Fru talman! När den gångna helgens beslut fatta-
des var det naturligtvis en stor och viktig dag i Euro-
pas efterkrigshistoria, med stora konsekvenser fram-
över, både för de länder som är med och för de länder
som har valt att stå utanför.
Rent fysiskt var Erik Åsbrink och Göran Persson
på plats, men politiskt satt dessvärre regeringen på
åskådarplats. Erik Åsbrinks framträdande här i dag
kan väl närmast ses som referentens. Den svenska
positionen som ett undantagsland, för att använda den
finska regeringens beteckning på den svenska politi-
ken, har bekräftats.
Finland har, till skillnad från Sverige, sagt att det
faktum att man geografiskt ligger i periferin måste
uppvägas av, kompenseras med, att man är med cent-
ralt i det politiska livet. Dessvärre har inte regeringen
i Sverige dragit den slutsatsen.
Vidare noterar jag att när Socialdemokraternas
beslut om att inte söka medlemskap från början för
ungefär ett år sedan lanserades, så byggde det delvis
på en monumental felbedömning av Göran Persson -
att EMU var ett skakigt projekt. Nu har det visat sig
att det startar i tid.
Låt mig avsluta detta mitt första inlägg med att
ställa en fråga till Erik Åsbrink. Socialdemokraterna
tar inte ställning i denna fråga inför 1998 års val.
Väljarna informeras inte om vad en röst på Socialde-
mokraterna betyder i EMU-frågan. Enligt min mening
underminerar detta den parlamentariska demokratins
funktionssätt. Min fråga är då: Är det bättre för den
parlamentariska demokratin att partier inte tar ställ-
ning i tidens stora frågor, eller är det bättre att partier
tar ställning och redovisar för väljarna sin hållning
inför allmänna val?