Herr talman! Vi har hört, nästan till leda, att det är en finanskris i världen. Jag kan säga, arbetsmarknadsministern, att det inte har undgått oss heller. Men när ni med ganska hög svansföring i valrörelsen 2006 pekade på att det var nu utanförskapet skulle hanteras, det var nu jobben skulle komma och det var nu vi skulle se till att fler människor kom i jobb, då trodde ni väl inte ens i er vildaste fantasi att det alltid skulle vara högkonjunktur i detta land och att det aldrig skulle uppstå några problem! Sverige gick ju som tåget hösten 2006 och fortsatte att göra det 2007. Det medförde att fler fick jobb. Diskussionen handlade om ifall detta berodde på regeringens politik. Man kom fram till att nej, så var det väl inte egentligen.
Det är nu effekterna kommer. Det är när vi kommer in i lågkonjunkturen som regeringen och ansvarig minister prövas. Fungerar politiken, och gör den att människor kommer tillbaka i jobb? Vi behöver rusta dem så att de kan ta de jobb som kommer.
Jag skulle vilja peka på några ganska allvarliga misstag som faktiskt har gjorts.
Utbildningssveket är det första. Den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen har mer eller mindre avvecklats under Littorins tid trots att forskningen från bland annat IFAU och erfarenheter från praktisk hantering visar att det bästa sättet att rusta arbetskraft som står utanför arbetsmarknaden är att ge utbildning så att man kan ta de jobb som efterfrågas när konjunkturen vänder. Det där har Littorin tagit bort.
Vi diskuterade det här många gånger inledningsvis under den här mandatperioden då jag sade: Varför rustar man ned arbetsmarknadsutbildningen?
Nu ska man inte gå i skolan, utan nu ska man jobba, sade arbetsmarknadsministern.
Ja, men när det vänder finns inte utbildningsredskapen där.
Det andra jag vill peka på är den så kallade garantibluffen. 100 000 långtidsarbetslösa placeras i garanti på olika sätt. Endast 7 procent får en aktiv praktik eller riktad utbildning. Resten får någon liten coachning eller någon kontakt men är passivt arbetslösa.
Det är ingen garanti. Det är att gömma undan människor som håller på att gå allt längre in i djup arbetslöshet.
Det tredje är a-kassefiaskot. En halv miljon har trängts ut ur a-kassan under en lågkonjunktur, och vi ser att var tredje löntagare står utan ett inkomstreglerat skydd vid arbetslöshet. Endast var fjärde har rätt till ersättning. Därför skenar socialbidragen i kommun efter kommun i detta land.
Vi träffade vårt SKL-folk häromdagen, och de pekade på 70, 80, 90 och 100 procents ökning av socialbidragen av det skälet att det inte fungerar ute med det här som har införts.
Då kommer den stora insatsen som dagens debatt handlar om, nämligen jobbcoacherna.
Anledningen till att vi ville ha den här debatten var naturligtvis att vi såg det här och att vi visste vilken kvalitet det handlar om. Det är bra att arbetsmarknadsministern är oroad för kvaliteten. Det är väl det minsta man kan säga, när man får se att långtidsarbetslösa arbetssökande erbjuds kristallterapi, hypnos och andra saker för att komma tillbaka till jobb. Det blir inte trovärdigt när man ser det.
Att ha coacher i en lågkonjunktur tycker jag är som att skicka ut blåbärsplockare på vintern. Det spelar ingen roll hur många som gör det, för det är svårt att hitta någonting.
Jag såg att i Arbetsförmedlingens egen undersökning när det gällde coacherna kom man faktiskt fram till att de som inte hade haft coach hade fått större andel av jobben än de som hade haft det.
När det gäller de externa har jag inte kunnat se någon utredning av det, men jag har hört hur det går till i praktiken. Jag reser mycket i landet, besöker många arbetsförmedlingar och träffar massor av arbetslösa människor.
För någon vecka sedan träffade jag en kvinna. Hon hade en ganska svår diagnos, en hygglig utbildning och naturligtvis inte lätt att få jobb. Hon var en av dem som nu ska skjutas ut ur sjukförsäkringen. Hon hade fått en coach, berättade hon.
Det finns ingen riktig kontakt mellan Arbetsförmedlingen och coacherna heller, arbetsmarknadsministern. Man får en lista där man får se efter vilken coach man vill vända sig till.
Den här kvinnan vände sig till någon som hon trodde att det kanske kunde fungera med. Hon fick fylla i ett formulär med 200 frågor och sedan skulle de återkomma. Sedan återkom de aldrig. Då skickade hon ett mejl och frågade vilken coachning hon skulle få. Hon fick inget svar. Några dagar innan jag träffade henne hade hon fått ett brev. Jättekul om du vill komma på lite julavslut! skrev coachen till henne. Men hon har ju inte börjat få någon coachning än!
Är det den kvaliteten det ska vara? Det finns fler sådana exempel. En av Arbetsförmedlingens egna coacher som ringde upp mig sade så här: Det är jättebra när jag träffar de arbetslösa och vi kan diskutera situationen lite grann, men jag har ju inga redskap att erbjuda dem som kommer. Nästa samtal blir det nästan lite pinsamt för mig för då säger de att de vill ha ett jobb och frågar vad de har för möjligheter.
Tittar man sedan på arbetsförmedlarna ser man att de har i storleksordningen 200 arbetssökande per arbetsförmedlare. Då kan man ju tänka sig vilken service det blir.
Det är coacherna som sedan ska vara någon sorts samtalsterapeuter vid sidan av utan redskap att använda för att komma tillbaka till jobb. Det är väl ingen konst att vara coach om man bara vänder sig till dem som har lätt att komma ut i jobb! Det är väl så de här coacherna får betalning. Man kan pricka av på en lista att man har träffat den här kvinnan med ganska svår diagnos, och så tar man in pengarna och gör en analys och säger att man inte lägger ned mer energi på det ärendet för att det är för svårt, och så vänder man sig till någon som är lättare att hjälpa i stället. Det är väl så det fungerar. Det är oerhört viktigt att följa upp det här.
3 miljarder av skattebetalarnas pengar går till jobbcoacher som inte ger något resultat. Det är att slösa med skattebetalarnas pengar, arbetsmarknadsministern!
(Applåder)