Herr talman! Jag tackar också statsrådet för svaret.
Eftersom jag har begränsat med tid vill jag uppehålla
mig vid två delar i statsrådets svar.
Den ena gäller de långtidsväntande. Det finns i
dag ingen tidsgräns för hur länge man kan få vänta på
ett besked. Statsrådet påpekar att det i dag kan finnas
långtidsväntande som hamnar i psykisk obalans me-
dan de väntar på ett besked om uppehållstillstånd. Det
är bra att statsrådet hoppas att detta skall bli allt mind-
re vanligt, eller t.o.m. nästan totalt ovanligt om jag
förstod svaret rätt, genom att handläggningstiderna
minskar. Jag delar den förhoppningen, men jag skulle
väldigt gärna vilja veta vad statsrådet har för avsikt att
göra under tiden vi väntar på de kortare handlägg-
ningstiderna.
Under den senaste tiden har jag blivit uppmärk-
sammad på praxis vad gäller bosnienkroaterna. Det
finns ungefär 600 bosnienkroater i Sverige. De flesta
har fått lagakraftvunnet beslut.
Det handlar om ensamstående och om barnlösa
par - de som glömdes bort i de tidigare praxisbeslu-
ten.
Det handlar om föräldrar i 60-årsåldern vars barn
och barnbarn har fått permanenta uppehållstillstånd.
Föräldrarna skickas till Kroatien därför att de inte har
haft gemensamt boende innan de flydde.
Det handlar om familjer där föräldrar, barn och
barnbarn levt tillsammans i en gemenskap i Sverige i
fyra år, men som nu tvingas skiljas därför att de levt i
ett avsevärt modernare samhälle än det som lagstift-
ningen avser, nämligen hushållsgemenskap. Utlän-
ningsnämnden tolkar detta som krav på att man skall
ha levt under samma tak och vara ekonomiskt bero-
ende av varandra.
Det handlar om den 62-åriga ensamstående mam-
man vars make dog under flykten. Hon har i fyra år
bott ihop med sin dotter och sitt barnbarn i Sverige,
och skall nu skickas tillbaka.
Vad är hushållsgemenskap? Är tiden i hushålls-
gemenskap i Sverige överhoppningsbar, som man
brukar säga i a-kassesammanhang? Räknas inte den?
Det handlar också om den unge mannen som med
starka krigstrauman flyr till Sverige. Tiden i ovisshet
gör att han har förlorat allt. Han säger att han i dag
mår om möjligt ännu sämre, och att han har förlorat
allt människovärde. När Invandrarverket frågade
honom varför han inte skaffar familj säger han: Hur
skall någon ansvarstagande person kunna skaffa fa-
milj under dessa förhållanden? Jag vet inte om jag får
stanna. Hur skall jag våga knyta an till någon när jag
inte vet om jag måste lämna henne? Hur skall jag
våga skaffa barn när jag inte vet om jag får se mina
barn växa upp?
Vad gäller människorna i de barnlösa blandäkten-
skapen säger Invandrarverket att de inte kan avvisas
till Bosnien. Jag delar den uppfattningen, med tanke
på läget i Bosnien. Men för den serbiska kvinna som
är gift med en kroatisk man och som hela sitt liv bott i
Bosnien, där paret utnyttjade möjligheten att fly till
Sverige med kroatiska pass, är situationen inte så
enkel. Hon måste söka permanent uppehållstillstånd i
Kroatien. Till sin ansökningshandling måste hon
bifoga vigselbevis och intyg på att maken är kroatisk
medborgare. Maken, som egentligen inte är kroatisk
medborgare, måste bevisa att han har fast boende i
Kroatien, dvs. att han äger en lägenhet eller har en
hyresrätt. Han måste dessutom bevisa att han har
anställning i Kroatien eller någon annan inkomst. Det
säger sig självt att med dessa krav kommer inte
många av de ensamstående eller barnlösa paren från
Bosnien med kroatiska pass att få uppehållstillstånd i
Kroatien.
Vad tänker Sverige göra med dessa människor?
De som har fått lagakraftvunnet beslut har tre måna-
der på sig att lämna landet. För många har tiden redan
gått ut. Utlänningsnämnden säger visserligen att man
kanske måste överväga att ändra praxis, men vad
händer med dem som har fått sina lagakraftvunna
beslut?
Det handlar alltså om dem som har hamnat mellan
stolarna - de som inte omfattas av förordningar eller
praxisbeslut, men som kan ha väl så starka skäl.
Vad händer med bosnienkroater med serbiskt ur-
sprung som inte får uppehållstillstånd i Kroatien?
Vad händer med de kosovoalbaner som inte om-
fattas av förordningen, men som på grund av att de av
Invandrarverket betraktas som svårare fall t.ex. fått
sina lagakraftvunna besked i januari 1995?
Jag skulle önska att statsrådet ville uppta en del av
sitt svar med att utveckla sina synpunkter på vad man
skall göra med dem som hamnar mellan stolarna.