrukturer är inte detsamma som att tolka
dessa som orsaksförklaring i enskilda fall. Det är inte
strukturer som slår, misshandlar eller våldtar. Det är
enskilda män som på detta sätt utövar makt. Det är
därför mäns självklara ansvar att aldrig ta sig den
makten och alla mäns ansvar att aktivt manifestera
sitt motstånd mot sexualiserat våld.
Kvinnors liv begränsas av den rådande köns-
maktsordningen på en mängd olika plan. Tjejer i
skolan får lära sig att pojkar som utsätter dem för
kränkningar egentligen tycker om dem. Sexuella
trakasserier på arbetsplatser negligeras eller ses som
något som ingår i jobbet. Ingen kvinna kan veta om
den man som går bakom henne på vägen är en god
man eller inte. Ingen kvinna kan veta om mannen
som hon blivit förälskad i kommer att utsätta henne
för våld eller övergrepp. Hotet om våld finns överallt
i kvinnors liv.
En undersökning visar att för hälften av landets
kvinnor är denna rädsla så stor att man undviker att
gå ut ensam på kvällar och nätter. Störst rädsla upp-
levs av yngre kvinnor. 70 % av dem som är mellan 16
och 29 år är rädda för att bli utsatta för sexuella över-
grepp.
Den oro som kvinnorna känner handlar också om
tvivel på polisens och sjukvårdens förmåga att skydda
och hjälpa. Mer än var tionde kvinna bär med sig
något som de tror kan skydda dem vid överfall. Oron
och rädslan har också ökat över tid. Kvinnor lär sig
olika strategier för att på olika sätt hantera rädsla och
fruktan för övergrepp. Resultatet blir ett samhällskli-
mat där rädslan i sig själv begränsar livsutrymmet
även utanför de situationer där övergreppen sker. Det
blir begränsande för hur livet kan levas.
Våldet är dock också en upplevd verklighet. Un-
der år 2000 anmäldes över 8 700 fall av sexualbrott
varav drygt 2 000 var våldtäkt. Samma år anmäldes
20 500 fall av kvinnomisshandel. I 80 % av fallen
avser anmälan övergrepp av en man som är bekant
för kvinnan. Detta år anmäldes även ca 1 080 brott
mot kvinnofridslagen. Det var en ökning med 22 %
jämfört med 1999.
En generell bedömning när det gäller relationer
mellan antal brott och anmälda brott brukar vara att
ca 25 % av alla brott anmäls. Faktorer som påverkar
benägenheten att anmäla är brottets allvarlighetsgrad,
relationer till gärningsmannen och platsen där brottet
begicks. Vid grovt fall av våld av tidigare okänd
person är anmälningsbenägenheten mycket hög. Detta
resulterar i sannolikheten att mörkertalet när det gäl-
ler mäns våld mot kvinnor är ännu större eftersom det
ofta begås av en partner till kvinna i deras gemen-
samma bostad.
Våld mot kvinnor finns i alla samhällsskikt och
kategorier. Trots detta finns det även en klassdimen-
sion i våldet. Kommittén Välfärdsbokslut rapporterar
hur våldsbrotten ökar mot redan svaga grupper. En-
samstående mammor och unga kvinnor lever i dag
under en ökad utsatthet för våld eller hot. Bland de
ensamstående kvinnor som var mottagare av socialbi-
drag hade 25 % varit utsatt för våld eller hot medan
motsvarande siffra för övriga ensamstående mammor
var ca 7 %.
För att få en heltäckande bild av mäns våld mot
kvinnor och dess konsekvenser bör man se på vad
mäns våld mot kvinnor kostar samhället. Att mäns
våld mot kvinnor tar stora ekonomiska resurser i
anspråk är helt klart, men i dag finns ingen analys av
vilka faktorer som påverkas av mäns våld eller någon
beräkning av vad det kostar samhället totalt.
Det sexualiserade våldet har både direkta och in-
direkta kostnader. Det handlar om direkta vårdkost-
nader för utsatt kvinnor och barn, kostnader för
rättsprocesser, fängelse, jourverksamhet och andra
kostnader för att ge kvinnor och barn skydd. Det
handlar också om bortfall i arbetstid och begränsande
av kvinnors deltagande i samhället. När man i Kana-
da räknat på direkta kostnader av mäns våld mot
kvinnor som exempelvis rättsliga kostnader, medi-
cinsk vård och frånvaro från arbetet uppgick dessa till
900 miljoner amerikanska dollar per år. Från Norden
visar en ny utredning att våld mot kvinnor kostar det
finska samhället 1,5 miljarder per år. Liknande kost-
nadsberäkningar har gjorts även i Storbritannien,
Nederländerna och Tyskland.
Vänsterpartiet har i en tidigare motion understru-
kit vikten av att Sverige som föregångsland i arbetet
med att bekämpa mäns våld mot kvinnor bör tillsätta
en utredning för att utveckla en vetenskaplig metod
samt genomföra en nationell kostnadsberäkning för
mäns våld mot kvinnor och barn.
Med det vill jag ytterligare en gång yrka bifall till
reservation nr 5.