Fru talman! De svenska arrendatorerna har ett
starkt skydd i lagstiftningen. Denna har en klar in-
riktning på att ge socialt och ekonomiskt skydd för
den svagare och mer utsatta parten i ett arrendeförhål-
lande.
Reglerna om jordbruksarrende är ett av de tidigas-
te exemplen på social skyddslagstiftning. Vid början
av seklet hade jordbruksarrendatorerna en mycket
svag ställning. De var i stor utsträckning utlämnade
till jordägarens bestämmande.
I olika etapper har dock reglerna förbättrats till ar-
rendatorernas förmån. De har sedan länge besittnings-
skydd, dvs. rätt till tvångsförlängning av avtalet när
avtalstiden har löpt ut. De har också förköpsrätt, alltså
en rätt att köpa arrendestället framför andra spekulan-
ter i en situation där jordägaren vill sälja egendomen.
Reglerna ger sammantaget ett starkt skydd för jord-
bruksarrendatorerna.
Fru talman! Trots detta står ändå arrendatorerna i
flera avseenden fortfarande i en stark beroendeställ-
ning i förhållande till ägaren av marken.
Det gäller bl.a. arrendatorns möjlighet att få kom-
pensation för investeringar han själv har utfört på
arrendestället liksom hans möjlighet att överlåta ar-
renderätten utan jordägarens samtycke. Detta förhål-
lande kan ha inneburit att nödvändiga investeringar
inte kunnat äga rum.
Dagens förhållanden är sådant att om de inte kan
komma överens, så har arrendatorn visserligen rätt att
ta med sig investeringen då han lämnar arrendestället.
Men ofta är det inte ekonomiskt försvarbart att göra
det. Det kan rent av vara så att det är omöjligt att
skilja investeringen från arrendestället. I sådana fall
innebär dagens regler att investeringen i praktiken
tillfaller jordägaren gratis.
Det här innebär inte bara en orättvisa i förhållan-
det mellan parterna. Det leder också till att arrendato-
rer allmänt sett får svårt att finansiera investeringar,
och det leder i sin tur till att många önskvärda inves-
teringar uteblir. Det här är en allvarlig nackdel för
arrendejordbruket i vårt land. Vi skall ha klart för oss
att så mycket som 43 % av åkerarealen i vårt land är
arrenderad.
Sveriges medlemskap i EU innebär möjligheter
men också en tuffare konkurrens inom jordbruket. Det
är nödvändigt att erforderliga investeringar kan kom-
ma till stånd, för att svenska jordbrukare skall kunna
hävda sig i den internationella konkurrensen.
Genom införandet av ett generellt skydd för inves-
teringar i ett arrendejordbruk kan dessa arrendatorer
också ges en bättre chans att hävda sig i konkurrensen
med jordbruk som drivs på självägd mark.
Nu föreslår regeringen i propositionen att ett för-
bättrat investeringsskydd införs, och majoriteten i
utskottet ställer sig bakom detta förslag. Det bästa är
självklart att frivilliga överenskommelser om nöd-
vändiga investeringar träffas mellan arrendatorn och
markägaren. Det är ju den princip lagstiftningen byg-
ger på.
Om man inte kan komma överens om huruvida en
investering skall göras på arrendestället eller inte så
kan arrendatorn ansöka om tillstånd hos Arrende-
nämnden om att få göra investeringen.
Arrendenämnden skall ge ett sådant tillstånd om
investeringen förefaller lönsam på lång sikt och in-
tresset av att investeringen görs är starkare än jord-
ägarens intresse av att den inte kommer till stånd. Om
arrendatorn då gör investeringen innebär de nya reg-
lerna att han får ett skydd för denna investering. Om
jordägaren senare inte är intresserad av att lösa in
investeringen till marknadsmässigt pris, så får arren-
datorn i princip rätt att överlåta arrenderätten till en
ny arrendator. En sådan rätt har han normalt inte i
dag.
Poängen är att arrendatorn vid en sådan här överlå-
telse av arrenderätten kan ta betalt för sin investering
av den nye arrendatorn. Och det gäller inte bara den
investering som har utförts efter tillstånd av Arrende-
nämnden enligt de nya reglerna. Den överlåtande
arrendatorn är oförhindrad att ta betalt även för andra
investeringar som han har gjort på arrendestället un-
der årens lopp och som fortfarande har ett marknads-
värde. Många gånger kommer han också att kunna ta
betalt för investeringar som har gjorts av en tidigare
arrendator, t.ex. av en släkting som då innehade ar-
rendet.
Till detta betänkande har lämnats tre reservationer.
En av reservationerna som lämnats av Moderaterna
avser vem som skall få avgöra om en investering är
nödvändig eller ej.
Enligt reservanternas uppfattning skulle jordäga-
ren ensam få bestämma om en investering som för-
ändrar driftsinriktningen skall få ske.
Utskottet delar här propositionens bedömning att
det i sådana fall är naturligt att man tar stor hänsyn till
jordägarens intresse. Men skulle man undanta en
investering av det här slaget skulle det innebära att det
nya förstärkta investeringsskyddet skulle urholkas.
Men det är ju också så att om man övergår från
spannmålsproduktion till animalieproduktion, är sådan
produktion också tillståndspliktig enligt miljöskydds-
lagen. Det måste man också ta hänsyn till.
Utskottet delar inte heller reservanternas uppfatt-
ning att sidoarrenden skulle undantas. Det enda un-
dantag som utskottet godtar gäller sidoarrende som
omfattar högst ett år. Även sidoarrenden med rätt till
förlängning måste få omfattas av reformen.
Fru talman! 1990 års arrendekommitté föreslog en
särskild lag om friköpsrätt för historiska arrenden. I
propositionen tar regeringen upp denna fråga, och
man anser att någon sådan lag inte skall införas av
följande skäl:
Genom redan gällande lagstiftning och med den
nu föreslagna reformen erhåller arrendatorerna en
mycket stark ställning i arrendeförhållandet.
En majoritet av remissinstanserna har också ställt
sig negativa till införandet av en friköpsrätt, och bland
dem som har avstyrkt finns både företrädare för ar-
rendatorer och jordägare.
Det tyngst vägande skälet till att inte införa en fri-
köpslag är 2 kap. 18 § regeringsformen. Där stadgas
att varje medborgares egendom är tryggad bl.a. ge-
nom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det
allmänna eller till någon enskild, genom expropriation
eller annat sådant förfarande, utom när det krävs för
att angelägna allmänna intressen skall tillgodoses.
Den grundlagsskyddade äganderätt som infördes
den 1 januari i år i 2 kap. 18 § regeringsformen och
hänvisningen till Europakonventionens betydelse, som
markerats i 2 kap. 23 § regeringsformen, innebär att
en friköpsrätt endast kan införas om det utgör ett
angeläget allmänt intresse.
Eftersom det här rör sig om förhållande mellan
enskilda har regeringen i propositionen gjort bedöm-
ningen att en friköpsrätt inte står i överensstämmelse
med regeringsformens regler. En majoritet i utskottet
instämmer i denna bedömning.
Med anledning av utskottets ställningstagande har
två reservationer inlämnats. Båda innebär att en fri-
köpsrätt skall införas. Jag yrkar avslag på dessa reser-
vationer med hänvisning till regeringsformen men
också med hänvisning till att de som sitter på s.k.
historiska arrenden också omfattas av de reformer för
jordbruksarrendatorer som genomförts vid olika till-
fällen.
Dessa arrendatorer har också en särskilt stark
ställning i synnerhet i fråga om rätten att få stanna
kvar på arrendestället. Det förhåller sig dessutom så
att arrendatorn vid ett s.k. historiskt arrende har en
alldeles särskilt trygg ställning. En lagändring som
gjordes år 1979 innebär nämligen att en sådan arren-
dator har ett speciellt starkt skydd mot s.k. självinträ-
de från jordägarens sida.
Fru talman! Alla frågor rörande arrendelagstift-
ningen är inte lösta i och med att vi antar denna pro-
position, utan i regeringskansliet arbetar man vidare
med frågor om förändringar inom arrendeområdet.
Fru talman! Jag vill bara tillägga att det i betän-
kandet också finns ett tillkännagivande om att rege-
ringen måste finna en lösning på det problem som
ägare till fritidshus på arrenderad mark har när det
gäller kreditmöjligheter.
Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets
hemställan och avslag på samtliga reservationer.