Fru talman! Det här hade kunnat bli en historisk
dag - den dag då Sveriges riksdag beslutade att av-
skaffa de sista kvarlevorna av feodalismen. Nu blir
det inte så, om jag har förstått saken rätt.
På sätt och vis kanske man kan säga att det blir en
historisk dag trots allt. Socialdemokraterna får nu
hjälp av de borgerliga partierna med att köra över ett
redan fattat beslut i Sveriges riksdag från november
1989 om att den dåvarande regeringen skulle åter-
komma till riksdagen med lagförslag om bl.a. friköp
av historiska arrenden.
Att den borgerliga regeringen förhalade beslutet är
inte någonting att vara förvånad över. Men att Social-
demokraterna nu backar från tidigare löften är inte
bara häpnadsväckande, utan också en stor tragedi för
de arrendatorer av historiska arrenden som under
årtionden har väntat på att denna fråga äntligen skulle
få sitt slut, när Socialdemokraterna nu har återtagit
regeringsmakten.
Fru talman! Frågor som rör jordfördelning har i
alla tider väckt mycket starka känslor och även givit
upphov till konflikter. Under historiens gång har de
orsakat såväl uppror som inbördeskrig. Jorden föder
oss, men själva ägandet, dvs. besittningen av jorden är
ett uttryck för makt. Att tvingas bruka jord som andra
äger är däremot ofta ett uttryck för underkastelse.
Jag tror att majoriteten av riksdagens ledamöter
inte tycker något annat än att Indiens bönder, Perus
indianer eller de tidigare sovjetiska kolchosarbetarna
skulle ha rätt att äga den jord som de brukar. Vi är
många som anser att en rättvis fördelning av jorden är
både nödvändig och avgörande för att det skall vara
möjligt för människor i underutvecklade länder att
försörja sig och för att deras levnadsvillkor skall bli
värdiga.
Man kan fråga sig vad detta har att göra med da-
gens ämne. Jag tar upp det här för att belysa de orätt-
visor som jag tycker finns också i den här propositio-
nen.
Det ärende som vi nu har att ta ställning till inne-
bär naturligtvis ett steg i rätt riktning, och Vänster-
partiet välkomnar - det vill jag verkligen understryka
- att det nu införs generella regler till skydd för jord-
bruksarrendatorers investeringar på arrendestället. Det
är utmärkt.
Däremot har vi svårt att förstå logiken i regering-
ens resonemang om varför man inte lägger fram ett
lagförslag om friköp av historiska arrenden. Rege-
ringen hänvisar till det förbättrade investeringsskydd
som föreslås i propositionen och säger även att tidiga-
re beslutade förstärkningar av arrendatorers ställning
inte skulle motivera en friköpsrätt.
Det är enligt min mening som att jämföra äpplen
med päron. Investeringsskyddet gäller ju framtida
förhållanden och är tillämpligt på alla arrendeställen,
medan friköpsrätten gäller s.k. historiska arrenden.
Det handlar alltså om ca 6 % av det totala antalet
arrenderade företag, och det gäller bara dem som
besitter väldigt stora egendomar, exempelvis fidei-
kommisser, kyrkan och Domänverket. Det ägarsystem
som nu råder är att betrakta uteslutande som ett pas-
sivt ägande. Därför har jag svårt att se att det skulle
vara ett så stort ingrepp i äganderätten om en friköps-
rätt infördes. Ingen från ägarsidan har ju någonsin bott
på eller brukat de här gårdarna! Däremot har de som
under generationer brukat och skött arrendeställena
bidragit till en ständig värdestegring av jordägarnas
egendom.
Fru talman! Så här skriver regeringen i den pro-
position som ligger till grund för det beslut som vi
skall fatta i morgon: "Det måste dock framhållas att
jordbruksarrendatorer - liksom andra näringsidkare -
själva valt en sysselsättning som ofrånkomligen med-
för ett personligt engagemang och ett ekonomiskt
risktagande."
Även om regeringen delvis har rätt i sak tycker jag
att det är cyniskt och kanske också litet mästrande att
påtala detta i en proposition. Vi måste komma ihåg att
för flertalet verksamma inom lantbruket handlar det
om en livsstil, men det handlar också om ett ansvar
för att jorden verkligen används för det ändamål som
den alltid har varit avsedd för, nämligen att producera
föda. Jag vågar påstå att fanns inte de hårt arbetande
och engagerade arrendatorerna av historiska arrenden
skulle Sveriges landskapsbild se helt annorlunda ut än
den gör i dag.
På regeringens uppdrag presenterade 1990 års ar-
rendekommitté i sitt delbetänkande ett förslag till lag
om historiska arrenden. För att spara kammarens tid
skall jag inte upprepa kommitténs definition av histo-
riska arrenden - den finns att läsa på sidan 11 i lagut-
skottets betänkande.
Regeringens argument mot detta är att ett sådant
system kan komma att leda till orättvisa resultat. Ja,
det är så. När det gäller gränsdragningar i lagstift-
ningsärenden är det nästan alltid någon eller några
som kommer i kläm. Det är dess värre oundvikligt.
Men det kan ju aldrig få vara ett skäl till att inte lag-
stifta i angelägna ärenden.
Fru talman! I direktiven till 1990 års arrende-
kommitté underströks bl.a. att den kommande lagens
utformning skulle vara enkel, tillfredsställande från
rättssäkerhetssynpunkt och förenlig med Sveriges
förpliktelser mot den europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna.
Kommittén, som bl.a. har bestått av fyra jurister
och fem sakkunniga, har bedömt att en lag om fri-
köpsrätt står i överensstämmelse med Sveriges inter-
nationella åtaganden. Kommittén refererar till fallet
James m.fl. i Storbritannien.
År 1967 införde Storbritannien en lag som gav
vissa arrendatorer rätt att lösa in arrenderade fastighe-
ter. I förarbetena till lagen åberopades att arrendato-
rerna ansågs ha en moralisk äganderätt och att lagen
skulle utjämna avsevärda orättvisor mot arrendatorn.
Några markägare i London framförde klagomål
till Europadomstolen, som gjorde följande tolkning:
Ett egendomsberövande som görs för att fullfölja en
legitim social, ekonomisk eller annan politik kan vara
i det allmännas intresse även om samhället i stort inte
har någon direkt nytta av den egendom som tas i an-
språk.
Domstolen konstaterade vidare att de nationella
organen är principiellt bättre skickade än domstolen
att avgöra vad som skall anses vara i det allmännas
intresse och att varje land måste ges betydande mått
av frihet när det gäller lagstiftning med social och
ekonomisk anknytning.
Vad som är av allmänt intresse är alltså en sak för
oss politiker att värdera - det har Europadomstolen
slagit fast. Enligt Vänsterpartiets uppfattning finns det
mycket starka sociala och politiska skäl till att införa
en lag om friköp av historiska arrenden. Jag vill verk-
ligen vädja till er socialdemokrater att stå fast vid
tidigare löften. Vi har ju tidigare varit på samma sida i
den här frågan! Varför gör ni nu en helomvändning?
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 i be-
tänkandet.