Herr talman! Undervisningen i religionskunskap
har varit föremål för många människors intresse
under årtionden. Den har på många sätt varit
otillfredsställande. I många motioner ifrån olika
partier har man tagit upp ämnet och föreslagit
förbättringar. Någon allmän förbättring har dock
inte kommit till stånd under årens lopp. Snarare har
det blivit tvärtom.
Att ämnet kommit på undantag i många skolor har
bl.a. visat sig i Skolverkets nationella
undersökningar och utvärderingar. Det finns också
andra undersökningar om ämnet. De resultat som
man redovisar visar stor överensstämmelse.
Kunskaperna består av spridda fakta som ofta
saknar sammanhang. Många gånger saknas också
faktakunskaperna, och än mindre kan man tala om
en djupare förståelse av ämnet.
Vid direkta frågor visade det sig att 25 % av
femteklassarna över huvud taget inte hade sysslat
med ämnet under årskursen. 50 % hade behandlat
ett par arbetsområden med anknytning till ämnet,
och 25 % hade fått en något så när tillfredsställande
undervisning.
Det räcker att följa Vi i femman eller någon annan
frågetävling i TV för att konstatera samma sak. Det
kvittar hur duktiga deltagarna är i alla andra
ämnen -- när det kommer till religion är de oftast
helt ''borta''.
Jag skall inte närmare gå in på frågan om varför det
har blivit så här utan bara konstatera att det borde
bekymra oss alla att många ungdomar lämnar
skolan som analfabeter på religionkunskapens
område.
Kursplanerna skall nu uttrycka tydliga mål och
klart tala om vilka mål eleven skall ha uppnått efter
femte respektive nionde skolåret. Vi vill uttrycka
en förhoppning om att kursplanerna i bl.a. religion
är tillräckligt tydliga för att skapa garantier för
tillfredsställande kunskaper i ämnet framöver. Om
så inte skulle vara fallet, har vi talat om
revideringar av kursplanerna, som skall vara
kontinuerliga, så att det i så fall går att åtgärda.
Ulla Tillander, tidigare skolminister, föreslår i en
motion en försöksverksamhet i ämnet
religionskunskap enligt finsk modell, där eleverna
får välja undervisning efter sin trosinriktning.
Motivet är att försöka förbättra den svenska
undervisningen i religionskunskap. Vi borde alla
kunna vara överens om att det motivet är lovvärt.
Den ökade valfriheten i den svenska skolan öppnar
nya möjligheter. Utskottet pekar på ''att det inom
elevens fria val står eleven fritt att välja en
fördjupning i ämnet religion som står i
överensstämmelse med dennes egen
trosinriktning''.
En skola kan naturligtvis också besluta att ha en
speciell profil, med fördjupningskurser i olika
ämnen -- där skulle ämnet religion också kunna
förekomma -- där elever får välja undervisning.
Även inom den vanliga skolan måste det vara
tillåtet att profilera sig inom ämnet religion, lika väl
som en fristående skola kan göra det. Detta kan
vara ett sätt för en kommunal skola att konkurrera
med en närliggande fristående skola eller att gå
grupper av elever till mötes med en särskild
intresseinriktning. Detta kan naturligtvis gälla
många andra ämnen.
På det sättet kan vi skapa en intressantare skola,
där elever har möjligheter att utvecklas och odla
sina specialintressen inom skolans eller elevens
eget val.
Härefter skulle jag vilja kommentera ett par saker
som har sagts av övriga talare. Ewa Hedkvist
Petersen talade här om hur allvarligt det är att barn
lämnar skolan med ett betyg som säger att
kunskaperna är otillräckliga.
Jag skulle vilja säga att det verkligt allvarliga är om
ett barn eller en ung människa lämnar skolan med
otillräckliga kunskaper. Det är inte det betyg som
talar om att kunskaperna är otillräckliga som är det
allvarliga. Det verkligt allvarliga är att ungefär
10 % av svenska elever lämnar grundskolan utan en
tillfredsställande läskunskap, som är den absoluta
baskunskapen.
Björn Samuelson tog upp den sociala
snedrekryteringen. Jag är också allvarligt
bekymrad över den -- vi ser det problemet på
samma sätt. Jag tror naturligtvis att både samhället
och skolan har ett verkligt stort ansvar på det här
området.
Ett sätt att komma till rätta med den sociala
snedrekryteringen är utvecklingssamtalen, som jag
också ser som något oerhört positivt; att fördjupa
kontakten med alla sorters föräldrar, att visa vårt
förtroende för föräldrar av alla slag och att tala om
för dem att de har en oerhört stor betydelse för sina
barns kunskapsutveckling. Där tror jag att en av
nycklarna ligger. Om vi kan bygga upp det
förtroendefulla samarbetet på ett ännu bättre sätt,
ända från det att barnen börjar skolan, tror jag att
vi också kan uppmuntra barn från alla
samhällsklasser -- om vi fortfarande skall tala om
det begreppet -- och från alla miljöer att utnyttja
sina möjligheter och fortsätta i skolan, även i högre
utbildning.