Fru talman! Den gångna helgens beslut var mycket
viktigt för Europas folk. Det kommer att förändra
något så centralt som vilka pengar vi har i vår plånbok
och i våra fickor. Sverige stannar alltså utanför.
Jag menar att det var två saker som dämpade
känslan hos en Europavän inför det som hände i hel-
gen. Det första var den tydliga närvaron av fransk
nationalism som gjorde sig påmind och som påminde
en Europavän om varför detta samarbete behövs. Det
är tråkigt att den typ av eftergifter behövde göras som
här har redovisats.
Det andra var det uppenbara utanförskap som
Sverige hamnade inför detta beslut. Erik Åsbrink
säger att det var många som fick vara utanför när det
viktiga beslutet fattades. Det må så vara. Men det
inflytande i Europa som folkomröstningsresultatet gav
oss 1994 har denna regering till stor del förverkat. Det
är uppenbart för alla utom tydligen för finansminis-
tern att Sverige nu hamnar vid sidan av och att det
finns stor irritation ute i Europa över den position som
Sverige har intagit.
Jag vill rikta frågor om den svenska folkopinio-
nen. Vi har alla skäl att fundera över våra mandat
inför höstens val. Jag tycker att det är märkligt att
Erik Åsbrink säger att denna regering först efter hös-
tens val - om den är omvald eller inte - börjar föra
dialog med svenska folket om vad EMU innebär.
Sedan skall den inte bry sig heller om junivalet 1999.
Då landar vi alltså på ett septemberval 2002. Då und-
rar jag hur finansministern tror att svenska folkets
förhållande till euron ser ut september 2002, långt
efter det att euron är införd både elektroniskt och
också fysiskt. Då finns pengarna i omlopp. Det kom-
mer alltså att i många hänseenden för svenska hushåll
redan vara möjligt att spara, ha bolån och annat i
euron. Då först skall beslutet fattas om Sverige skall
gå in eller inte efter en diskussion.
Jag finner detta oerhört märkligt och tror att
svenska folket, kanske först litet senare, också kom-
mer att undra: Hur kunde socialdemokratin lura i
vassen i denna viktiga fråga?