Fru talman! Min önskan var inte på något sätt att
göra Ylva Annerstedt ledsen. Det jag sade om de
socialdemokratiska ståndpunkterna förringar inte
mitt beröm till Ylva Annerstedt för hennes insatser
i kommittén.
Givetvis innebär en uppgörelse eller en
överenskommelse alltid ett givande och ett
tagande. Vi socialdemokrater har hållit och till
varje pris stått fast vid uppgörelsen i kommittén,
men det har också kommitténs ledamöter från
Moderaterna, Folkpartiet och Centern.
Även de borgerliga ledamöterna i
konstitutionsutskottet har hållit fast vid
uppgörelsen utan att jag har anledning till kritik på
någon enda punkt. Jag vill gärna tillägga att det
hedrar konstitutionsutskottets borgerliga
ledamöter att de rättade till statsministerns
självsvåldiga ändring av partiöverenskommelsen.
På ett häpnadsväckande sätt ändrade statsministern
utan vidare på en framförhandlad text, trots att den
överenskomna texten hade offentliggjorts. Jag vill
gärna till Ylva Annerstedt säga att det där inte finns
några delade meningar, utan kommitténs resultat
har hållit.
Jag förde in frågan om allemansrätten av en orsak.
Den fanns inte med i direktiven. Allemansrätten
fördes in i kommitténs arbete av oss
socialdemokrater. Det var det jag ville framhålla.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis göra ett
klargörande på en punkt. Jag vet inte riktigt var
Ylva Annerstedt har fått det ifrån att
Socialdemokraterna skulle motsätta sig viktiga
författningsändringar. Vår vilja att medverka
framgår av en mängd propositioner och
betänkanden i grundlagsfrågor som riksdagen har
att ta ställning till denna vår.
Dessutom inbjöd den socialdemokratiska
regeringen redan hösten 1990 de borgerliga
partierna till samtal i författningsfrågorna. De
resulterade inte i någonting. När nu regeringen för
något år sedan ville tala med Socialdemokraterna
om författningsfrågor svarade vi självfallet ja till
det. Resultatet av våra samtal har vi nu i ett stort
antal grundlagsbetänkanden.