Herr talman! Utbildningsutskottets betänkande 17
har rubriken Vissa skolfrågor. Ville man vara litet
respektlös skulle man också kunna kalla det Gamla
skivbekanta. Det är inte några nya frågor som
kommer upp. Jag skall för att i någon mån förkorta
kammarens nattskift fatta mig ganska kort. De tio
minuter som jag anmält mig för kommer jag
definitivt inte att använda.
Jag vill något kommentera de reservationer vi har
gjort och som jag yrkar bifall till, dvs.
reservationerna 5, 6, 9 och 10.
Reservation 5 föranleds av att vi tycker att
lärlingssystemen inte fungerar. Vi vill att man från
riksdagens sida tar initiativ till att få dem att
fungera. Vi vet att det finns olika möjligheter, men
alla har en sak gemensamt: de fungerar inte. Vi har
upprepade gånger försökt hänvisa till ett system
som fungerar, nämligen det som finns i Tyskland.
Där har man mycket goda erfarenheter av ett väl
fungerande lärlingssystem.
Av något skäl vill skolan inte släppa greppet i
Sverige. Det verkar som om man liksom inte litar
på att näringslivet, hantverksorganisationer och
liknande kan hjälpa till. Samtidigt vet vi att det
finns väldigt många ungdomar som ingenting hellre
vill än att gå som lärling. De är genuint trötta på att
gå i skolan med alla de problem det medför. Därför
tycker vi att det är så viktigt att hitta former som
fungerar i stället för att bara hänvisa till att
möjligheterna finns. De används inte.
I reservation 6 skriver vi att vi vill att man aktivt
uppmuntrar s.k. industriskolor eller
industrigymnasier. Vi tycker att det är särskilt
viktigt om man betänker att gymnasieskolans
industriprogram nästan är tomt. Det finns
alarmerande få elever och sökande. SKF i
Göteborg och ABB i Västerås har inbygda
industrigymnasium. Där står undomarna i kö för att
komma in. Den utbildningen är längre och mer
krävande. Det måste rimligtvis indikera vad
eleverna vill. Därför tycker vi att det är viktigt att
man uppmuntrar den formen. Utbildningen är
definitivt inte sämre än skolans -- tvärtom. På
företagen har man den senaste teknologin och
aktuell kompetens bland sina lärare.
Samma grundsyn gör att vi tycker att samhället
skall ta initiativ till och uppmuntra småbarnsskolor.
Under decennier har barnomsorgen dominerats av
daghem. I andra länder finns det andra varianter --
t.ex. école maternelle i Frankrike. Utan att lyfta
fram den som ett föredöme tror jag att Sverige
skulle vinna på att ha fler småbarnsskolor. Det finns
några stycken, men där kan man verifiera att det
finns problem. Jag vet att det formellt sätt inte finns
något mer än traditionerna -- de är tunga -- och ett
antal byråkratiska snårskogar som hindrar. Vi
tycker att det är viktigt att uppmunta den typen av
pedagogisk mångfald för att skapa större valfrihet.
Den sista punkt jag tänkte kommentera, herr
talman, gäller något så provocerande som
elitskolor. Vi har pratat om elitskolor från Ny
demokratis sida hela tiden. Vi tycker att det är
viktigt. Vi har lärt oss att många tycker att det är
provocerade. Vi förstår inte det. Det är självklart
att man pratar om elitidrott. Den sker inte på
bekostnad av breddidrott. Vi ser på skolan på
samma sätt. Vi måste våga satsa på våra elitelever
och ge dem den stimulans de behöver.
Jag vill understryka att det inte handlar om att de
skulle vara bättre eller mer värda. Det är ju
självklart att vi hävdar grundläggande mänskliga
rättigheter och allas lika värde. Men allas olikhet är
ju lika självklar. Man måste våga bejaka att alla
människor har starka sidor som det verkligen finns
anledning att understödja.
Det står mycket riktigt i författningarna att det skall
ges extra resurser till elever med särskilda behov.
Om man läser det kan man konstatera att det även
gäller särskilda behov av stimulans. I praktiken
gäller det elever som i andra sammanhang kallas för
svaga elever eller elever med särskilda svårigheter.
Vi menar att understimulerade elever som inte får
tillräcklig stimulans är ett minst lika stort problem.
Problemet är egentligen inte formella,
befattningsmässiga hinder, men det finns en
tradition och en jantelag i vårt land som gör att man
på många ställen inte törs genomföra en
förändring. Låt mig peka på ett symtomatiskt
exempel.
När utbildningsminister Per Unckel på IVA
presenterade Agenda 2000 fick han från en
universitetsrepresentant frågan varför det inte finns
några elitskolor i Sverige. Per Unckel svarade att
också han var förvånad över detta och över att t.ex.
inte något universitet hade startat en sådan. Man
visste inte att detta är möjligt, men det är det.
Traditionen är uppenbarligen så stark att man inte
törs göra det.
Det finns mot denna bakgrund anledning för
riksdagen att ta initiativ till att bejaka även behovet
av extra stimulans och att låta de elever som har
särskilda förutsättningar komma särskilt långt.
Utan en samhällselit har vi inte råd att ta hand om
människor som har det svårt. Skall vi klara en
internationell konkurrens och uppehålla vår
position krävs det att vi verkligen bejakar också de
absolut bästa medborgarna. I kraft av det har vi
också råd att ta hand om människor som inte är lika
framgångsrika.