Herr talman! Jag tänker återkomma till arbetskraftsutbudet. Jag kom in på det i mitt förra anförande.
Vår uppfattning är att detta med att öka det så kallade arbetskraftsutbudet utan att det finns förutsättningar att få jobb faktiskt gör förhållandena värre och skapar mer frustration hos dem som utsätts för jobbcoachning som metod, speciellt om man dessutom hela tiden poängterar att det är den arbetslöse själv som inte klarar av att hitta jobb utan måste omformas för att passa in på arbetsmarknaden.
Jag vill också börja med att titta på den rapport som arbetsmarknadsministern hänvisade till. Där finns ju en del siffror. Jag kan i alla fall inte läsa ut att just jobbcoachning skulle vara något som ger bättre förutsättningar.
Jag ska ta två citat här. Det finns en del stapeldiagram som visar på detta också. "Andelen av personerna som har lämnat TSL-systemet och som har en ny lösning innan den sista anställningsdagen på det gamla jobbet har sjunkit från knappt 30 procent till 18 procent. Även 18 procent är ett bra utfall." Självklart är det så utifrån de förväntningar man har haft, men det går inte att läsa ut att det beror på jobbcoachning.
Ett annat citat: " Den genomsnittliga tiden från sista anställningsdag till den dag personen har en lösning, för personer som lämnat TSL-systemet har ökat från 39 dagar till 75 dagar. Det är fortfarande ett bra utfall." Det är klart att förväntningarna kan avgöra om man tycker att det är bra eller dåligt, men jag kan inte av detta utläsa att jobbcoachning är någon specifik bra metod här.
Vad ska man göra för att ge alla arbetslösa möjlighet att få ett jobb? Vänsterpartiet och de rödgröna har en helt annan strategi än regeringen.
Ser man verkligheten ser man också att grunden till att bli anställningsbar är utbildning och kompetensutveckling. Det är kärnan. Det handlar om att se och förstå den struktur som påverkar människor som går arbetslösa och som behöver riktig hjälp, inte skuldbeläggande verksamhet som gör problemet till individens egen förmåga eller oförmåga.
Vänsterpartiet satsar i sitt budgetförslag ungefär 2,7 miljarder mer än regeringen på arbetsmarknadsutbildning och arbetsmarknadspolitiska program. Det är kärnan i att skapa arbete åt alla och ett arbetsliv som präglas av goda arbetsvillkor, där alla får plats och har en funktion att fylla. Det är centralt för oss i Vänsterpartiet att göra det. All vår politik går ut på det.
Det går att uppnå om man har en genomtänkt strategi med arbetsmarknadsutbildning och en arbetsmarknadspolitik där man ser till var behoven finns och inte bara tillfällig efterfrågan på arbetskraft. Det grundläggande är att lägga resurser på de sektorer som ger jobbtillfällen och som är basen i vår välfärd. Speciellt i lågkonjunktur måste vi upprätthålla välfärden. Det handlar också om satsningar på infrastruktur.
Vi vet att det behövs fler människor i offentlig verksamhet, inom barnomsorg, skola, äldrevård, fritidssektorn, med mera. Om man satsar resurser på dessa områden i stället för att sänka skatter skapar man jobb och ser till att fylla de behov som finns på just de områdena.
Den moderatstyrda alliansregeringen pratar ofta om marknadskrafter. Marknaden ska styra. Det är ett sätt att hantera problematiken som gång på gång visar sig felaktigt. Att avstå från att ta politiska beslut kan ge sämre förutsättningar att klara problemet, speciellt i den här lågkonjunkturen och den ekonomiska kris som har drabbat oss.
Det är bara genom att se verkligheten och agera därefter som människor kan bli hjälpta till ett jobb, hitta sin plats i samhället och känna att de tillhör det och inte finns i något så kallat utanförskap.