Fru talman! Carl B Hamilton påstår att de svenska
representanterna var fysiskt närvarande men stod helt
vid sidan om beslutsprocessen. Jag måste säga att jag
inte upplevde det på det sättet.
När det gäller de formella besluten tog vi del i
samtliga, med undantag för ett, nämligen när det gäll-
de att utse personerna i ECB:s direktion. Samtliga
beslut klarades av på några få minuter, utan debatt
och utan att oenighet förelåg på någon enda punkt.
Nästan all tid användes till informella överläggningar.
Om dem skulle man möjligen kunna säga att det inte
var elva länder som deltog och fyra som inte deltog.
Som alla vet var det i praktiken en mycket mindre
krets som de facto förde diskussionerna och som efter
mycket stora och besvärliga motsättningar så små-
ningom ledde fram till konsensus. Uppriktigt sagt tror
jag att flertalet övriga länder inte upplevde sin situa-
tion som ett dugg annorlunda jämfört med den svens-
ka situationen. Det är sanningen om hur det gick till
på det mötet.
När det gäller skälen för att inte delta i valutau-
nionen från svensk sida är det viktigaste skälet, och
det har vi hela tiden sagt, bristen på folkligt stöd för
att delta. Det skälet är lika starkt i dag som det var för
ett år sedan.
Slutligen till frågan om att söka eller inte söka
mandat inför höstens val i frågan om ett svenskt del-
tagande i valutaunionen. Det måste stå varje parti fritt
att välja i vilka frågor man söker mandat eller inte
söker mandat. Detta är inte att åsidosätta den parla-
mentariska demokratin, utan det gäller om och när
man väljer att aktualisera olika frågor. Här kan Soci-
aldemokraterna och Folkpartiet ha kommit fram till
olika uppfattningar men ingen av dem betyder på
något sätt att den parlamentariska demokratin des-
avoueras.