Herr talman! I en föregående debatt förklarade
statsrådet att jag var i minoritet när det gäller den
förda asyl- och invandringspolitiken. Det är förvisso
sant. Det finns en klar majoritet här i riksdagen för att
vara med och bygga Fästning Europa. På den punkten
behöver Pierre Schori inte känna någon oro. Men
även minoriteten kan ju ta sig friheten att påtala både
det som görs och det som sägs, t.ex. i den här debat-
ten.
I sitt svar säger statsrådet att det handlar om att
svara på huruvida lagen efterlevs på ett konkret sätt.
Lagen kan efterlevas på många sätt. Statsrådet talar
bl.a. om bevisbördan. Han säger att en allmän rättslig
princip säger att bevisbördan ligger hos den som
åberopar en viss omständighet. Det kan så vara.
Sedan, i ett ganska försåtligt glidande, förrädiskt
resonemang, hänvisar statsrådet till UNHCR:s hand-
bok och säger att "den sökande skall bistå utredaren
så att alla fakta fullständigt kan klarläggas". Några
meningar senare kommer slutsatsen mycket försåtligt:
"Medan bevisbördan i princip ligger hos den sökan-
de".
Det ligger väldigt långt ifrån det Genèvekonven-
tionen talar om, nämligen den sökande som känner
grundad anledning att inte kunna åtnjuta skydd i det
land man befinner sig i.
Att bistå vid utredningar är allt annat än att asyl
för den enskilde betingas av att vederbörande kan
bevisa sina skäl i alla lägen.
Sedan tycker jag nästan att det är litet magstarkt
när statsrådet t.o.m. hänvisar till principen the benefit
of the doubt. Jag kan garantera statsrådet att i alla de
beslut jag har läst från Invandrarverket och Utlän-
ningsnämnden de senaste åren i negativa ärenden är
det alltid raka motsatsen till the benefit of the doubt.
Man söker varje anledning att fälla den sökandes
historia, hur svag denna anledning än kan vara.
Sedan gällde det detta att lagen inte beskär någon
möjlighet att söka asyl. Nej, lagen beskär inte någon
möjlighet. Men om man har viseringsplikt från alla
flyktingproducerande stater blir det svårare för män-
niskor att komma därifrån och söka asyl i ett land där
de kan få sitt skyddsbehov tillgodosett.
Jag hänvisar till den förra debatten vi hade om Al-
geriet. I och med att alla Europas stater, grannstater
som respekterar mänskliga fri- och rättigheter och
som har skrivit under Genèvekonventionen, har infört
viseringstvång från Algeriet blir det svårt för folk i
allmänhet att komma hit och besöka sina släktingar.
Och det blir ännu svårare för dem som har anledning
att söka skydd för att de inte kan få det i Algeriet, och
jag tror att statsrådet kan vara överens med mig om att
det är många som kan behöva detta.
Det är ju precis det som är avsikten med politiken
i Fästning Europa, nämligen att hålla människor som
skulle ha anledning att söka skydd borta från möjlig-
heten att söka det. Viseringspolitiken drabbar framför
allt just dem. Detta innebär att lagen beskär möjlighe-
terna för skyddsbehövande att söka asyl. Det är precis
tvärtemot vad statsrådet säger i sitt svar.