Fru talman! Rubriken för den allmänpolitiska de-
batten är: En hållbar utveckling på längre sikt. För
mig handlar det om människors levnadsvillkor nu och
i framtiden, om arbete och försörjning, om tillväxt,
om jämlikhet, om det gemensamma ansvarstagandet
för välfärden och om det ekologiskt uthålliga samhäl-
let.
Saneringen av statsfinanserna - som bl.a. har krävt
kraftfulla besparingar i framför allt transfereringssys-
temen där många människor har fått bära en mycket
tung börda i förhållande till sin förmåga - och arbets-
lösheten har lett till misstro mot politiker och det
politiska systemet och skapat ängslan och oro inför
framtiden.
Det har tyvärr varit nödvändigt för att få balans i
ekonomin och för att värna välfärden på sikt. Att låna
till välfärden och vara beroende av långivare på värl-
dens penningmarknader hade på sikt varit förkastligt.
Då hade vi övervältrat bördorna på kommande gene-
rationer.
Tack vare en framgångsrik saneringspolitik kan vi
nu se framtiden an med tillförsikt. Nu har vi möjlighe-
ter att förstärka insatserna inom vård, omsorg och
utbildning och även att förbättra de ekonomiska vill-
koren för de sämsta ställda. Men då måste vi också
lyckas med att få ned arbetslösheten.
Ett välfärdssamhälle där alla människor har någor-
lunda lika villkor är en förutsättning för ett samhälles
goda utveckling. Ökade inkomstskillnader, försämra-
de socialförsäkringssystem och försämringar, eller
rent av avveckling, av trygghetssystemen på arbets-
marknaden leder till ökad otrygghet, ökad osäkerhet
och försiktighet och ängslan inför framtiden. Hur
skall man våga investera i utbildning och våga kon-
sumera om det ter sig osäkert om man får ett arbete
eller får behålla sitt arbete i framtiden? Otryggheten
förlamar, passiviserar och skapar ökade sociala spän-
ningar mellan människor.
Fru talman! Det är befogat att känna stor oro för
vad som nu håller på att ske inom sjukvården, äldre-
omsorgen och skolan och för att de gamla och sjuka
inte skall få den vård och omsorg de har behov av.
Det handlar inte bara om att få hjälp med det allra
nödvändigaste. Man behöver också värme och närhet,
någon att prata med och någon som lyssnar. Det
handlar om värdighet och ett anständigt liv. Det måste
vi ha råd med. Det måste vara vår strävan att nå dit.
Främst känner jag ändå en stor oro för barnen och
ungdomarna. Alltför många unga människor lämnar
nu skolan och går ut i arbetslöshet, inte därför att de
har en alltför knapp utbildning bakom sig utan därför
att det krävs så mycket mer och att arbetstillfällena är
alltför få. Jag har stor förståelse för att man då känner
hopplöshet och att drömmarna om att få förverkliga
sina livsprojekt då slås i spillror.
Alla som har egna barn vet att den oro jag känner
inom mig omedelbart fortplantar sig till barnen. Man
behöver inte berätta, de känner det ändå. Den oro man
känner som arbetslös förälder för ekonomin och för
att klara försörjningen av familjen blir också en börda
för barnen. Tryggheten för den vuxne är också avgö-
rande för barnens trygghet.
Det vi nu kan skönja i arbetslöshetens och den
ekonomiska krisens spår är en ökad otrygghet hos
barnen. Det visar sig både i skolarbetet och på friti-
den. Med minskade resurser till skolan förmår man
inte ute kommunerna att fullt ut avsätta de extra insat-
ser som krävs till barn som har svårt att hänga med i
undervisningen, även om viljan är stor.
Även fritiden tenderar att bli destruktiv för många
genom ökat drickande bland ungdomar. Detta kryper
allt längre ned i åldrarna. Man kan spekulera i vad det
beror. Jag tror inte att det enbart har att göra med
lättillgänglighet eller fostran. Det har i mångt och
mycket att göra med ungdomarnas otrygghet och
dåliga självkänsla och blir en flykt bort från vardagen.
Vi måste självfallet göra allt för att stoppa möjlighe-
terna att få tillgång till öl och sprit genom skärpning
av lagstiftningen, tillsyn och information. Men det
handlar också om ungdomarnas upplevelser av sam-
hället och trygghet i uppväxten.
Något som också ter sig oroande i krisens och ar-
betslöshetens spår är den ökade segregationen. I vissa
områden är arbetslöshetens omfattning stor, utslag-
ning och missbruk vanligare och socialbidragsbero-
endet överväldigande. Här måste det till extra insatser
för att bryta utvecklingen. Samhällets insatser i form
av arbetsmarknadspolitiska insatser, socialbidrag och
andra pengar bör kunna användas på ett mer kon-
struktivt sätt till jobb och utbildning.
Som jag inledde med, kan vi nu se en ljusning på
det ekonomiska området. All kraft måste nu till för att
nedbringa arbetslösheten. Vi socialdemokrater har ju
lovat att vi skall halvera den öppna arbetslösheten. De
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste träffa rätt,
dvs. leda till arbete. Översynen och förändringen av
socialförsäkringssystemen måste leda till stabila och
på lång sikt hållbara system. Ersättningsnivåerna
kommer att höjas. Både socialförsäkringssystemen
och själva kärnan i välfärden, verksamheterna i kom-
muner och landsting, måste upplevas som trygga och
stabila.
Under 80-talet var födelsetalen i Sverige bland de
högsta i Europa. Med 80- och 90-talen i backspegeln
är det lätt att hitta grunden för det. Då fanns det arbe-
te. Man kunde försörja sig. Trygghetssystemen var
generösa, barnomsorgen väl utbyggd och man kände
trygghet och tillförsikt inför framtiden.
Nu kan vi se att födelsetalen har sjunkit till nivåer
som i övriga Europa. Vår uppgift måste vara att se till
att samhället byggs så att unga människor kan och vill
sätta barn till världen och att alla barn får goda och
jämlika uppväxtvillkor, annars får vi kris i befolk-
ningsfrågan. Vilka skall då bära upp välfärdssamhället
i framtiden? Barnen och ungdomarna måste få känna
att framtiden tillhör dem, att drömmen om att få för-
verkliga sina livsprojekt kan bli verklig.