Fru talman! Brottsoffer som utsatts för våld och
hot i hemmet och i nära personliga relationer har ofta
en särskilt svår situation. Men från samhällets sida
kan de bli handfallet och ibland rentav illa bemötta.
Vad detta i praktiken ofta handlar om är kvinnofrid,
eller rättare sagt om hur slagna, kränkta och ibland
dödade kvinnor inte har eller haft någon kvinnofrid.
Varje år polisanmäler ca 20 000 kvinnor i Sverige att
de misshandlats och drygt 2 000 att de utsatts för
våldtäkt eller försök till våldtäkt. Varje år mördas i
genomsnitt 20-30 kvinnor av en man som hon har
eller har haft ett förhållande med. När misshandel och
övergrepp sker inom familjen finns det ett tydligt
mönster. Kvinnor blir slagna, sällan män. Mammor
blir hotade, sällan pappor. Döttrar, men sällan söner,
hindras att leva i frihet och hotas eller misshandlas
om de inte lyder. Unga flickor, men sällan pojkar,
gifts ibland bort under tvång och påtryckning med
stora risker för framtida olycka och ökad risk för
familjevåld. Men det är en myt att våld mot kvinnor
är ett problem avgränsat till vissa invandrargrupper.
Övergrepp mot kvinnor förekommer i alla samhälls-
grupper och säkert i familjer närmare oss än vi vill
tro. Detta framgår inte minst av den viktiga forskning
som bedrivs av Rikskvinnocentrum i Uppsala. Rege-
ringarna som suttit vid makten under de senaste åren
har skjutit upp eller missat flera viktiga förslag när
det gällt att förbättra skyddet för hotade kvinnor. Det
som gjorts kunde i flera fall ha gjorts tidigare. Detta
har berörts av tidigare talare i dag och framgår också
av olika reservationer.
Nu har dessutom en försämring skett när reglerna
för målsägandebiträde vid rättegång skärpts från den
1 mars. Det drabbar särskilt just de kvinnor som blivit
brottsoffer vid grova våldsbrott i hemmet.
Ett målsägandebiträde har till uppgift att bistå en
målsägande under förundersökning och rättegång
rörande vissa brott. En förutsättning för att ett bra
stöd ska kunna ges är att målsägandebiträdet får er-
sättning för den tid det tar att bistå brottsoffret vid
sexualbrott, brott mot liv och hälsa samt brott mot
frihet och frid, alltså just sådana brott som är de
största hoten mot kvinnofriden. Justitieminister Tho-
mas Bodström har sagt att han hoppas att biträdet till
en målsägande ska göra det jobb som krävs även om
denne inte skulle få fullt betalt. Många advokater och
jurister arbetar redan i dag ideellt med frågor som rör
kvinnofrid. Men det är ju rätt anmärkningsvärt att
landets justitieminister vill att de ska sätta i system att
arbeta gratis på statens uppdrag när staten samtidigt
rullar tillbaka sina ekonomiska åtaganden. Vad anser
hans partikamrat Helena Zakariasén om detta? Vad
anser Yvonne Oscarsson och Kia Andreasson från
regeringens stödpartier om detta?
Domstolsverket använde verkligen klartext när
myndigheten förklarade varför den ville ha en för-
sämring av taxereglerna för målsägandebiträdena.
Man säger:
"Det finns ingen anledning att använda en advokat
till att sitta och hålla handen. I misshandelsfall räcker
det att biträdet träffar brottsoffret under en till två
timmar före rättegången. Med det nya systemet kan
advokaterna räkna ut hur mycket tid som är rimligt att
lägga ner på brottsoffren."
När sådana yttranden fälls från höga instanser ty-
der det på att verk och regering inte har någon större
förståelse för hur situationen kan vara när kvinnor
drabbas av våld och svåra kränkningar i hemmet. Och
än en gång: Vad anser justitieministerns partikamrat
om detta? Vad anser Yvonne Oscarsson och Kia
Andreasson om detta?
Fru talman! Kvinnomisshandel slutar många
gånger i skilsmässa. Inför äktenskapsskillnaden görs
då en bodelning där makarnas tillgångar och skulder
läggs samman och delas lika. Ett skadestånd efter en
hustru- eller barnmisshandel kan då påverka bodel-
ningen precis som alla andra skulder och alla andra
gjorda betalningar. Men det är ju stötande att ett ska-
destånd av den typen ska räknas med i bodelningen
och på så vis komma mannen till godo i de fall där
mannen begått våldsbrott mot andra i familjen. Re-
sultatet kan ju faktiskt bli att den som blivit miss-
handlad i praktiken får stå för halva gärningsmannens
skadestånd för just den misshandel som ligger bakom
skilsmässan och bodelningen. Det är väl absurt?
Jag har tagit upp denna fråga i en skriftlig fråga
till justitieministern och fått ett mycket intetsägande
svar där han förklarar att han följer frågan. Men det
räcker inte med att följa frågan. Det här måste man
kunna göra någonting åt.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till re-
servation 8.