Fru talman! En hållbar samhällsutveckling på
längre sikt handlar i mycket stor utsträckning om hur
vi kan klara den biologiska mångfalden, inte för att
den har ett egenvärde utan för att den är en förutsätt-
ning för att vi skall kunna leva i samklang med natu-
ren. I den biologiska mångfalden har vi en stor bank
där vi kan hämta lösningar på många av de problem
som vi har och som vi kommer att möta. I den kan vi
finna lösningen på livsmedelsförsörjningen i världen.
Debatten om hur vi skall bevara den biologiska
mångfalden har i stor utsträckning handlat om att
skydda vissa områden i landet från mänskligt brukan-
de. Det har gjorts till en ägarfråga. Om staten köper in
mark och gör naturskyddsområden och reservat av
den skulle problemen vara lösta.
Jag tycker att det är ett mycket förenklat och rent
av naivt synsätt. Ett av de största hoten mot den bio-
logiska mångfalden är luftföroreningar, försurande
nedfall och klimatförändrande s.k. växthusgaser.
Dessa hot bryr sig inte ett dugg om vem som äger
marken eller vad vi får eller inte får göra i dessa om-
råden. Nej, dessa nedfall lägger sig som ett täcke över
allt.
Vår möjlighet att skapa en hållbar utveckling lig-
ger i att på teknisk och biologisk väg omvandla sam-
hället så att vi kan leva i samklang med de naturliga
resurserna. Detta innebär inte att vi skall stoppa den
tekniska utvecklingen, tvärt om. Vi skall utnyttja den
för att klara både miljön och välfärden. Detta är en
grundsyn i den socialdemokratiska miljöpolitiken, och
mycket har gjorts. Vi är stolta över detta, och vi har
också förmågan att gå vidare på ett sätt som har en
bred förankring hos befolkningen.
Själv kommer jag från Halland i Västsverige. Det
är den del av Sverige som är värst drabbad av försu-
rande nedfall. Vi ser effekterna genom ökade skogs-
skador, ett stort näringsläckage från den försurade
marken och ett Kattegatt som är övergött, med syre-
brist och bottendöd som följd. Insjöarna dör, men en
del hålls vid liv genom att vi medicinerar dem med
kalk. Vi ser hur svampar försvinner och hur markve-
getationen ändrar karaktär.
När vi ser hoten mot den biologiska mångfalden är
det naturligtvis ingen skillnad om marken ägs av
samhället eller är privat. Det finns ett mycket brett
folkligt stöd för åtgärder som kan begränsa försur-
ningen, därför att vi med blotta ögat redan ser början
av vad som komma skall om vi inte kommer tillrätta
med orsakerna till försurningen. Det visar inte minst
den våldsamma debatt vi hade förra året om anslagen
till kalkningsverksamheten där en del företrädare i
denna kammare såg spöken mitt på dagen och försök-
te utnyttja oron för egen politisk vinning.
Fru talman! Vi har kommit en bra bit på väg för
att begränsa våra egna försurande utsläpp. Svavelned-
fallet har minskat kraftigt på grund av en klok politik
som har minskat förbränningen av fossila bränslen,
och teknisk utrustning har också varit till en stor
hjälp.
Svårare är det med kvävenedfallet där trafiken är
en stor källa. Jag tror inte alls på att begränsa utsläp-
pen från trafiken genom att bygga färre vägar eller
genom att begränsa framkomstmöjligheterna, som en
del förespråkar. Det är en felsyn som aldrig kommer
att få en djup folklig förankring och som heller inte
kommer att ge något positivt resultat, för trafikköer är
sannerligen ingen god miljöåtgärd.
Det finns däremot stora möjligheter genom en
övergång till biologiska bränslen. Det är fullt möjligt
att successivt införa och tillverka dessa i Sverige. Det
skulle ge arbetstillfällen, ett minskat oljeberoende och
framför allt ett trafiksystem som fungerar i ett natur-
ligt kretslopp.
Det är några av de nationella åtgärder som vi ser
som möjliga att genomföra. Men ca 70 % av försur-
ningen har sitt ursprung i andra länder. Genom ett
svenskt initiativ har nu försurningsfrågorna kommit
upp på EU:s dagordning. Miljöministern har fått ge-
hör för problemen, och principen att den som släpper
ut föroreningarna också skall ta ansvaret för den ska-
da de förorsakar har slagits fast.
Detta är en bit på väg. Jag är övertygad om att det
är genom EU vi kan komma tillrätta med de stora
problemen. Vi har en försurningskänsligare natur än
vad de flesta andra EU-länderna har. Därför måste vi
fortsätta att vara de som driver denna fråga, som visar
vägen, som visar att det går att lösa problemen genom
tekniska lösningar och genom övergång till naturens
egna bränslen.