Fru talman! När man vill hitta en definition på vad
man kan mena med begreppet "framtid" i forsknings-
sammanhang finns säkert ett antal olika varianter. En
tilltalande variant har fastnat i mitt minne, och den
lyder så här: Framtid är mängden ej förverkligade
möjligheter som existerar i nuet.
Ni hörde alldeles rätt. Möjligheter som existerar
just nu. Det är allas vår uppgift att locka fram och
förverkliga alla dessa möjligheter.
Som landsortsbo med många års boende i stor-
stadsmiljö kan jag naturligtvis inte låta bli att någon-
ting beröra landsbygdens roll och möjligheter för
framtiden och för en hållbar utveckling på lång sikt.
Vi tänker oss gärna att det alltid är i staden, i den
stora tätorten, som nya idéer och verksamheter
blomstrar. Som motbild fungerar ofta landsbygden, i
våra sinnen ofta präglad av stillestånd eller långsam
tillbakagång.
Naturligtvis behövde det framväxande industri-
samhället städerna. Här fanns de nya jobben och de
nya idéerna. Så är det också i viss mån i dag. Men det
är dumt att den föreställningen håller greppet så hårt,
trots att många landsbygdsområden präglas av hög
aktivitet, gryende förnyelse och tillväxt.
I dag är det många som tror att vi står inför en ny
brytningstid med snabba förändringar och att vi är på
väg att lämna industrisamhället, som huvudsakligen
haft sin bas i de stora tätorterna, i städerna. Om det är
sant måste vi fråga vad som kommer efter industri-
samhället. Kanske är det ändå landsbygden som den
här gången återigen kan bli den goda miljön för nya
idéer och verksamheter?
Att lämna en trygg stadsmiljö kan ibland kräva
möda och kanske betyda lägre materiell standard. En
viktig fråga för en bärkraftig utveckling blir då hur vi
ser på levnadsstandard och livskvalitet. Ger högre
levnadsstandard alltid högre livskvalitet? Kan vi byta
materiell standard mot livskvalitet? Visst är vi i dag
smärtsamt medvetna om många människors bistra
vardag och om orättvisorna både i vår närhet och ute i
världen.
Att leva över våra tillgångar, förskingra lagrade
resurser och således tära på naturens kapital i stället
för att leva på räntan, leder förr eller senare till eko-
nomiska problem, arbetslöshet och andra sociala
problem. Det är i dag vår egen erfarenhet.
De globala orättvisefrågorna ligger också som en
tung börda över oss. Att de fattiga folkmassorna
skulle ha rätt till en större andel har sagts så många
gånger. Men den politik som vi i Sverige och i hela
västvärlden driver gör att gapet mellan rika och fattiga
ökar i stället för att minska. Inte ens vårt eget enpro-
centsmål inom biståndet förmår vi upprätthålla. Inte
undra på att tänkande människor mår dåligt!
Människor söker mer och mer efter en förändrad
livsstil, en livskvalitet som inte ger samvetskval. Man
vill leva utifrån naturens egna möjligheter och utifrån
en mer rättvis fördelning av våra resurser.
Därmed återvänder vi till vår egen landsbygd. 90-
talet har ju varit byarörelsens tid. Tillväxten har visat
sig vara allt starkare. I dag finns det 3 000-4 000
utvecklingsgrupper, byalag, sockenråd, samfällighets-
föreningar och framtidsföreningar i vårt land. Ca
70 000-75 000 personer är nu aktiva i byarörelsen.
Man kan med andra ord tala om en framväxande
folkrörelse på landsbygden. De flesta aktiviteterna är
inriktade på att skapa gemenskap och samarbete,
bättre service, bostäder och jobb. Gemenskap är ofta
första steget för att skapa lokal bärkraft.
Snabbare utbyggnad av informationstekniken och
effektiv teknik av alla slag behövs i ett bärkraftigt
samhälle med landsbygden som bas. Det handlar om
småskalig teknik i jord- och skogsbruk och i det loka-
la fisket. Vi behöver små, effektiva och trivsamma
sågar, snickerier, slakterier, mejerier, kvarnar och
bagerier. En lokal och mindre räntetyngd kapitalför-
sörjning är också viktig med lokala sparkassor och
nya lånesystem. På sikt kan resultaten mätas i mins-
kad tillförsel av material och energi utifrån, minskad
arbetslöshet, bättre hälsa, bättre ekonomi och ökad
livskvalitet med en känsla av gemenskap, mål och
mening i livet och med framtidstro.
Vi måste på något sätt också hitta möjligheter till
en ny egnahemsrörelse på landsbygden.
Tätorten behöver t.o.m. glesbygden - en glesbygd
där människor bygger sin existens på mångfald och
mångsyssleri, genom att t.ex. förse tätortsbefolkning-
en med upplevelser i alla dess former, från traditionell
turism till att man kanske tillhandahåller plats och
tillfälle för tystnad. Tjänstesamhället måste få blomst-
ra, inte minst på landsbygden och i glesbygd.
Det är hög tid att accelerera omställningen i rikt-
ning mot ett ekologiskt uthålligt samhälle - en pro-
cess som på sikt kan komma att stärka landsbygdens
position i den framtida ekonomin.
I mitt eget hemlän Dalarna finns några högaktuella
projekt som visar på framtidssatsningar med nödvän-
digt stöd från riksdag och regering. Det handlar om
att rusta upp och bygga ut Västerdalsbanan fram till
Sälenfjällen, Nordens största vintersportområde med
mer än 50 000 turistbäddar. Det handlar om ett lång-
siktigt beslut om Inlandsbanans framtid. Den handlar
om den biologiska mångfalden och om att därmed
rädda den sista spillran av den så vilda Österdalälven
genom att säga nej till utbyggnaden av Brunnsbergs
kraftverk. Ärendet ligger nu på regeringens bord.
Och varför inte göra en seriöst menad utredning
av Dala-kanal-projektet?
Det här, fru talman, var några spridda tankar kring
landsbygdens och glesbygdens möjligheter till en
uthållig samhällsutveckling på lång sikt - möjligheter
som faktiskt existerar i nuet.