Herr talman! Jag vill också ha en generös och hu-
man flyktingpolitik. Men jag hävdar att vi inte har det
längre. Redan 1985 hade vi i Miljöpartiet i vårt pro-
gram att vi skulle ha en sådan bistånds-, utrikes- och
flyktingpolitik att den minskade flyktingströmmarna.
Jag står fortfarande fast vid detta, och det har nu
egentligen antagits i vår flyktingpolitik. Men vi måste
ta ett speciellt ansvar för dem som knackar på vår
dörr. Det tycker jag att vi har tappat bort.
Jag nämnde mycket tydligt att om jag bara hade
läst Aftonbladets artikelserie hade jag gripits, men jag
hade andra fakta bakom vartenda fall i den artikelse-
rien. Det var därför jag tog upp den. Det är en väldig
skillnad mellan att läsa en artikelserie och att under
15-20 år ha upplevt fler och fler sådana fall. Där står
jag i dag.
Innan tiden tog slut talade jag om att man kan
bryta ned människor som arbetar under sådana förhål-
landen och med den inhumanitet som finns. De kan
bli förhärdade. Det tycker jag är det värsta som kan
hända.
Hur går det med frivilligorganisationerna och en-
gagerade medmänniskor, t.ex. klasskamrater och
deras föräldrar? De lär sig den oväntade läxan. Det är
inte värt att engagera sig och arbeta för humanism och
medkänsla, och detta i ett demokratiskt land.
Det finns mer än majoritetsbeslut när det gäller
mänskliga rättigheter. Man kan inte bara stå och säga:
Det finns en majoritet i riksdagen. Jag anser att den
majoriteten ofta är inhuman. I en demokrati där ma-
joritetsbeslut alltid gäller kan en minoritet aldrig göra
sig gällande. Det kan gälla samer, glesbygdsgrupper,
miljögrupper eller asylsökande.
I frågor om mänskliga rättigheter måste vi se till
att humanism, medkänsla och varje människas lika
rätt får råda.
När det gäller asylsökande är det naturligtvis ännu
svårare. De har inga medborgerliga rättigheter. Herr
talman! Hur skall de göra sina röster hörda? Det vill
jag fråga Pierre Schori.
När det gäller Kosova och Balkan har vi haft
många interpellationsdebatter och många frågor och
svar. Jag menar att den förordning som jag länge
efterlyste och som så småningom kom inte räcker i
dag. Den räcker faktiskt inte när det ser ut som det
gör i Kosova.
Vad skall vi som land kunna göra? Situationen är
en tidsinställd bomb, som flera av oss har hävdat
alltsedan Balkankriget bröt ut, t.o.m. innan dess. Det
är en tidsinställd bomb, och den är mycket nära att
brisera. Stubinen är kort.
Egentligen är det en fråga för utrikesministern.
Men bistånd, flyktingpolitik och utrikespolitik är så
nära involverade att man inte riktigt kan skilja dem åt.
När avser ministern att göra något ytterligare än
den förordning som kom? Situationen har ju ändrats.
Man säger i flyktingpolitiken att när man kan göra
ändringar så kan det också bli helt andra förutsätt-
ningar, andra praxisbeslut och andra beslut över hu-
vud taget.