Fru talman! Som många har konstaterat är det ett i
huvudsak enhälligt betänkande som KU har
presenterat för riksdagens kammare. Det kommer
väl också att antas ganska snart i sin helhet.
Det har förekommit en hel del högtidliga ord i
debatten, och en del har kanske varit ganska
skarpa. Jag tycker inte att de svarar mot ärendets
vikt. Jag uppträder här litet grand som slaven på
vagnen. De förändringar av grundlagen som nu
föreslås är inte så förfärligt märkliga som de
framställs. Jag ser inte grunden för ett sådant
konstaterande som något enbart negativt utan
också som något positivt. Vi är försiktiga i Sverige.
Vi vill noga överväga när vi skall ändra i
grundlagen. Vi är medvetna om att allmänna
generösa proklamationer inte har stort värde. Vi
väger orden i grundlagen på guldvåg.
Vi har även kommit att ändra vår nya grundlag
stegvis efter ett mycket omfattande
utredningsarbete. Jag tror att det är en metod som
vi skall använda oss av även framöver. De brister i
vår grundlag som en del framställer är inte så
förfärliga att all rättssäkerhet håller på att rasa
samman. Så är det inte. I själva verket är det så att
Sverige är en rättsstat i högre grad än de allra flesta
andra länder i världen. Det tycker jag att vi kan
vara stolta över. Jag tror att det är en mycket viktig
sak.
De erfarenheter jag har fått från resor ute i världen,
särskilt under senare år, har övertygat mig om att
formell demokrati inte är av så stort värde om det
inte finns ett rättssamhälle i botten som
medborgarna kan lita på med poliser, domstolar
och vanlig hederlighet. När formell demokrati
förenas med omfattande korruption i olika led,
särskilt inom rättssystem och polisväsende, är
demokratin mycket skör och inte alltid till den nytta
för medborgarna som den skulle kunna vara.
Det var några inledande kommentarer. När det
gäller fri- och rättigheter kan man alltid fråga sig
vad som skall finnas med i en grundlag och vad som
skall lagstiftas om i annan lag. Det är ingen lätt
fråga. I en grundlag vill man gärna ha
huvudprinciperna, och de skall vara så giltiga som
möjligt. Men vi har ju gång på gång tvingats att
konstatera att det är mycket få rättigheter som kan
vara absoluta i ordets egentliga mening. Om vi
tittar på vår egen rättighetsförklaring är det väl i
stort sett bara förbudet mot dödsstraff som är
absolut.
Vad beror då detta på? Det beror på att den enes
rättigheter gärna inkräktar på den andres. Det finns
gemensamma samhälleliga önskemål som måste
kunna tillgodoses, ibland t.o.m. på den enskildes
bekostnad. Det gör att vi måste få en serie olika
legala regler i vårt rättssystem som kopplar på
varandra. Det anges ju också i vår grundlag att
flertalet av våra rättigheter på olika sätt kan
inskränkas genom vanlig lag, och det är naturligtvis
nödvändigt. Men det varnas också för att man inte
skall gå för långt.
Det gäller ju också de saker som nu får ett förstärkt
skydd i regeringsformen, t.ex. äganderätten. Det
finns ju ingen som i sin vildaste fantasi kan inbilla
sig att äganderätten kan vara absolut. Jo, det har ju
förekommit, men vid närmare eftertanke inser man
att den måste kunna begränsas på olika sätt.
Samhället måste alltid ha möjlighet till ett visst
skatteuttag. Skatterna är naturligtvis en
inskränkning av äganderätten.
Det gäller att hela tiden föra ett någorlunda vettigt
och förnuftigt resonemang om vad som skall finnas
i grundlagen, vad som är meningsfullt att ha med
där och vad som måste överlämnas åt annan
lagstiftning.
Ett beslut som av en del anses vara epokgörande är
att vi nu förordar inkorporeringen av
Europakonventionen med svensk rätt. Det är inte
särskilt epokgörande. Vi kan gott göra det, och jag
har varit med på det. Men jag har vid tidigare
tillfällen när vi har diskuterat detta i kammaren sagt
att det finns så många överdrivna föreställningar
om stringens, skärpa och rättighetsskydd i
Europakonventionen, framför allt hos dem som
bara har läst referat och inte konventionen som
sådan.
Europakonventionen drabbas ju av precis samma
plåga som vi har gjort i vårt rättighetskapitel, dvs.
man proklamerar rättigheter som man sedan måste
medge skall inskränkas. För en gångs skull skall jag
läsa en artikel ur Europakonventionen bara för att
rättfärdiga mina tidigare uttalanden i den här
frågan. I artikel 2 står det t.ex.: Den som lagligen
befinner sig på en stats område äger rätt att där fritt
röra sig och att fritt välja bosättningsort. Envar äger
frihet att lämna vilket som helst land, inbegripet sitt
eget.
Det låter ju bra, men sedan kommer det i mom. 3:
Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas
andra inskränkningar än sådana som är angivna i
lag och i ett demokratiskt samhälle nödvändiga
med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna
säkerheten för upprätthållande av den allmänna
ordningen och förhindrande av brott, för
hälsovården samt för skyddandet av sedligheten
eller av annans fri- och rättigheter.
I mom. 4 står det: De rättigheter som angivits i
mom. 1 må inom bestämda områden tillika bli
föremål för inskränkningar, angivna i lag, vilka äro
berättigade med hänsyn till det allmännas intresse i
ett demokratiskt samhälle.
Detta är alltså karaktären hos
Europakonventionen. De flesta internationella
konventioner ser ut på det här sättet. Det hindrar
ju inte att en konvention som den här ger uttryck
för viktiga principer inledningsvis i varje paragraf.
Vid vår genomgång i Fri- och rättighetskommittén
har vi kunnat konstatera att den svenska
lagstiftningen får anses motsvara de krav som finns
i Europakonventionen. Det behöver alltså inte
uppstå någon motsättning mellan
Europakonventionens krav och den lagstiftning
som vi har i Sverige. Den är vi, efter vad jag kan
förstå, villiga att upprätthålla.
Det är klart att det kan införas ytterligare ett
osäkerhetsmoment genom att vi inkorporerar
Europakonventionen, nämligen att det fortlöpande
förändrade innehållet i Europakonventionen
bestäms genom utslag i Europadomstolen. Det är
därför vi har drabbats av fällande domar i
Europadomstolen. När konventionen en gång
antogs i Sverige var det ingen som trodde att vi
skulle komma på kant med konventionen eller
domstolen. Det är den praxis som domstolen sedan
har kommit att tillämpa när det gäller synen på
kraven på domstolsavgörande i förvaltningsfrågor
och ett par andra frågeområden som har gjort att vi
blivit fällda. Sedan har vi skyndat oss att rätta oss
efter detta.
Det blir alltså bra att få in Europakonventionen i
den svenska lagstiftningen. Någon stor revolution
är det absolut inte. Vi skall inte överdriva detta.
Sedan fanns det en del kontroverser under
utredningsarbetet. Det återspeglas också litet
grand i betänkandet. En av dessa motsättningar
gäller frågan om en författningsdomstol. Den har
varit uppe till diskussion flera gånger tidigare. Jag
har tidigare sagt att en viktig invändning mot en
författningsdomstol är att jag är övertygad om att
den skulle få utomordentligt litet att göra. Jag tror
att den invändningen står sig fortfarande. Jag
tycker att det är rätt överflödigt att tillsätta ett nytt
domstolsorgan med hög status osv. för ärenden som
skulle kunna dyka upp kanske vartannat eller vart
tredje år.
En författningsdomstol kommer vidare
oundvikligen i konflikt med lagprövningsrätten,
som redan är inskriven i vår författning. Man kan
inte ha bådadera. Antingen får man ha en
författningsdomstol eller en lagprövningsrätt. Jag
tycker att lagprövningsrätten är en bra metod,
eftersom den lägger ansvar på alla domstolar och
myndigheter att hålla ögonen öppna inför om
någon lagstiftning har tillkommit i obehörig
ordning eller strider mot högre rätt.
Dessutom har man författningsdomstolar
huvudsakligen i större stater, dels i mera ''orediga''
stater, dels i federationer. I sådana stater kan en
författningsdomstol få en hel del arbetsuppgifter,
men någon sådan domstol finns inte i Danmark, i
Norge, i Finland och i Sverige. Jag tror att en
författningsdomstol skulle få utomordentligt litet
att göra.
Jag tycker vidare rent allmänt -- men därvidlag
håller jag nu på att bli överkörd av verkligheten --
att det viktigaste är att lagstiftningen i sig är distinkt
och klar. De lagar som passerar det här huset skall
kunna tillämpas, och om man upptäcker att de är
svåra att tillämpa och att det kan uppstå tvivel om
vad de egentligen innebär, skall det tas initiativ i
detta hus för att förändra dem.
Jag ser det alltså inte som ett idealtillstånd att vi får
ett lagstiftningskomplex som undan för undan blir
allt otydligare och att vi överlåter till domstolarna
att bestämma det reella innehållet i lagarna. Så
skall det enligt min uppfattning inte vara, utan det
är lagstiftarens skyldighet att se till att man har en
fräsch, klar och tillämpbar lagstiftning.
Lagprövningsrätten skall finnas som en sista garanti
mot felaktigheter.
Men jag erkänner gärna, och där har Bengt Hurtig
otvivelaktigt en poäng, att vi nu glider in i ett
system med en i varje fall delvis annan tradition. Vi
har gjort det redan i och med att vi har gått med i
Europarådet och har antagit Europakonventionen.
Vi accepterar därmed Europadomstolen som ett
slags författningsdomstol, och detsamma gäller
beträffande EG-domstolen. Detta är i och för sig
inte en utveckling som jag applåderar, men jag
inser att den är nödvändig.
Internationella och övernationella
överenskommelser har, på grund av
omständigheter som vi som har varit politiskt
verksamma är väl medvetna om och har
erfarenheter av, oftast oklara texter, för att kunna
vinna en uppslutning från en majoritet, och i
efterhand låter man en domstol precisera
innehållet. Jag anser principiellt inte att detta är
någon bra metod.
Vi för in allemansrätten i grundlagen, och det har
jag ingenting emot, men jag har varit litet änslig när
jag har hört utläggningarna om vad som kan tänkas
bli följden av detta. Denna ängslan kommer till
uttryck i ett kort särskilt yttrande som jag och
Ingela Mårtensson, Folkpartiets representant vid
justeringen av betänkandet, har fogat till
betänkandet. Vi framhåller där, på s. 60:
''Allemansrätten är en stor tillgång. En
förutsättning för att den skall behålla sitt värde är
att markområden utnyttjas på ett hänsynsfullt sätt.
Särskild vaksamhet måste därför råda mot ett
sådant kommersiellt utnyttjande av allemansrätten
att naturen tar skada.''
De här raderna är betingade av den erfarenhet som
vi börjar få av att allemansrätten i värsta fall kan bli
sin egen fiende genom att den utnyttjas till den grad
och på ett sådant sätt att den till slut inte får något
värde. Jag uppfattar inte grundlagsregleringen av
allemansrätten så, att vi i framtiden inte skulle
kunna vidta lagstiftningsåtgärder för att trygga
allemansrätten mot felaktigt utnyttjande.
Fru talman! Detta var några reflexioner från min
sida, delvis betingade av att jag gärna vill bibehålla
en kontinuitet i förhållande till vad jag tidigare har
sagt här i kammaren i dessa frågor. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.