Fru talman! Huvudrubriken på detta betänkande är
Investeringar i arrendejordbruket. Förvisso sker för-
stärkningar och förbättringar i skyddet för arrendato-
rer genom det här betänkandet. Det har jag inget att
erinra mot. Men de förstärkningarna är inte av den
karaktären att de på något sätt i något avseende löser
de grundläggande problem som helt är knutna till och
förknippade med avsaknaden av friköpsrätt.
Därför bör tyngdpunkten i denna debatt ligga på
friköpsrätten. Vi behöver inte diskutera det som är
självklart och som vi är överens om.
Den 30 november 1989, dvs. för fem och ett halvt
år sedan, fattade riksdagen ett historiskt beslut. En
klar riksdagsmajoritet ställde sig helt entydigt bakom
motionsförslag om att brukare av s.k. historiska ar-
renden skulle få friköpa den mark de i generationer
brukat, bebyggt och bebott.
Många trodde och hoppades då - jag vet - att slut-
kapitlet skrivits i denna bittra sannsaga, och att rätts-
samhällets lagar skulle omfatta också den grupp av
enskilda människor vars vardag till vissa delar fortfa-
rande styrs av feodalsamhällets lagar.
Men trots att 1990 års arrendekommitté enhälligt
förordade en friköpsrätt så förhalades frågan i tre år
av den borgerliga fyrpartiregeringen.
I den proposition vi nu behandlar använder en so-
cialdemokratisk regering samma juridiska motiv som
den tidigare borgerliga regeringen för att inte föreläg-
ga riksdagen en friköpslag.
Det kan inte få mig som socialdemokrat att ändra
uppfattning. Jag står fast vid den välgrundade upp-
fattning som både riksdagen, lagutskottet och sedan
också en utredning kom fram till. Fattas bara annat!
Enligt regeringen skulle det föreligga en beaktans-
värd risk för att en friköpslag skulle stå i strid med
Europakonventionen och utgöra ett otillbörligt intrång
i den enskilda äganderätten.
Längre än till att uttrycka en beaktansvärd risk
sträcker man sig faktiskt inte. Det finns inte någon-
stans i propositionen några kategoriska påståenden
eller några slutsatser om att detta strider mot Europa-
konventionen. Man bedömer att det finns en risk.
Juridiken får ta över de politiska värderingarna och
den politiska viljan, vilket jag har anledning att ut-
trycka förvåning över.
Uttalandet liksom lagutskottets bedömning i frå-
gan vilar minst sagt på bräcklig grund. Den ändring av
2 kap. 18 § i regeringsformen som nu trätt i kraft har
angetts innebära en precisering av det egendomsskydd
som ställs i Europakonventionen. Syftet med grund-
lagsändringen är alltså att uppnå en anpassning till
konventionen, inte att ställa högre krav på denna.
För övrigt prövades denna fråga mycket grundligt
av Arrendekommittén. Ingen av de fyra juristerna,
ledamöterna eller de fem sakkunniga har funnit att
vad som föreslås skulle strida mot konventionen. Då
kan man ju undra - jag kan ställa frågan till utskottets
talespersoner - om man haft kontakt med de här juris-
terna som haft denna klara och entydiga uppfattning
vid den här behandlingen.
Dessutom skall det uttryck man här uppehåller sig
kring och försöker övertolka - "i det allmännas intres-
se" - av nödvändighet uppfattas extensivt. Varje land
måste enligt vad Europadomstolen säger i rättsfall ges
ett betydande mått av frihet (margin of appreciation)
när det gäller lagstiftning med social och ekonomisk
anknytning.
Observera att man gör särskilda bedömningar när
det gäller lagstiftning med social och ekonomisk an-
knytning. Och det är vad det handlar om, inte juridisk
ekvilibristik.
Europadomstolen har i tidigare rättsfall med hän-
syn härtill förklarat sig komma att respektera den
nationella lagstiftarens bedömning av vad som kan
anses ligga i det allmännas intresse, om inte denna
bedömning uppenbarligen saknar rimlig grund.
En annan svag invändning mot en friköpslag är att
endast ett begränsat antal personer kan förmodas ha
intresse av att få friköpa mark. Det är en helt ovid-
kommande synpunkt. Såvitt jag har kunnat utröna har
den aldrig tillmätts någon betydelse i Europadomsto-
lens praxis eller i andra rättsliga sammanhang. Om en
friköpslag anses gynna endast ett begränsat antal
personer så är det ju ännu färre personer - godsägarna
- som blir berörda.
Det här gäller inte vilka arrendatorer som helst. I
flera inlägg har man talat om arrendejordbruket i
allmänhet, att det är 43 % eller vad det nu kan handla
om av all jordbruksmark som är utarrenderad. De
saknar också intresse i sammanhanget. Det här hand-
lar om en begränsad grupp människor på historiska
arrenden som tillhör kyrkan och några som finns på
den statliga sidan och inga andra. Det är alltså inte
någon generell utvidgning av någon äganderätt.
Till detta kommer bestämmelsen i lagförslaget att
friköp inte får ske om det av särskilda skäl skulle vara
oskäligt mot ägarparten. Här finns alltså ytterligare en
säkerhetsventil, vi kan kalla det för jordägarventil,
som gör att det inte bara går att rusa på i ullstrumpor-
na. Man måste ta hänsyn till de faktiska förhållandena
på de olika ställen där det här kan bli aktuellt.
Ytterligare en svaghet i handläggningen av ärendet
är att Lagrådet inte gjort någon ingående prövning av
lagförslagets förenlighet med grundlagen. Den lag-
rådsremiss som cirkulerade under den borgerliga
regeringen och som man på något sätt lyckades få
fram går ju inte specifikt in på de här förhållandena. I
det här fallet borde alltså en ordentlig prövning göras,
eftersom man åberopar Europakonventionen utan
närmare analys av innebörden.
Likaså är det synnerligen anmärkningsvärt att
jordbruksutskottet inte beretts tillfälle att yttra sig.
Varför? Det borde vi kunna få svar på i dag.
Lagutskottet har tidigare pekat på att en friköpsrätt
ligger i linje med den jordbrukspolitiska målsättning-
en att ägande och brukande av jordbruksmark böra
vara förenade. Det har lagutskottet bara för ett par år
sedan tyckt. Varför tycker man plötsligt inte det i
dag? Varför skriver man inte någonting om det?
Som en följd av kvardröjande feodala förhållanden
har hela bygder under exempelvis storgodsen i Skåne
och Västergötland avfolkats och utarmats. Vi kan
också se ett ökat intresse från åtminstone vissa jord-
ägares sida att vilja ta över efter arrendatorer i syfte
att kunna utnyttja ett frikostigt EU-stöd. Detta torde
leda till ytterligare utarmning av landsbygden.
Friköpsfrågan är emellertid för den berörda be-
folkningsgruppen mer en medborgarrättslig angelä-
genhet och en samhällsfråga än en arrendefråga. Det
är en fråga som väntat i mer än 200 år på sin lösning.
Att avskaffa den sista resten av ett feodalt system är
ett led i en politik för ökad social och ekonomisk
rättvisa och ett fullgörande av samhällets främsta
plikt, att se till att medborgarna i alla delar av landet
ges rätt till självständighet och frigörelse från ett tids-
främmande förmynderi.
Remissinstanser har åberopats i det här samman-
hanget. Jag tycker att man skall vara försiktig när man
bara kallt och torrt konstaterar att en majoritet av
remissinstanserna avstyrker. Det gör de om man räk-
nar på det sättet. Men man kan också se efter vilka
typer av svar det är och från vilka remissinstanser
svaren kommer.
För det första har tolv remissinstanser klart sagt ja
till en friköpslag. Från de oberoende instanserna före-
ligger ungefär lika många tillstyrkanden som avstyr-
kanden.
För det andra saknas bland de instanser som be-
retts tillfälle att avge remisser bl.a. Glesbygdsdelega-
tionen, som med utgångspunkt i att en friköpsrätt kan
bidra till en fortsatt allsidig befolkningssammansätt-
ning på landsbygden, redan 1983 ställde sig positiv till
införande av friköpsrätt för historiska arrenden.
Det passiva arrendejordbruksägandet i form av fi-
deikommiss, ecklesiastik jord m.fl. historiskt beting-
ade ägarskap saknar varje form av berättigande från
jordbrukssynpunkt. Ifrågavarande ägarparter har ald-
rig vare sig brukat jorden, bott på stället eller haft
annan arbets- eller riskmässig befattning med jord-
bruket eller varit beroende av det för sin utkomst. En
lag om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen under
de historiskt betingade ägarsystemen kränker därför
ingen enskild äganderätt.
Inget annat land i Europa har sedan demokrati in-
förts tillåtit fortsatt osjälvständighet för en jordbruks-
befolkning under feodalt grundade ägarsystem.
Det är hög tid att avskaffa denna för vårt land för-
nedrande kvarleva från en svunnen tid.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion nr 2.
I detta anförande instämde Bengt Kronblad (s),
Marianne Jönsson (s), Ronny Olander (s), Ingvar
Johnsson (s) och Tanja Linderborg (v).