Herr talman! Satsningen på jobbcoacher kom till som ett svar på en snabbt ökande arbetslöshet. Det är viktigt att ha det i åtanke. Det här är alltså en del av ett större jobbpaket.
Det är bra att Miljöpartiet välkomnar de privata jobbcoacherna. Socialdemokraterna verkar mjukna lite under resans gång också. Man får ha i åtanke att den här kritiken handlar om en verksamhet som har varit i gång några månader. Den har knappt kommit i gång än.
Arbetsförmedlingen är en myndighet som är i stark omställning och utveckling. Varför gör då alliansen de här förändringarna och tar in privata aktörer? Om vi tittar tillbaka kan vi se att det i augusti 2006 kom en rapport från Riksrevisionen, som vi för övrigt behandlade i utskottet, med namnet
Den offentliga arbetsförmedlingen
. Där redovisades att det fanns klara brister hos arbetsförmedlingarna. I rapporten stod det att de prioriterade arbetsmarknadsprogram snarare än matchningar på arbetsmarknaden. De följde inte upp matchningsprocessen, och arbetsförmedlarna förmedlade fem gånger så många Amsprojekt som riktiga jobb. Det hänger ihop med alla de felprioriteringar som gjordes under den förra regeringen och som den här regeringen får försöka förändra i positiv riktning.
Undersökningen visade också att produktiviteten i Ams var tio gånger sämre 2006 än 1997. Man hade alltså försämrats så att produktiviteten minskat med tio gånger under tio år. Det var skiftande resultat. Det var försämrad effektivitet och bristfälliga arbetsgivarkontakter. Det var det som lyftes fram 2006, när vi tillträdde. Det visade att regeringen måste agera för att få till stånd en bättre matchningsprocess inom Arbetsförmedlingen.
När regeringen i december 2008 tog ett beslut om att Arbetsförmedlingen skulle bjuda in aktörer för jobbcoachning startade vi något nytt. Syftet var att göra utbudet av förmedlingstjänster större, mer diversifierat och att förbättra matchningen och ge förbättrad service till de arbetslösa. Man ville också att små aktörer skulle få en chans. Det blev 952 coachleverantörer, omfattande 153 000 platser och tre månader per deltagare.
Arbetsförmedlingen betalar bara för utnyttjade tjänster, tvärt emot vad som har uppgetts i artiklarna. Arbetsförmedlingen har fått in klagomål på bara 50 av de 952 företagen, och då har det handlat mer om hur man har marknadsfört sig, hur lång tid det tog innan man fick första mötet och om att leverantören inte har funnits på den egna orten. Allt detta har utretts, och det har inte funnits grund att säga upp kontrakten.
Vad ska då en coach göra? Jo, coachen ska ge ett individuellt stöd, enskilt eller i en grupp om högst fem personer. Han ska hjälpa till att hitta lämpliga arbetsgivare för kompetensutveckling och praktik och marknadsföra nystartsjobben. Valet av coach görs tillsammans med arbetsförmedlaren, och arbetsförmedlaren är fortsatt ansvarig för deltagaren. Det krävs också att coachen har minst ett års erfarenhet av coachningsverksamhet.
Vi talar ofta om att det är bra med omställningsförsäkring och att företagen har tagit in Trygghetsstiftelsen och Trygghetsrådet för omställningsjobb. Det innebär att de individer som har sagts upp får ett stöd till nytt jobb. Men man talar inte i oppositionen om att det vi här har gjort är att vi har gett en möjlighet för dem som inte har en sådan omställningsförsäkring att få en hjälp som liknar den typen av försäkring, så att man kan få ett individuellt stöd till ett nytt jobb. Detta, herr talman, tycker jag är lovvärt, och det är märkligt att oppositionen talar så negativt om denna satsning, som ger en möjlighet för så många arbetslösa att snabbare hitta ett nytt jobb.
(Applåder)