Fru talman! Det var intressant att höra vad Bengt
Harding Olson hade att säga om detta med en balanse-
rad lösning och om fundamentalism.
Om jag är fundamentalist delar jag i så fall den
egenskapen med samtliga jurister, sakkunniga och
ledamöter i 1990 års arrendekommitté. Jag hoppas att
också de på något sätt nås av detta budskap.
Det är intressant att notera att Bengt Harding Ol-
son, som gör anspråk på att vara den balanserade i
sammanhanget, inte kan hålla sig till sanningen. 1989,
när vi tog beslut här, hade Bengt Harding Olson en
motion. Tillsammans med en annan folkpartist motio-
nerade han nämligen om friköpsrätt.
Han hade inte tänkt göra något vid det tillfället,
om det inte hade varit för att jag tog upp denna fråga.
Då gick Bengt Harding Olson upp i debatten. Det
slutade så småningom med att han lade ned sin röst -
han avstod från att rösta. Han har uppenbarligen haft
tre olika uppfattningar i frågan. Först motionerade han
för friköpsrätt. Sedan avstod han från att rösta. I dag
avslår han förslaget om friköpsrätt. Detta är ett typiskt
exempel på folkpartistisk politik och folkpartistiskt
handlande.