Fru talman! Också vi i Vänsterpartiet kan sälla oss
till den skara som hälsar dagens beslut välkommet.
Vi har sedan fler år tillbaka väckt förslag i frågan.
Vi hoppas att vändorna från människor som känner
sig illa behandlade i Sverige ner till domstolen i
Strasbourg skall bli färre och att vi i större
utsträckning skall kunna hantera sådana problem
inom landet. Det ser vi som en av fördelarna.
Läget i förhandlingarna om Europakonventionen
har utnyttjats för att skärpa en del av
grundlagsbestämmelserna i Sverige, något som vi
egentligen inte från vårt parti ställer upp på. Det
gäller den skärpning av äganderätten som beslutet
innebär. Vi anser att äganderätten i den nuvarande
grundlagen har ett bra skydd. Där sägs att varje
medborgare, vars egendom tas i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande, skall
vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt
grunder som bestäms i lag. Nu har vi fått en
betydligt mer omfattande skrivning när det gäller
äganderätten.
Äganderätten känner naturligtvis många
människor, också vi, starkt för. Vi vill inte förlora
på ett eller annat sätt vår egendom -- hus, mark
osv. -- genom alltför lättvindiga beslut.
Mycket stor andel av den egendom som finns i vårt
land har gått i arv. Den har ett historiskt ursprung.
Dessa ägarförhållanden tillkom under en tid då
Sverige var ett allt annat än demokratiskt land.
Man använde statsmakten och myndigheterna för
att lägga beslag på tillgångar som befolkningen
brukade på ett eller annat sätt utan att
äganderättsförhållandena var lagligt reglerade.
Detsamma gäller för samernas vidkommande den
mark som har tagits i anspråk, och det har ju varit
en lång historisk process. Man kan alltså säga att
stora tunga egendomar i det samhället har en
fördemokratisk karaktär. Nu förstärks ställningen
för äganderätten i vårt land.
Äganderätten har naturligtvis också inneburit en
makt över andra. Äger man stora förmögenheter,
stora tillgångar och mycket mark har man ett
inflytande över andra människors liv. Från den
synpunkten kan man ifrågasätta det rimliga i
äganderättens mycket starka ställning.
Om allemansrätten skulle försvinna eller
reduceras, vilket många i dag befarar, kommer vi
som individer att uppleva att vi påtagligt drabbas av
den enskilda äganderätten. Går vi ut i skog och
mark, måste vi då fråga oss vem som äger marken,
vem vi skall vända oss till för att få tillstånd att
beträda den osv. Det är ju ett litet speciellt
förhållande för oss i detta glest befolkade land. Vi
är vana att röra oss fritt ute i markerna.
I den äganderättsparagraf som nu tillkommer
grundlagsfästs också ett förhållande som reglerades
i plan- och bygglagen 1987 och som sedan dess har
varit kontroversiellt. Man kan tänka sig att detta
skulle kunna ändras framöver i en annan politisk
situation på grund av en förändrad opinion. Jag
tycker att det är synd att man grundlagsfäster en lag
som står under intensiv debatt. Sista ordet är ännu
inte sagt i dessa frågor.
Som framgår av min meningsyttring anser jag att
Fri- och rättighetsutredningen borde ha tagit med
regleringen av urbefolkningsfrågan och frågan om
minoritetsspråken. Jag har då och då möjlighet att
resa utomlands och träffa politiska företrädare i
andra länder och diskutera situationen för
minoriteter och urbefolkningar. Det är ett allvarligt
problem på många håll i världen, som vi också här
i riksdagen engagerar oss i -- utrikesutskottet
behandlar ju frågor av den typen. När vi då för fram
våra argument möts vi ofelbart av motargumentet
hur vi löser våra egna problem på detta område. Vi
måste inse att detta är till besvär för oss på den
internationella arenan. På sistone har ställningen
för urbefolkningen förstärkts i Australien, Canada
och Québec. T.o.m i USA har mohikanerna fått sin
ställning förstärkt.
I utredningsdirektiven togs emellertid denna fråga
inte upp, trots att det var en fri- och
rättighetsutredning. Varken samer, Sametinget
eller tornedalsfinnar har varit med vid utarbetandet
av propositionen om fri- och rättigheterna. I
utskottet hade vi inte heller tid och möjlighet att ta
emot de grupper som önskade träffa oss.
I utskottstexten heter det att regeringen följer
frågan, och det är ju en vanlig formulering. Men
man kan ju fråga sig vad det innebär. På s. 40 i
betänkandet står det att utskottet utgår ifrån att
regeringen följer Sametingets möjligheter att
fullgöra sin uppgift när det gäller att ta initiativ till
verksamhet för att främja samisk kultur. När det
gäller minoritetsspråken utgår utskottet ifrån att
regeringen redovisar överväganden i något lämpligt
sammanhang. Det är alltså ganska lösa och
svävande formuleringar som inte ger särskilt stort
hopp om att man skall komma till skott.
Renskötselsrätten innebär naturligtvis att samerna
har rätt till mark i vissa avseenden, men detta har
inte markerats i förarbetena till lagstiftningen.
När det gäller ratificering att ILO-konventionen
avvaktas skriftväxlingen mellan ILO och Norge.
Man får ju hoppas att resultatet blir att vi kan följa
Norge i fråga om att ratificera denna konvention.
Vi har inte heller ratificerat Europakonventionen
om minoritetsspråk. Man kan fråga sig vad det är
som avses med ''lämpligt sammanhang'' för
regeringens redovisning. Sverige var aktivt när
konventionerna kom till stånd. Det har inte rått
någon oenighet bland de svenska delegationer som
har verkat för dessa konventioner. Då kan man
förvänta sig att det internationella samfundet
tycker att vi borde fullfölja detta på hemmaplan. Vi
menar fortfarande att detta borde utredas och att
man skulle kunna ge tilläggsdirektiv till Fri- och
rättighetsutredningen eller också tillsätta en
särskild utredning.
Det finns nu tillfälle att skriva in allemansrätten i
grundlagen. Med anledning av detta har det väckts
ett antal motioner som uttrycker stark oro över vad
som kommer att hända med allemansrätten. Den
oron finns ju på många håll. Allemansrättens
ställning förstärks nu, och det kommer att bli
svårare att ändra på den. Om riksdagen skall ta
något initiativ i det här sammanhanget finns det
förslag till ändring av bestämmelser och då i första
hand att se över lagstiftningen. Skulle man följa
intentionerna i motionerna skulle det bli fråga om
en lagstiftning som går i inskränkande riktning. Det
känns litet konstigt i så fall, samtidigt som man nu
skall förstärka allemansrättens ställning i
rättssystemet.
Problemen kan naturligtvis inte negligeras. Jag för
min del förutsätter att olika myndigheter och
regeringen följer denna fråga och vidtar alla
tänkbara åtgärder för att allemansrätten skall
respekteras och vidmakthållas på det sätt som man
har gjort under evärdliga tider.
Fru talman! Slutligen yrkar jag bifall till samtliga
mina meningsyttringar.