Herr talman! Jag får tacka för det långa och utför-
liga svaret på mina många frågor.
Vi vet nu att antalet asylsökande minskat kraftigt
efter de stora flyktingströmmarna från det forna Ju-
goslavien. 1994 kom 17 000, 1995 kom 12 000, 1996
kom 10 000 och 1997 kom 9 000 ungefär.
Har då behovet av flykt minskat så? Ja, i vissa
länder är det på det viset och i andra länder är det inte
så. Med den visumpolitik EU för har vi snart visum-
krav från ett 130-tal länder. Detta gör naturligtvis att
flyktingar inte kan söka sig hit. Med anledning av de
ökade direktavvisningarna frågar jag mig själv och
statsrådet vart vår flyktingpolitik och asylrätten är på
väg.
Herr talman! Jag känner väl till principen om
första asylland. Någon trygghet för flyktingar ger den
alls inte alltid. Den drivs dessutom in absurdum. La-
gen beskär kanske inte möjligheten att söka asyl för
någon, men praxis gör det. Man får människor att
vända direkt med följande färja.
Invandrarministern gör en haltande jämförelse i
svaret på min fråga när han jämför åklagarens åtagan-
de att bevisa skulden med den asylsökandes skyldig-
het att bevisa sitt skyddsbehov. Åklagaren företräder
rätten, med all kunskap om de möjligheter den har.
Den asylsökande företräder sig själv, eller också har
han eller hon ombud.
"Om den sökandes redogörelse förefaller trovär-
dig" skall man i princip låta nåd gå före rätt. Vi är
båda medvetna om att detta kringgås så till vida att
man varken tror på den asylsökandes berättelse eller
experters, advokaters och lekmäns skrivelser och
intyg. Då faller ju det hela. The benefit of the doubt
faller också.
När det gäller barnkonventionen och barnens rätt
sker det fortfarande att utlänningslagen och intresset
av att ha en reglerad invandrarpolitik står över dessa,
även om antalet avvisningar ser ut att ha minskat. När
vi talar om barn med rätt till asyl är det riktigt att
asylrätten går före utlänningslagen. Men hur är det
med barn som har humanitära skäl?
De senaste offentliga barnavvisningarna - Ugan-
dabarnen, Gävlesyskonen och Obada i Borlänge - är
bara några exempel. Detta är undantag, får man till
svar. Men det är i stället bara toppen på isberget! Det
finns hundratals barn i samma eller liknande situation.
Man tycker att de fall som journalisterna gräver fram,
där de asylsökande ofta får stanna, skulle påverka så
att barn i liknande fall får stanna. Men min erfarenhet
är att så inte är fallet.
Under några år har jag i utskottet vid behandling
av flyktingpolitiken reserverat mig mot påståendet att
Sverige har en generös och human flyktingpolitik.
Den åsikten kommer jag att hävda och ta med mig ut
ur riksdagen. Sverige har ingen generös och human
flyktingpolitik längre!
Om jag inte hade haft en sådan bred och långvarig
kontakt med asylsökande och med dem som efter
kollapser och självmordsförsök fått stanna, samt en
ytterligare indirekt kontakt genom släktingar och
vänner med sådana som avvisats, hade Aftonbladets
artikelserie ändå gripit mig. Men nu gick jag totalt i
däck. För varje berättelse och varje offer för vår flyk-
ting- och avvisningspolitik som beskrevs i tidningen
kände jag till flera liknande eller så gott som identiska
fall. Jag såg de här människorna framför mig, och
kom ihåg hur de malts ned, förödmjukats och blivit
fråntagna hopp och självförtroende.
Pierre Schori! Är det här en generös och human
flykting- och avvisningspolitik? Människan är inte
bara siffror.
Dels, och först och främst, gäller detta flyktingar-
na och deras skräck och ångest. Men det gäller också
dem som får utföra dessa uppgifter. Det gäller dem
som arbetar på Utlänningsnämnden, Invandrarverket
och på flyktingförläggningar. De bryts också ned.
Eller kanske ännu värre: De blir förhärdade.