Fru talman! För ett par veckor sedan sade jag från
denna talarstol att den borgerliga
riksdagsmajoriteten hade gjort sig skyldig till två
allvarliga avsteg -- ja, jag kallade dem för
övertramp -- från den princip som alla partier säger
sig hylla, nämligen att eftersträva enighet om vad
som skall stå i Sveriges grundlagar. Det gällde
grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt
och utredning om folkomröstningsinstitutet.
Jag kunde ha tillagt en tredje punkt; nämligen när
den borgerliga regeringen, mot socialdemokratins
vilja, tillsatte Fri- och rättighetskommittén. Den
övermodige Carl Bildt lämnade den traditionella
samverkanslinjen i författningsfrågorna och lät i
stället sin regering satsa på konfrontation.
Regeringen fastställde direktiven mot vår vilja.
Socialdemokratin behandlades som vilket
tvåprocentsparti som helst. Direktiven blev
skräddarsydda för högerns uppfattningar.
Först och främst ville man tillgodose ett gammalt
högerönskemål om en grundlagsregel som slår fast
att den enskilda äganderätten är orubblig och att
inskränkningar i den endast får ske i klart angivna
fall. I grundlagen skulle, och jag citerar direktiven,
''på ett så distinkt och precist sätt som möjligt'' slås
fast vilka inskränkningar som skall vara tillåtna. Att
en sådan idé är politiskt omöjlig är en sak. Men det
måste också tilläggas att den stöter på närmast
oöverstigliga hinder också från juridiska
utgångspunkter. Den skulle nämligen kräva att
grundlagen gav en fullständig och uttömmande
beskrivning av äganderättens innebörd ur alla de
aspekter som det moderna välfärdssamhället
aktualiserar. Det är lätt att inse svårigheterna med
detta.
En annan hjärtesak för Moderaterna var att man
ville klarlägga beskattningsmaktens gränser och
ange dem i grundlagen. Man ville också
grundlagsreglera föreningslivets inre förhållanden
genom bestämmelser om s.k. negativ
föreningsfrihet som skulle rikta sig mot de fackliga
organisationerna.
I vårt politiska system är folkstyrelsen en av de
bärande principerna. Den ville regeringen rucka på
genom att ändra grundlagsregeln om den s.k.
lagprövningsrätten. Den ger domstolarna rätt att
låta bli att tillämpa en lag som riksdagen har
beslutat om, om lagen uppenbart står i strid med
grundlagen. Det stränga kravet har gjort att vi har
sluppit att få domstolar som politiska maktfaktorer.
Även inrättandet av en författningsdomstol borde
övervägas, ansåg regeringen. Allt detta skulle
innebära att juristerna skulle ställas över de
folkvalda politikerna.
När arbetet började i kommittén motsatte vi
socialdemokrater oss naturligtvis kraftigt att dessa
gamla högeridéer skulle föras in i vår författning. Vi
krävde från vår sida att bl.a. allemansrätten och
rätten till utbildning i stället skulle föras in i
grundlagen.
Fru talman! Utredningsresultatet blev en framgång
för den socialdemokratiska linjen.
Utredningsarbetet ledde nämligen fram till:
- att det inte blev någon grundlagsregel som slår
fast att den enskilda äganderätten är orubblig,
- att det inte blev någon grundlagsregel som
beskriver och begränsar omfattningen av
beskattningen och hur statsutgifterna skall
finansieras,
- att det inte blev någon grundlagsregel om
föreningslivets inre förhållanden,
- att det inte blev någon författningsdomstol och
- att det inte blev någon utvidgning av
domstolarnas och myndigheternas
lagprövningsrätt.
Däremot blev det en grundlagsreglering som
skyddar allemansrätten. Därmed försvinner
möjligheterna att begränsa allemansrätten genom
lagstiftning eller myndighetsbeslut. Att skriva in
allemansrätten i grundlagen krävde att man
preciserade att denna rätt är en ersättningsfri
inskränkning i egendomsrätten. Detta är den
främsta orsaken till att egendomsrätten tas med i
grundlagsförslaget. Vissa offentliga ingripanden,
som avser mark och byggnader, får man som ägare
eller nyttjare redan nu ersättning för enligt svensk
vanlig lag. Denna rätt ges nu grundlagsskydd. Men
rättsläget i förhållande till befintlig lagstifning
kommer inte att ändras. Kommitténs,
propositionens och utskottets förslag innebär bara
att grundlagen kommer att ge uttryck för vad som
redan gäller i vanlig lag, inget mer. Positionerna
flyttas inte fram en enda millimeter.
Att allemansrätten nu skall grundlagsskyddas vill
jag beteckna som en stor socialdemokratisk
framgång för strävandena mot jämlikhet och
rättvisa. Alla människor i vårt land skall ha tillgång
till skog och mark. Ingen skall kunna stänga den
fattige eller arbetslöse ute från naturen. Alla skall
ha rätt till blommorna och fågelsången.
Allemansrätten är i dag ingen lag utan en sedvana
som vuxit fram genom århundradena. Den rätten
vill vi att alla i Sverige skall ha för all framtid.
Alla skolpliktiga barn får nu grundlagsfäst rätt till
kostnadsfri grundskola. Grundlagen hindrar alltså
införandet av terminsavgifter i grundskolan. Det
allmänna skall också svara för att högre utbildning
finns. Jag vill också beteckna detta som ytterligare
en socialdemokratisk seger i kommittén.
Den för individerna lika närings- och yrkesfriheten,
som vi i princip haft sedan 1800-talet, blir nu också
grundlagsfäst. Från socialdemokratiskt håll hade vi
inte några svårigheter att bejaka näringsfriheten
som en grundlagsregel, eftersom en sådan rätt i
högsta grad är en rätt till ett bra arbete. Dessutom
behöver Sverige i dag tiotusentals nya småföretag.
Vårt lands näringspolitiska och
sysselsättningsmässiga framtid ligger i hög grad i
små företag. Om de människor som vill starta egna
företag anser att det blir tryggare med en
grundlagsskyddad närings- och yrkesfrihet tycker
jag att en grundlagsreglering är befogad.
Under många år har man från borgerligt håll velat
grundlagsreglera föreningslivets inre förhållanden
genom regler som främst skulle rikta sig mot de
fackliga organisationerna. Vi socialdemokrater har
alltid motsatt oss detta. Vi menar att en sådan
reglering skulle bli alltför detaljerad för att kunna
tas in i grundlagen. Det viktigaste skälet är dock att
regleringen skulle komma i konflikt med principen
om avtalsfrihet.
Det är med tillfredsställelse jag kan konstatera att
kommittén delade vår uppfattning och avstod från
att lägga fram förslag i denna fråga.
En mycket viktig fråga för oss socialdemokrater är
bevarandet av den nuvarande regeln om
lagprövningsrätten. Regeringen ville att Fri- och
rättighetskommittén skulle lägga fram förslag om
att ta bort kravet på uppenbarhet. Detta har sedan
gammalt varit en önskan särskilt hos moderaterna.
Vi socialdemokrater har motsatt oss en sådan
förändring.
Vad det ytterst handlar om är vem som skall ha
politisk makt i vårt land. Ett slopande av
uppenbarhetskravet skulle nämligen innebära att
domstolarna och myndigheterna i större
utsträckning skulle kunna sätta föreskrifter från
riksdagen och regeringen åt sidan. Det skulle
betyda att politisk makt flyttades över från politiska
organ till juristerna, som inte har något
demokratiskt mandat eller ansvar inför väljarna.
Vi socialdemokrater vill inte att domstolarna och
myndigheterna skall få en ställning som politiska
maktfaktorer.
Vi fick gehör för vår uppfattning i kommitténs
skrivningar och senare i
partiledaröverläggningarna, även om det satt långt
inne där. Resultatet blev att regeringen inte lade
fram något förslag i frågan om lagprövningsrätten.
Med anledning av några motioner behandlas saken
ändå i utskottets betänkande. Vad utskottet uttalar
i betänkandet måste uppfattas som ett rejält försvar
för ett bibehållande av det s.k.
uppenbarhetsrekvisitet.
Sverige var ett av de första länderna som på 1950-
talet skrev under Europakonventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. De socialdemokratiska
regeringarna har alltid varit starkt engagerade för
att få fler stater att acceptera dessa rättigheter och
friheter. De prövas numera av olika europeiska
organ, i sista hand av Europadomstolen.
Regeringen och KU föreslår nu att denna
konvention, som Sverige är folkrättsligt bundet av,
skall gälla som lag här i landet. Den svenska
rättsordningen uppfyller redan alla krav i
konventionen. Fortfarande kommer att gälla att det
i första hand är Sveriges riksdag som har ansvar för
att vår lagstiftning ger uttryck för respekten för de
mänskliga fri- och rättigheterna.
Också om införlivandet av Europakonventionen
rådde olika meningar mellan regeringspartierna
och Socialdemokraterna vid
partiöverläggningarna. Vi socialdemokrater
hävdade att balansen mellan den lagstiftande
makten och den dömande makten inte fick rubbas,
och vi stod därför fast vid kommittéförslaget.
Regeringspartierna ville emellertid frångå förslaget
i denna del och införa en lagvalsregel precis som Ny
demokrati nu föreslår i en motion i detta ärende.
Lagvalsregeln skulle innebära att konventionen
alltid skulle tillämpas före svensk lagstiftning. Det
skulle bli domstolarna och myndigheterna som
främst skulle få avgöra saken, inte riksdagen, vilket
också ärligt och uppriktigt sägs i Ny demokratis
motion. En sådan lagvalsregel gör, som
motionärerna anför, lagprövningsregeln med dess
uppenbarhetsrekvisit obehövlig.
Med andra ord: Genom en lagvalsregel skulle
domstolar och myndigheter få mycket mer att säga
till om på lagstiftarens bekostnad. Också här gäller
frågan vem som skall ha politisk makt i vårt land.
En lagvalsregel var, och är, helt oacceptabel för oss
socialdemokrater.
Fru talman! Det utskottsbetänkande som riksdagen
i dag skall ta ställning till är i hög grad ett resultat
av ambitionen att komma överens. Upptakten till
Fri- och rättighetskommittén var inte den allra
bästa. Många gånger tyckte jag att det såg mycket
dystert ut för kommittén när det gällde att över
huvud taget kunna lägga fram ett betänkande. Till
slut träffades en uppgörelse inom kommittén av de
fyra största partiernas företrädare.
Jag vill faktiskt med tanke på eftervärlden ge
rättvisa åt det som skedde genom att ge Ylva
Annerstedt en särskild eloge för hennes insatser för
att nå uppgörelsen. Tredje vice talman Bertil
Fiskesjö har i många sammanhang argumenterat
mot ett införande av en författningsdomstol och
mot att lagprövningsrätten vidgas. Jag vill också
nämna Birger Hagård, som stått pall i fråga om den
kraftiga kritik som kommit både före och efter det
att uppgörelsen träffades i kommittén.
Uppgörelsen i Fri- och rättighetskommittén är
framför allt en markering av att fri- och
rättighetskapitlet i regeringsformen endast skall
innehålla bestämmelser, kring vilka det råder
värdegemenskap hos de stora politiska partierna.
Mot bakgrund av vad jag sade i början av mitt
anförande vill jag säga att jag tycker att det finns
anledning att betona den demokratiska aspekten
beträffande denna markering. Från demokratiska
utgångspunkter bör frågor där det råder delade
meningar avgöras genom vanliga majoritetsbeslut i
riksdagen. En grundlagsreglering av det som det
råder politisk strid om innebär ju att man sätter
''grimma på demokratin'', som min företrädare
Olle Svensson brukar uttrycka saken.
Jag tycker, fru talman, att Fri- och
rättighetskommitténs arbete och partiuppgörelsen i
kommittén, som en tidning uttryckt saken, är ett
exempel på det bästa i svensk utredningstradition:
att man noga diskuterar igenom förslagen och
sakligt tar fram skälen för och emot samt att man
stannar upp för det hållbara och låter hugskotten
falla.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
konstitutionsutskottets betänkande nr 24.