Fru talman! När det gäller den första frågan tror
jag att Bengt-Ola Ryttar överdriver litet beträffande
reaktionerna i omvärlden. Det är klart att det har
funnits kritiska synpunkter, konstigt vore det annars.
Men man skall ha klart för sig att det inte har ägnats
så väldigt stor uppmärksamhet åt Sverige i dessa
frågor.
EU-länderna, framför allt de som har förberett sig
för valutaunionen, har varit fullt upptagna med att
möta konvergenskraven. Det har funnits en viss käns-
lighet för kritik, eftersom projektet har varit ömtåligt
och ifrågasatt också i de andra länderna. Man vill att
det så att säga skall sittas still i båten.
Statsministerns kommentarer handlade i hög grad
om ländernas förmåga att uppfylla konvergenskraven.
För bara ett år sedan såg det betydligt svårare ut än
vad det gör nu. Nu vet vi att elva länder anses ha
uppfyllt kraven. Det var nog inte många som trodde
det för ett år sedan och ännu mindre för två år sedan.
Så saken har kommit i ett litet annat läge på det sättet.
När det gäller risker under en övergångsperiod är
det framför allt riskerna från nu fram till årsskiftet
som har betonats. Det var ett skäl till att omräknings-
kurserna fastställdes redan vid mötena förra helgen
och inte, som vi tidigare hade planerat, vid årets slut.
Nu är detta känt, och ingen spekulation kan riktas om
osäkerhet kring dessa frågor.
Den gemensamma valutan skapas den 1 januari
1999. Även om den inte synliggörs för medborgarna i
form av sedlar och mynt, bedömer jag att riskerna är
betydligt mindre. Det är klart att det alltid finns risker
med ett sådant här projekt. Det har helt enkelt att göra
med om man kan föra en sådan ekonomisk politik att
man åstadkommer en jämn och balanserad utveckling
i alla länder, att man undviker en situation där vissa
länder får en stark tillväxt och andra länder stagnerar
och får hög arbetslöshet. Den typen av problem kom-
mer man naturligtvis att få hantera under lång tid
framöver.