Fru talman! Vi står bakom samtliga våra reserva-
tioner men följer vår princip att endast yrka bifall till
reservation nr 1.
Under många år av socialdemokratiskt styre var
den största delen av samhällets intresse inriktat på
brottslingen. Brottsoffret sattes inte i centrum. I viss
mån lever den attityden kvar.
Fru talman! Inledningsvis vill jag framhålla att när
vi lägger fram våra förslag för att minska brottslig-
heten och därmed minska antalet brottsoffer eller
göra tillvaron något lättare för dem som redan drab-
bats av brott gör vi det i ödmjuk vetskap om att man
inte enbart genom kriminalpolitiska åtgärder kan
åstadkomma underverk. Detta sagt för att slippa höra
påhoppen att vi bara sysslar med straff.
Det är genom ihärdigt brottsförebyggande arbete
som de stora vinsterna kan göras, att barn redan i
familj och skola lär sig att skilja på mitt och ditt. Och
det överlägset bästa sättet att motverka våld mot
kvinnor är att små pojkar redan i hem och skola lär
sig att respektera kvinnor och flickor och ta avstånd
från våld.
Fru talman! Att ett brott klaras upp och att en gär-
ningsman döms har mycket stor betydelse även för
brottsoffret. Samma sak gäller om polisen har möjlig-
het att rycka ut även vid s.k. bagatellbrott. Även då
man utsatts för ett bilinbrott eller fått sin cykel stulen
är det av stor betydelse att brottsoffret faktiskt får
träffa en polis.
Tyvärr är det så att allt färre brott klaras upp. Fler
brottslingar är på fri fot samtidigt som samhällets
reaktioner i många fall är alldeles för veka och kraft-
lösa i de fall någon åker fast för brottet. Det blir
mindre och mindre vanligt. Rättsstaten befinner sig
längre och längre ifrån den vanliga människan. Poli-
serna är för få. Åklagarna hinner inte med, och dom-
stolarna har en tung arbetsbörda. I dagens Sverige är
det faktiskt t.o.m. kö till en anstaltsplats och den vård
och rehabilitering som är en förutsättning för en bra
kriminalvård. Men bra kriminalvård har mer och mer
blivit vackra önskemål och fina formuleringar i rege-
ringens budget snarare än rejäla satsningar.
Fru talman! Detta betänkande inleds i vanlig ord-
ning med att slå fast att alla motionsyrkanden av-
styrks. Så är det alltid i de fall som Socialdemokra-
terna lyckas få med sig både Vänstern och Miljöparti-
et. Det är för övrigt mycket sällan som något av de
båda stödpartierna vågar ha en åsikt som riskerar ett
majoritetsbyte. Som vanligt avstyrks alla våra förslag
med att det pågår utredning, att det planeras insatser
eller att ärendet bereds i departementet.
Jag ska nu ta upp några förslag som vi moderater
driver då det gäller att komma till rätta med hot och
våld mot kvinnor, frågor som vi drivit år efter år och
där majoriteten bara gömmer sig bakom utredningar
och beredningar. Det är på sin plats att ni i dag ger
besked till kammaren och speciellt till svenska folket
om vad ni egentligen tycker. Jag kommer att avsluta
anförandet med någon fråga.
Under de senaste tio åren har vi haft en kraftig
ökning av antalet anmälda våldsbrott mot kvinnor.
Våld mot kvinnor är ett allvarligt och utbrett problem,
och skyddet för utsatta kvinnor måste faktiskt förbätt-
ras.
Vi anser att straffen för brott mot kvinnor måste
ses över. Vi hade faktiskt stora förhoppningar på
förbättringar då den s.k. kvinnofridsreformen inför-
des. I dag är jag inte lika övertygad om att den funge-
rar som det var tänkt. Den borde fungera så att när en
kvinna utsätts för mindre hot och mindre allvarliga
brott skulle det sammantaget ge en sträng bedömning,
och gärningsmannen skulle dömas för ett grovt brott
och därmed ett högre straff. Jag är faktiskt inte över-
tygad om att det i praktiken fungerar på detta sätt.
Vi anser att minimistraffet för grov kvinnofrids-
kränkning måste höjas. Nu har lagen inte varit giltig
så länge, men den lilla utvärdering som har gjorts
visar att genomsnittstiden som man döms till är 14
månader. Med tvåtredjedelsfrigivning innebär det att
man i snitt sitter 9 månader för grov kvinnofrids-
kränkning. Det tycker jag är alldeles för lite.
En rättsstat som tydligt reagerar mot allt våld ger
även kvinnor som blir slagna av närstående män ett
bättre skydd. Vi kan därför inte acceptera att män
som slår kvinnor inte regelmässigt döms till fängelse.
Reglerna om samhällstjänst har i domstolarna kommit
att tillämpas så att kvinnomisshandlare kan klara sig
undan frihetsberövande straff.
Enligt vår uppfattning måste därför lagen ändras
så att det inte längre råder någon tvekan om att kvin-
nomisshandel ska leda till fängelsestraff. Lagen måste
ändras därför att den är prövad i Högsta domstolen
där det har fastslagits att man faktiskt kan dömas till
skyddstillsyn. Då är det vi här i kammaren som måste
se till att lagen ändras, om vi tycker så. Tillsammans
med stödåtgärder för de misshandlade kvinnorna är
det ett effektivt sätt att öka tryggheten för kvinnorna i
Sverige. Det ska kosta att ge sig på en kvinna. Det
ska kosta att ge sig på sin medmänniska. Misshandel
av fru, sambo eller flickvän ska leda till fängelse.
Vi har samma inställning då det gäller brott mot
besöksförbudslagen. Brott mot besöksförbud bör i de
allra flesta fall ge fängelsestraff. Straffmaximum
måste höjas till två år. Dessutom måste besöksförbud
kunna kombineras med elektronisk övervakning.
Denna fråga har verkligen varit uppe i denna kamma-
re år efter år. Men med den takt som departementets
kvarnar mal under nuvarande justitieminister, men
speciellt under den förra, är jag inte överdrivet opti-
mistisk om att det kommer att hända något positivt, i
alla fall inte innan valet.
Fru talman! Visserligen har majoriteten avslagit
alla våra förslag och gömt sig bakom formuleringarna
"utredning pågår", "i avvaktan på planerade insatser"
m.m. Men jag vill ändå ställa följande fråga, främst
till Helena Zakariasén som representant för Social-
demokraterna, men också naturligtvis till represen-
tanterna för regeringens båda trogna stödpartier: An-
ser Helena Zakariasén att det ska vara möjligt att
döma män som slår kvinnor till andra påföljder än
fängelse?