Herr talman! Ragnhild Pohanka har frågat mig om
jag avser att verka för att lagen om en generös och
human flyktingpolitik efterlevs på ett konkret sätt, om
jag tänker påverka eller undersöka direktavvisningar-
nas förhållande till asylrätten, om regeringen har för
avsikt att förbereda ett förslag där en översyn av bar-
navvisningar sker, om jag avser se över situationen
med självmordsbenägna och psykiskt sjuka bland
långväntande och avvisade och slutligen om jag tän-
ker följa upp hur den nya bestämmelsen om återkal-
lande av uppehållstillstånd har fungerat.
Herr talman! De två första frågorna har Ragnhild
Pohanka ställt mot bakgrund av att vissa asylsökande
direktavvisas utan att de, som Ragnhild Pohanka
upplever det, har fått möjlighet att söka asyl i Sverige.
Av den svenska lagstiftningen framgår tydligt att
sådana avvisningar endast får ske då det är uppenbart
att den sökande inte är i behov av asyl här och heller
inte skall beviljas uppehållstillstånd på någon annan
grund. Lagen beskär således inte någon möjlighet att
söka asyl. Som exempel på när det kan anses vara
uppenbart att någon inte är i behov av asyl här kan jag
nämna en situation där det står klart att personen i
fråga kan få sitt skyddsbehov tillgodosett i ett annat
land.
Det handlar alltså om principen om första asyl-
land. En förutsättning för att han eller hon skall kunna
återsändas till det land där han eller hon under resan
uppehållit sig är dock givetvis att han eller hon där är
skyddad mot att återsändas till hemlandet. Jag vill
också understryka att den här ordningen inte strider
mot Genèvekonventionen.
Ragnhild Pohanka tog även upp frågan om bevis-
värdering och gör en jämförelse med bevisbördereg-
lerna i brottmål. I ett asylärende är det den sökande
som åberopar att han eller hon är i behov av skydd,
medan det i ett brottmål är åklagaren som hävdar att
den tilltalade är skyldig. Av UNHCR:s handbok
framgår bl.a. att den sökande skall bistå utredaren så
att alla fakta fullständigt kan klarläggas och anstränga
sig att underbygga sina uppgifter. Utredaren skall å
sin sida försäkra sig om att den sökande lägger fram
sitt fall så fullständigt som möjligt och bedöma den
sökandes trovärdighet. Medan bevisbördan i princip
ligger hos den sökande delas skyldigheten att ta reda
på och värdera alla relevanta fakta mellan den sökan-
de och utredaren. Detta innebär att om den sökandes
redogörelse verkar trovärdig och om det inte finns
goda skäl att anta motsatsen, skall han eller hon ges
fördel av ett eventuellt uppkommet tvivelsmål. Han
eller hon ges tvivelsmålets fördel, eller, som det bru-
kar heta: the benefit of the doubt.
När det gäller påståendet om att ett barn med asyl-
skäl i vissa fall sänds tillbaka på grund av att, som
Ragnhild Pohanka säger, svensk lag går före barn-
konventionen, kan jag bara säga att så inte är fallet.
Någon vägning mot samhällets intresse av att reglera
invandringen sker över huvud taget inte när det är
fråga om att bedöma asylskäl. Liksom för vuxna gäl-
ler naturligtvis att det barn som är i behov av asyl här
också har rätt till uppehållstillstånd.
Vad beträffar frågan om översyn av situationen
med självmordsbenägna och psykiskt sjuka bland
långtidsväntande och avvisade hänvisar Ragnhild
Pohanka till att t.ex. ett självmordsförsök inte räcker
för att upphäva ett avvisningsbeslut.
Det är riktigt att många hamnar i psykisk obalans
under den tid de väntar på ett besked om uppehålls-
tillstånd, men bara en uppgift om att någon mår psy-
kiskt dåligt kan inte leda till att uppehållstillstånd
beviljas. Här, liksom i andra situationer, måste myn-
digheterna efter att ha inhämtat expertutlåtanden göra
en bedömning av de åberopade skälen. Många bevil-
jas uppehållstillstånd just med anledning av att de mår
psykiskt dåligt. Min förhoppning är att det i takt med
att handläggningstiderna nu minskar skall bli mindre
vanligt - helst totalt ovanligt - att de här situationerna
över huvud taget uppkommer.
Vad slutligen beträffar en uppföljning av den nya
bestämmelse för återkallande av uppehållstillstånd
som trädde i kraft i februari i år kan jag säga att den
har varit i kraft för kort tid för att en utvärdering nu
skulle vara meningsfull. Som brukligt är när det gäller
uppföljning av nya lagbestämmelser kommer dock en
översyn även av den här bestämmelsen att göras i
framtiden. I det här sammanhanget kan jag berätta att
regeringen nyss har tillsatt en arbetsgrupp som skall
se över vilka effekter de nya bestämmelser som inför-
des i utlänningslagen den 1 januari 1997 har fått.