Herr talman! Få regeringar har haft så goda möjligheter att bekämpa arbetslösheten och bryta utanförskapet som den nuvarande. När arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin tillträdde gick det bra för Sverige. Sverige hade överskott i statsfinanserna. Det fanns resurser för att investera i utbildning och för att förbereda människor för en ny tids jobb. Bordet var dukat.
Men vad hände? Hur gick det? Hur använde regeringen och arbetsmarknadsministern dessa möjligheter? Med facit i hand ser vi att resultatet är mer än skralt. Möjligheter och resurser har slösats bort och förvandlats till budgetunderskott och en växande skattesänkarskuld. På ett år har 100 000 jobb försvunnit. Ungdomsarbetslösheten slår nya rekord. Även utanförskapet, såsom Moderaterna själva definierade det i valrörelsen, har vuxit med 70 000 personer. Var tredje arbetslös är nu långtidsarbetslös. Enligt regeringens prognos kommer det att finnas 60 000 färre sjuksköterskor, lärare och andra välfärdsarbetare än det fanns 2008. Så ser resultatet ut hittills.
Regeringen har själv förvärrat krisen. Sverige har slitits tydligare isär mellan män och kvinnor, mellan anställda och arbetslösa, mellan sjuka och friska och mellan landsändar. Arbetsmarknadsministern är ansvarig för att ett antal strategiska misstag gjorts som försvårat för arbetslösa, särskilt för dem som står långt från arbetslivet, att få en chans att komma tillbaka starkare till ett nytt jobb.
Arbetsmarknadsministern vände de långtidsarbetslösa ryggen. I stället för att investera i utbildning och kompetensutveckling så flera kunde ta steget ut i arbetslivet lade ministern ut ett snabbspår. Det blev jobbcoacher för hela slanten. Men jobbcoacher fungerar inte alls i en lågkonjunktur. Nyckeln till fler jobb heter utbildning, utbildning, utbildning. Arbetsmarknadsministerns politik är ett misslyckande. Det duger inte.
Det är dags för ett bokslut, Littorin. Vi socialdemokrater har tagit initiativ till denna debatt här i dag. Vi vet att Sverige förtjänar och kan bättre.
(Applåder)