Fru talman! Det betänkande vi ska behandla i
kväll berör ett område som jag tror att vi alla anser
vara viktigt. Det är obestridligt så att brottsoffrens
situation är svår och måste uppmärksammas och
förändras. Vi kristdemokrater står bakom alla våra
reservationer och yttranden, men för tids vinning
yrkar vi endast bifall till reservation 18 under punkt
12.
Majoriteten beskriver i betänkandet att lagstiftaren
under senare år i flera avseenden uppmärksammat
våldsutsattas situation. Betänkandet radar upp ett
antal åtgärder som gjorts, som är på gång eller som är
under utredning, och därmed avstyrker man alla mo-
tioner. Vi kristdemokrater är inte riktigt nöjda med
det sätt på vilket man alltför lättvindigt avstyrker de
förslag som läggs fram. Som beslutsfattare har vi till
uppgift att ta ställning till viktiga frågor som kan få
stora konsekvenser i den enskildes vardag. Det hand-
lar inte bara om vilka beslut som fattas eller vilka fina
skrivningar som vi får till i våra betänkanden, utan
det handlar framför allt om att följa upp hur de här
besluten efterlevs i vardagen. Det handlar om att våga
och vilja se hur vardagen ser ut nära människan och i
det här avseendet hur det ser ut nära brottsoffret.
De rapporter som ramlar in nästan dagligen är de-
finitivt inte i överensstämmelse med den bild som
framhålls i detta betänkande. Verkligheten för hotade
och utsatta kvinnor är en annan verklighet än den
betänkandetexten återger.
Jag ska belysa några av de reservationer som vi
kristdemokrater har just därför att vi ser en annan bild
av samhällets åtgärder och deras konsekvenser än vad
majoriteten uppenbarligen gör. När det gäller vårt
yrkande om att se över kvinnofridslagen, reservation
6 under punkt 2, skriver majoriteten att några nya
lagstiftningsåtgärder inte anses vara påkallade. Man
kan inte instämma i att det finns några behov av yt-
terligare insatser på det sätt som krävs i motionerna.
Vi anser att kvinnofridslagstiftningen bör utvärderas.
Endast var tionde av alla anmälningar, och det var
nästan 1 500 förra året, ledde till åtal. Detta är tydliga
tecken på att lagstiftningen inte fungerat som det var
tänkt. I 10 % av fallen väcktes åtal för annat brott,
misshandel, men övriga anmälningar avskrevs med
motiveringen att brott inte kunde styrkas. Samtidigt
vet vi att 125 kvinnor misshandlas eller hotas varje
dag och att uppåt 30 kvinnor mördas årligen. Hälften
av dem mördas av någon som de har levt tillsammans
med.
Vi vet också att när brott begåtts har det för dom-
stolen varit enklare att döma för misshandel i ett av
brotten i stället för för den återkommande kränkning-
en. Detta har vi fått en redogörelse för i utskottet. Vi
menar att lagen har varit alltför otydlig. Det sade vi
redan från början. När vi skulle göra förstärkningen
framhöll vi att den inte var tillräcklig för att nå de
syften som vi hade med lagstiftningen.
Gång på gång läser vi i tidningarna - senast i fre-
dagens Dagens Nyheter - om den kvinna som mörda-
des i augusti av sin f.d. sambo. Hon hade anmält
honom upprepade gånger. Hon var dessutom inte
mannens första hustru utan var hittagen till Sverige
som den tredje i raden. Alla dessa tre hade miss-
handlats. Trots att polis, socialtjänst m.fl. var in-
kopplade och visste om hur kvinnan kränktes blev
hon till slut mördad - ensam och utan skydd.
Detta är den verklighet som vi har att ta ställning
till då vi fattar beslut. Vi kristdemokrater menar att
lagstiftningen eller dess tillämpning är för tandlös då
det gäller personer som upprepar misshandel av kvin-
nor. Detta får inte fortsätta. Allt som går att göra
måste också göras för att skydda hotade och miss-
handlade kvinnor. Därför vill vi kristdemokrater bl.a.
ha en utvärdering av lagen om kvinnofridskränkning.
Här tillkommer problemet med undermålig do-
kumentation direkt på brottsplatsen. Det behövs mer
utbildning för att polisens arbete ska bli bättre. Av
Rikspolisstyrelsens egen inventering framgår bl.a. att
för stort ansvar läggs på den enskilde polismannen
och att videodokumentation förekommer enbart i
vissa distrikt. Jag pratade för någon vecka sedan med
en polis från Västra Götaland, och han bekräftade
detta med att konstatera att man där hade ungefär åtta
videokameror till sitt förfogande.
Vi menar att alla polisbilar borde vara utrustade
med videokamera. Vi har därför avgivit reservation
nr 13 under punkt 7. Vi står fast vid den och tycker
att den är viktig. Dessutom behöver polisen mer re-
surser för att klara alla de anmälningar som kommer
in.
Alla sätt att öka brottsoffrens känsla av trygghet
är nödvändiga. Låt mig belysa detta med lite statistik.
I dag saknar vart tredje brottsoffer efter det att polis-
utredningen är färdig och rättegången avslutad förtro-
ende för rättsväsendet. 60 % av de tillfrågade fick
ingen information om brottsofferjourernas verksam-
het. 42 % fick aldrig information av polisen att de
hade rätt att få veta vad som hade hänt i ärendet. Det
är mycket vanligt att åklagare varken träffar eller talar
med målsägaren innan huvudförhandlingarna äger
rum. Detta kan vi väl inte tycka är godtagbart.
Ändå är det så här det ser ut för många brottsoffer,
trots vad som står i konventionen om brottsoffer. Det
heter där: "Brottsoffer ska behandlas med medkänsla
och respekt samt skyddas av rättsordningen." Vi har i
dag ett moraliskt underskott i relationen mellan rätts-
staten och de medborgare som rättsstaten har åtagit
sig att skydda mot kriminella angrepp. Vi kristdemo-
krater menar att varje brist i bemötandet av brottsoff-
ret är en kränkning av de grundprinciper som tar sig
uttryck i Förenta nationernas deklaration om brottsof-
fers rättigheter.
I reservation 7 under punkt 3 tar vi upp frågan om
trygghetspaket för hotade kvinnor. Det är allvarligt att
kvinnor ska behöva stå i kö för att få skyddsutrust-
ning. Det ska också vara en skyddsutrustning som
fungerar. Jag tror att ni alla har läst i DN i dag om
polisens skyddstelefoner som har dömts ut. Så ska det
naturligtvis inte vara.
Utskottet beskriver även på detta område de åt-
gärder som har vidtagits - allt som är på gång och
som var på gång också förra gången vi diskuterade
denna fråga. Man avslutar med att säga att Brottsof-
ferutredningen ansåg att de åtgärder som polisen kan
använda sig av för att skydda målsäganden och vitt-
nen är tillräckliga i de flesta fall. Enligt utskottets
mening får motionsyrkandena anses tillgodosedda.
Min fråga till majoriteten är: Är ni nöjda med den
situation som råder i dag, där t.ex. rädda kvinnor ska
behöva stå i kö för att få trygghetspaket?
Till sist, fru talman, vill jag beröra den reservation
som gäller ersättning till brottsoffer. Frågor om
brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndig-
heten. Om brottsskadeersättning tilldöms betalas den
ut av staten, heter det i betänkandetexten. Det låter ju
hur enkelt som helst.
Låt mig igen få belysa detta med ett fall från
verkligheten. Roger blev rånad i sin affär. Han kunde
ge bra signalement på rånarna trots att han hade hål-
lits under pistolhot i tolv minuter. Två män kunde
bindas till rånet, och rånarna dömdes till fängelse.
Roger blev tilldömd skadestånd, men pengarna fick
han vänta på. Först skulle domen träda i laga kraft,
och i detta fall överklagade gärningsmannen. Proce-
duren drog ut på tiden. Därefter gick handlingarna till
kronofogden, och där blev de liggande. Roger fick
inga pengar.
Förra året kom det in 7 308 ansökningar till
Brottsoffermyndigheten, en ökning med 12 % från
2000. I år har det varit en explosionsartad ökning, där
de två första månaderna visar en ökning med 40 % i
jämförelse med föregående år. Ungefär två tredjede-
lar av de sökande får bidrag beviljat. Över alla de
människor som målsäganden ska betala pengar till
finns det ingen statistik. Men det är klart - vem vill
föra statistik över något som är så oerhört svårt att
nästan ingen får ut sina pengar?
De kriminella gärningsmännen har oftast en mas-
sa skulder som de skulle behöva betala av på innan
den som de har skadat eller drabbat kommer på tur.
Det här är allvarligt, och jag tycker därför att det
känns svårt att majoriteten så lättvindigt bara säger
nej till alla de förslag som läggs fram. Vi borde i
mycket större utsträckning ha kunnat förena oss om
att se till att det i verkligheten blir så som det skrivs i
betänkandet, dvs. att hotade och misshandlade kvin-
nor har vårt fulla stöd.