Fru talman! Frågan om historiska arrenden är en
lång historia och en lång kamp som nu mynnar ut i en
västgötaklimax - i ingenting egentligen. Vi har haft
en mängd debatter här i kammaren. Beslut har fattats.
En utredning har tillsatts och även slutförts med för-
slag om friköpsrätt. Tre regeringar har haft uppdraget
att infria riksdagens beslut. Det har dragit ut på tiden.
Senfärdigheten kan med rätta kritiseras.
Förra mandatperioden var Socialdemokraterna i
opposition helt eniga om att friköpsrätt skulle införas.
Kritiken mot förra regeringens senfärdighet var
mycket stark. I valrörelsen lovade Socialdemokrater-
na att införa friköpsrätt. Vad blev det? Ingenting.
Självklart tycker jag att övriga förslag i proposi-
tionen om skydd för arrendatorernas investeringar är
bra. Jag har en motion tillsammans med Lennart Bru-
nander som handlar om att tvister om inlösenskyldig-
het och inlösenvillkor skall avgöras av arrendenämnd
i stället för fastighetsdomstol. Men eftersom Lagrådet
haft invändningar accepterar jag självklart att det inte
kunde bli på det sättet. Jag tycker dock att det var ett
bra förslag. I dessa dagar har vi ju lärt oss att Lagrådet
skall respekteras.
Jag är den första att erkänna att frågan om friköps-
rätt inte är lätt. Den är mycket svår. Min respekt för
den enskilda äganderätten är stor. Men jag menar
samtidigt att det i många fall här handlar om att rätta
till historiska misstag så långt tillbaka som till 1700-
talet, då vi i Sverige inte hade någon egentlig lag-
stiftning om äganderätt till jord.
Däremot hade vissa privilegierade grupper rätt att
ta ut skatt från bönderna i trakten. Den beräknades
som en tillgång, bl.a. vid bouppteckningar, och myn-
nade sedan ut i en äganderätt som egentligen aldrig
konstituerats. Detta visar att det är en mycket speciell
grupp, därtill starkt decimerad, som skulle omfattas
av en friköpsrätt. Ofta har de i rakt nedstigande led
brukat sina gårdar så långt tillbaka som till 1700-talet.
De har i stor utsträckning själva byggt och restaurerat
sina hus och byggnader.
Jag har engagerat mig i den här frågan i många år,
främst med utgångspunkt i torparna under fideikom-
misset Koberg. För dem är förhållandena ungefär som
jag nyss beskrivit. De här människorna är ytterst få
och har inga stora krav. Jag är den första att beklaga
att det inte har gått att nå en frivillig uppgörelse för
dem. Det hade varit positivt för båda parter. Det är väl
en underdrift att påstå att det hade varit det.
Frågan om balansgången mellan att skydda den
enskilda äganderätten och viljan att låta dem få frikö-
pa som under mycket lång tid brukat och bebott en
fastighet är mycket svår. Därför har jag uppfattningen
att det förslag som Arrendekommittén har lagt fram
går något för långt. Av den anledningen har jag i min
motion lagt fram ett mera restriktivt förslag där den
viktigaste skillnaden är att brukaren i rakt nedstigande
led skall ha bebott och brukat brukningsenheten och
ha varit mantalsskriven på denna sedan år 1900 och
att friköpsrätten dessutom skall vara tidsbegränsad.
Jag lade fram det förslaget, därför att jag tänkte att det
kanske kunde vara ett sätt att ändå komma fram till ett
beslut.
Jag menar att en sådan friköpsrätt inte skulle
komma i konflikt med Europakonventionen om
mänskliga rättigheter. Inte heller är invändningen mot
att föra över egendom mellan enskilda personer riktigt
relevant, tycker jag. Ägare som det här rör sig om är
fideikommissen, vars ägande är knutet till ätten, Kyr-
kan, stiftelser eller staten. Kravet på att inskränkning-
ar i äganderätten skall ha allmänt intresse bör också
vara uppfyllt. Det bör vara ett allmänt intresse att rätta
till denna uppenbara historiska orättvisa.
Fru talman! Jag beklagar att lagutskottet inte har
tagit hänsyn till mitt kompromissförslag. Självklart
håller jag fast vid mitt förslag. Men jag inser att det
inte är meningsfullt att här yrka bifall till min motion.
I stället vill jag deklarera att jag vid voteringen kom-
mer att stödja reservation nr 2 från Vänsterpartiet.