Fru talman! Låt mig allra först påpeka att det i den
tryckta, utdelade talarlistan har angetts en annan tale-
tid än den jag har anmält till kammarkansliet och att
det som kan te sig som ett tidsöverdrag därför inte är
något tidsöverdrag.
Fru talman! Även om socialdemokraterna, att dö-
ma av opinionsundersökningarna, har en dålig tilltro i
den svenska väljarkåren har de en mycket stark ställ-
ning i denna församling. När det gäller energipoliti-
ken innebär det att socialdemokraterna kan få majori-
tet för snart sagt vilken energipolitik som helst.
Ändå valde regeringen för ett år sedan att inte läg-
ga fram sina förslag och få dem bedömda i riksdagen
på sedvanligt sätt. I stället kallade man till partiöver-
läggningar om energipolitiken. Syftet med dem sades
vara att man skulle få till stånd en bred energipolitisk
uppgörelse. Det var viktigt för att vi skulle få långsik-
tigt hållbara spelregler för näringslivet.
Nu har vi facit. Av regeringens målsättning om en
bred och långsiktig energipolitisk uppgörelse blev ett
fiasko.
Den energipolitiska uppgörelse som riksdagen har
att ta ställning till i dag är inte bred. Regeringen valde
bort möjligheten att bygga vidare på 1980 års folkom-
röstningsresultat och 1991 års energipolitiska riktlin-
jer. Då hade man nämligen kunnat komma överens
med Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna
och Kristdemokraterna. Då hade man fått en i genuin
mening bred energipolitisk uppgörelse. Den hade
varit så bred att den fått stöd av 75-80 % av Sveriges
riksdag. Den hade fått en total uppbackning av hela
näringslivet. Den hade fått stöd av en samlad fackfö-
reningsrörelse.
I stället valde näringsminister Anders Sundström -
välkommen! - att kasta ut de tre partierna ett efter ett
ur förhandlingarna. Miljöpartiet åkte med på köpet.
Hastigt och lustigt förvandlades genom ett klubbslag
Sveriges socialdemokratiska arbetarparti från ett linje
2-parti till ett linje 3-parti.
Fru talman! Den helomvändningen markerar ett
uppbrott från de tillväxtorienterade och industrialis-
tiska traditioner som har burit upp den svenska arbe-
tarrörelsen under efterkrigstiden.
De LO-män och LO-kvinnor och partiarbetare
som slogs på barrikaderna för en förnuftig energipoli-
tik i 1980 års folkomröstning slogs förgäves.
LO-tidningen har recenserat regeringens helom-
vändning: "Med beslutet att snabbavveckla kärn-
kraftsreaktorerna i Barsebäck har den socialdemokra-
tiska regeringen slagit in på en väg som förvärrar den
ekonomiska krisen och äventyrar vårt lands framtid
som industrination. Socialdemokratin är ett barn av
industrialismen. Partiets unika framgångshistoria
beror på att det förmått hantera spänningen mellan
arbete och kapital med konstruktiv skicklighet. Partiet
har i sin praktiska gärning demonstrerat hur tekniska
framsteg kan användas för att främja mänsklig frigö-
relse. Stundtals har denna optimism framstått som
oreflekterad. I grunden har det dock handlat om en
sund tro på vetenskap, förnuft och rationalitet. Nu
vänder partiet industrisamhället ryggen."
Regeringens nya energipolitik markerar inte bara
ett uppbrott från socialdemokratins och Landsorgani-
sationens historiska syn på tillväxt och industriell
utveckling. Den innebär också att regeringen slår in
på en splittringens väg.
För att uttrycka det i torgmötestermer innebär
energipropositionen en öppen konfrontation med
folket, facket, näringslivet och den borgerliga opposi-
tionen i riksdagen. Det är uppenbart att denna energi-
politik splittrar Sverige i en situation när vi behöver
allt annat än splittring.
Den utlovade halveringen av arbetslösheten är i
dag mer avlägsen än någonsin. Statistiska centralby-
rån presenterade i maj arbetslöshetssiffror som är de
högsta i byråns historia. Den totala arbetslösheten har
bitit sig fast på nivån 13-14 %.
I en sådan situation borde regeringen vara angelä-
gen om att samla alla politiska krafter i samhället för
att försöka åstadkomma så goda förutsättningar som
möjligt för investeringar, tillväxt och sysselsättning.
Vad gör då regeringen? Jo, den slår in på en väg som
innebär ett medvetet förödande av produktionsresur-
ser som står till det svenska folkhushållets förfogande.
Man baxnar.
Det är en kapitalförstöring som saknar motstycke i
historien. Därtill kommer en annan sorts kapitalför-
störing, nämligen ett förödande av förtroendekapitalet
för landets politiska ledning.
Fru talman! Regeringens energipolitik är inte bred.
Den är inte heller långsiktig. Det var ju den andra
målsättning som regeringen hade när man bjöd in till
partiöverläggningar. Det vi skall behandla i dag är för
det första en överenskommelse om vilka energipoli-
tiska program som i statsbudgeten skall ersätta de
program som nu, efter fem år, löper ut. Det är margi-
nella medelstillskott jämfört med tidigare.
Den andra delen består av energipolitiska riktlin-
jer. Det är en överenskommelse som väsentligen är
begränsad till en eller möjligen två reaktorer i Barse-
bäck. Det finns inget långsiktigt i det, tvärtom. Efter
år 2001 utlovar regeringen inget annat än ett fortsatt
partipolitiskt schackrande med avstämningar och
överläggningar, utvärderingar och kontrollstationer,
analyser och förhandlingar.
Häri ligger den riktigt stora skada som denna
energiuppgörelse åsamkar svensk välfärd. Genom
energiuppgörelsen med Centern och Vänstern har
socialdemokratin lyckats med konststycket att skapa
en bestående osäkerhet om vilka de långsiktiga villko-
ren egentligen är för att investera i industriell verk-
samhet i vårt land.
Fru talman! Det kommer att kosta jobb. Jag för-
modar att det är den insikten som är grundläggande
för LO:s och LO-förbundens genuina, starka motstånd
mot den energiuppgörelse som har träffats. Det hand-
lar ingalunda enbart om industrifacken. Även ett LO-
förbund som Svenska kommunalarbetareförbundet
höjer nu sin röst i protest mot regeringens ansvarslösa
energipolitik.
Fru talman! Denna politik är både extrem och de-
struktiv. Den är extrem därför att den bygger på över-
enskommelser med partier som hela tiden har befunnit
sig i utkanten av den energipolitiska debatten. Den
bygger på en överenskommelse med förlorarna i 1980
års folkomröstning om kärnkraften. Den är destruktiv
därför att den bygger på kapitalförstöring. Den bygger
på att vi skall avveckla tillgångar som vi mödosamt
tillsammans har byggt upp, tillgångar som bidrar till
produktion, sysselsättning och välfärd. Och vi skall
göra det utan att ha någonting bättre att sätta i stället.
Trots att det alltså är mycket drastiska förslag som
regeringen lägger på riksdagens bord - förslag som
kommer att påverka Sveriges industriella framtid -
har Anders Sundström mage att komma till riksdagen
utan att presentera ett fullödigt beslutsunderlag. Jag
kan inte tänka mig att det gick till så i Piteå, där
kommunstyrelseordföranden skulle rodna om han för
fullmäktige lade fram ett ärende med så dåligt be-
slutsunderlag.
Vi har nu en lag om kärnkraftsavveckling ute på
remiss. Den skall göra det möjligt för regeringen att
efter eget gottfinnande och utan någon förvarning
konfiskera känkraftsreaktorer genom att dra tillbaka
givna drifttillstånd. Det lagförslaget har hafsats fram i
Regeringskansliet på rekordtid. Trots att detta är en
lagstiftning som har bäring både på egendomsskyddet
i regeringsformen och på egendomsskyddet i Europa-
konventionen om de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna har det hafsats fram. Här-
omdagen redovisade radio och TV hur Advokatsam-
fundet som en i raden av remissinstanser avvisar och
tar avstånd från förslaget.
Jag tycker naturligtvis att det är upprörande att se
det lättvindiga sätt på vilket regeringen hanterar lag-
stiftningsmakten. Jag tycker också att det är avslöjan-
de för regeringens lättvindiga syn på den privata
äganderätten.
Vår uppfattning i Moderata samlingspartiet är att
denna lag om den realiseras kommer att skada Sveri-
ges anseende som en stabil marknadsekonomisk
rättsstat.
Nu har riksdagen inte möjlighet att ta ställning till
denna lag förrän i höst. Ännu finns det ingen gransk-
ning i Lagrådet. Ännu har regeringen inte beslutat sig
för att lägga fram lagen för riksdagen. Ändå begär
regeringen att riksdagen i dag skall godkänna riktlin-
jer för energipolitiken som gör det möjligt för rege-
ringen att om sju månader använda denna obefintliga
lagstiftning för att ytterligare sex månader senare
beröva det börsnoterade företaget Sydkraft rådigheten
över tillgångar i mångmiljardklassen.
Lars Recke säger att det inte spelar någon roll hur
det går med förhandlingarna. Statssekreteraren på
Näringsdepartementet tycker att alla, inklusive Syd-
kraft, skall rätta sig efter det riksdagsbeslut som vi
ännu inte har fattat och den lag som ännu inte existe-
rar. Detta carte blanche-godkännande förväntar sig
regeringen att riksdagen skall ge, utan att vi har en
aning om vilka kostnaderna är. I energipropositionen
redovisas ingenting om konsekvenserna för energiför-
sörjningen. Det står ingenting om konsekvenserna för
miljön, ingenting om konsekvenserna för investering-
arna eller för industrisysselsättningen, ingenting om
vad som kommer att hända med utsatta regioner i
landet - Norrlands inland, Norrlandskusten, Bergsla-
gen - och ingenting om de sociala effekterna för hus-
hållen. Jag tänker särskilt på småhusägarna med di-
rektverkande el. Det står ingenting om konsekvenser-
na för samhällsekonomin i stort.
Än mindre redovisar regeringen för riksdagen vil-
ka statsfinansiella konsekvenser som kommer att
uppstå om riksdagen godkänner de av regeringen
föreslagna riktlinjerna. Läser man vårbudgeten kan
man få intrycket av att det är gratis att stänga Barse-
bäck, för där finns inga kostnader alls medtagna.
Fru talman! Det saknas inte spekulationer om vad
det kostar att stänga Barsebäck 1 genom ett politiskt
beslut i Sveriges riksdag. Sydkrafts styrelseordföran-
de Nils Yngvesson har angivit kostnaden till 20 mil-
jarder. Jag är mycket medveten om att Nils Yngves-
son är part i målet, men hans uppgifter är ändå intres-
santa med tanke på att Nils Yngvesson har en bak-
grund som en av socialdemokratins allra tyngsta
kommunalpolitiker.
Skulle Yngvesson ha rätt försvinner i ett slag det
budgetöverskott som finansminister Åsbrink förväntar
sig. Då försvinner också hela det fempunktsprogram
som regeringen i vårbudgeten lade fram i hopp om att
kunna reparera den sargade moralen i rörelse.
Oavsett Nils Yngvessons kostnadsuppskattningar
kvarstår faktum. I det ärende som vi skall ta ställning
till i dag inte så mycket som antyder regeringen vilka
kostnader som kommer att åsamkas statsbudgeten
kanske redan nästa år. Det finns inte så mycket som
en antydan.
Man kan ha väldigt olika uppfattningar - det är ju
bekant, fru talman - om både energipolitik i allmänhet
och kärnkraft i synnerhet, men det borde inte vara
möjligt för riksdagen att fatta avgörande viktiga be-
slut utan att ha en aning om vilka kostnader som
kommer att uppstå.
Med detta, fru talman, ber jag att få yrka bifall till
reservation 1 i betänkandet, innebärande avslag på
regeringens energiproposition i dess helhet.
Nu har jag, fru talman, inga illusioner om utgång-
en av dagens riksdagsbehandling. Med några få un-
dantag kommer den socialdemokratiska riksdags-
gruppen likt ledamöterna i näringsutskottet lojalt att
baxa igenom förslaget. Energipolitik handlar som
bekant väldigt litet om energi och väldigt mycket om
politik. Det är maktpolitik. Det är partitaktik som
ligger till grund för den energiöverenskommelse vi nu
har att pröva.
Vi har också känt denna vanmakt under näringsut-
skottets behandling. Jag avslöjar väl inga statshemlig-
heter om jag säger att det i praktiken inte har varit
fråga om någon realbehandling. Det har närmast varit
fråga om terapeutiska övningar där vi har tagit emot
delegation efter delegation från olika delar av svenskt
näringsliv, som har framfört i huvudsak avvisande och
kritiska invändningar emot energipolitiken.
Det spelar ingen roll hur dåligt beslutsunderlaget
är. Det spelar ingen roll att många socialdemokratiska
ledamöter i denna kammare - jag skulle våga påstå att
det gäller huvuddelen av ledamöterna i näringsutskot-
tet - i djupet av sina hjärtan delar den kritik som vi
riktar mot energiuppgörelsen. Beslutet är fattat, låt
vara mot bättre vetande. Göran Person har bestämt
sig. Olof Johansson skall hållas på gott humör. Detta
är, fru talman, en beklämmande uppvisning, och det
är politik när politik är som allra sämst.
Innebörden av 1980 års folkomröstning och 1991
års energipolitiska riktlinjer var att kärnkraften så
småningom skulle ersättas med förnybar elproduktion.
Vi moderater har ingen anledning att ompröva det
ställningstagandet. Vi står kvar vid den energipolitis-
ka linje som vi formulerade som linje 1 i 1980 års
folkomröstning om kärnkraften.
För oss är energipolitik inget självändamål. Det är
ett medel för att nå övergripande mål som har med
sysselsättning och välfärd att göra. Inte heller är kärn-
kraft något självändamål för oss moderater, lika litet
som kärnkraftens avskaffande borde vara det. Vi
försöker och vinnlägger oss om att inta ett rationellt
förhållningssätt. Vi erkänner att varje form av elpro-
duktion har sina fördelar och sina nackdelar. Vi anser
för vår del att kärnkraftens nackdelar - avfallspro-
blematik, höga säkerhetskrav under drift - med mar-
ginal går att bemästra. Hade vi, fru talman, inte gjort
den bedömningen, skulle vi inte föreslå nedläggning
av en kärnkraftsreaktor; vi skulle föreslå nedläggning
av tolv kärnkraftsreaktorer.
Man kan tycka vad man vill om de beslut som
fattades på 60- och 70-talen om att satsa på kärnkraf-
ten och ett svenskt kärnkraftsprogram. Också de som
är kritiska mot de beslut som fattades på 60- och 70-
talen bejakar i dag den obönhörliga logiken och det
obönhörliga förnuftet i att dra nytta av de investering-
ar som då gjordes. Med all rätt uppfattas beslutet att
förtidsavveckla kärnkraft som irrationellt och som
godtyckligt. Därför kan denna energiuppgörelse aldrig
få ett brett stöd i det svenska folkdjupet. Det finns
inga sakliga skäl, lika litet i dag som för 17 år sedan,
för att fatta politiska beslut om att avveckla kärnkraf-
ten. Den lagstiftning som kom till efter folkomröst-
ningen garanterar att kärnkraften kommer att fasas ut
ur det svenska elproduktionssystemet på lång sikt.
Jag vill ockå med tanke, fru talman, på den argu-
mentation som inte minst näringsministern själv bru-
kar använda betona att svensk kärnkraft inte är någon
föråldrad teknik. Den är inte elproduktionens ånglok.
Svensk kärnkraft håller hög standard, Trots det tanke-
förbud som en tidigare socialdemokratisk regering
genomförde bedrivs det en fortlöpande forskning,
utveckling och förnyelse. Det gör att de kärnkraftsre-
aktorer som vi i dag har i Sverige har föga gemensamt
med dem som vi folkomröstade om för 17 år sedan.
Jag skulle våga påstå att en allmän expertuppfattning
är att de svenska reaktorernas teknologiska standard
är fullt jämförbar med standarden i dagens många
nybyggen i Fjärran Östern.
Karin Falkmer kommer senare att utveckla våra
synpunkter på tankeförbudet. Jag begränsar mig nu
till att yrka bifall till reservation nr 12, där vi tillsam-
mans med Folkpartiet och Kristdemokraterna föreslår
ett omedelbart slopande av detta tankeförbud - en
skamfläck i svensk lagstiftning.
Fru talman! Energipolitiken har ju traditionellt
varit en centralstyrd och statsdirigerad sektor av sam-
hällsekonomin. Den har varit något som har ansetts ha
med landets självförsörjningsgrad och försörj-
ningstrygghet att göra. Med avregleringen av elmark-
naden - den avreglering som har genomförts över de
politiska blockgränserna - har den situationen i grun-
den förändrats. I dag fungerar elmarknaden som vil-
ken annan marknad som helst. Producenterna möter
konsumenterna på en fri marknad i konkurrens och
försöker tillgodose deras efterfrågan på el och annan
energi. Detta ger, fru talman, konsumenterna makt.
Det ger konsumenterna en sådan makt att det får
omedelbart genomslag om de ratar kärnkraftsel, likt
konsumenter på en annan marknad ratade klorblekt
papper.
Avregleringen av elmarknaden ger oss alltså möj-
ligheten att lägga ansvaret för utvecklingen, förnyel-
sen och miljöanpassningen av elproduktionsapparaten
där det ansvaret rätteligen hör hemma, nämligen hos
branschen själv. Det är paradoxalt att regeringen
väljer att falla tillbaka i gammaldags plantänkande
just i detta historiska ögonblick - när den här möjlig-
heten öppnar sig. Regeringen brukar säga:
Tolv reaktorer har kommit till med statens med-
verkan under kort tid. De kommer att bli gamla sam-
tidigt, och då kommer de att läggas ned. Då ställs
landet inför en akut elförsörjningskris. Nu måste sta-
ten ta ansvar för att undvika en panikartad avveckling.
Vi måste se till att det här går lugnt och stilla till väga.
När man resonerar på det sättet har man inte för-
stått den djupare innebörden av den elmarknadsre-
form som man själv har medverkat till. Man avslöjar
också en häpnadsväckande brist på insikt i hur in-
dustriell verksamhet bedrivs och fungerar.
Kärnkraftsreaktorer har inte någon specifik tek-
nisk livslängd, varken de 25 år som en gång i tiden
ledde socialdemokraterna fram till årtalet 2010 eller
de 40 år som branschen brukar ange som reaktorernas
konstruktionskrav. I princip går alla reaktordelar att
renovera. Det innebär att en reaktors livslängd vä-
sentligen är en kommersiell fråga. Varje reaktor
kommer att leva vidare så länge som ägaren anser att
det är lönsamt att årligen reinvestera de stora belopp
som behövs för att möta myndigheternas säkerhets-
krav och de egna kraven på hög driftsäkerhet. Men
det är klart att man så småningom kommer till en
tidpunkt när lönsamheten i de reinvesteringarna ter sig
tveksam. Då fasar man i stället in i annan produktion
och lägger ned reaktorn. Det enda som man med
säkerhet, fru talman, kan säga om den här tidpunkten
är att den inte kan förutsägas eller bestämmas av
ledamöterna i den här kammaren.
När vi moderater förespråkar en "naturlig" kärn-
kraftsavveckling som ett alternativ till regeringens
energipolitik är det inte ett utslag av någon sorts
marknadsekonomisk fundamentalism. Det handlar om
att dra lärdom av statens interventioner på andra om-
råden. Det finns inte längre någon egentlig skillnad
mellan kraftbranschen och andra industribranscher.
Och lärdomen från andra branscher är att staten bäst
gagnar förnyelse, utveckling och miljöanpassning av
produktionsapparaten genom att fastställa tydliga
spelregler - lagar, miljökrav och skatter - men i öv-
rigt hålla fingrarna borta.
Regeringen skulle aldrig komma på tanken att tala
om för Hylte Bruks när det är dags att skaffa en ny
pappersmaskin. Men i det här fallet gör man just
detta. Man går in och försöker styra produktionen i en
enskild elfabrik, i detta fall elfabriken i Barsebäck.
Vid en naturlig avveckling av kärnkraften sker det
här stegvis. Det är just det som är poängen. Alla reak-
torer blir inte gamla samtidigt och läggs inte ned
samtidigt, eftersom reinvesteringarna inte fördelas
jämt. De styrs, som i all industriell verksamhet, till de
anläggningar som bedöms ha framtiden för sig. Vid
en naturlig avveckling uppkommer inga onödiga
samhällsekonomiska kostnader. Men när man stänger
Barsebäck med politiska beslut uppkommer sådana
samhällsekonomiska kostnader. Därtill uppkommer
statsfinansiella kostnader och företagsekonomiska
kostnader. Dessutom uppkommer, i fallet Barsebäck,
stora miljökostnader.
De miljökostnaderna är inte små. Vi vet att bort-
fallet av el från Barsebäck väsentligen kommer att
ersättas med import av kolbaserad el från Danmark.
För att man skall kunna ersätta en reaktor i Barsebäck
måste man elda tre ton stenkol varje minut. Det är
följdriktigt att miljöminister Anna Lindh också har
förhandlat till sig en rätt för Sverige att fram till år
2010 öka koldioxidutsläppen med 5 % i en situation
när alla andra länder kommer att minska dem. Vi
moderater står kvar vid 1993 års klimatpolitiska be-
slut. Vi vill även framgent att Sverige skall ha en
offensiv klimatpolitik och ta sitt globala ansvar.
Fru talman! Runt om Sveriges gränser finns det
gott om ledig elproduktionskapacitet. Både Sverige
och Ryssland är hopkopplade med det finska syste-
met. Den paradoxala effekten av detta är ju att vi med
avveckling av kärnkraftsreaktorer i Sverige riskerar
att förlänga drifttiden vid det ryska kärnkraftverket i
Sosnovyj Bor, eftersom vi ökar avsättningsmöjlighe-
terna för den el som där produceras.
Gentemot Litauen finns inte samma utbytbarhet.
Men i framtiden kommer elsystemen runt Östersjön
att länkas samman. Då kommer vi att få en direkt
utbytbarhet också mellan de svenska kärnkraftsreakto-
rerna och kärnkraftverket Ignalina i Litauen. Liksom i
Sosnovyj Bor är reaktorerna i Ignalina av Tjernobyl-
typ. Den paradoxala effekten av förtida kärnkraftsav-
veckling i Sverige kan därmed bli att vi försämrar
kärnsäkerheten i hela norra Europa. För det bär Sve-
riges regering ansvaret.
Den här politiken hotar inte bara miljön, utan den
hotar framför allt jobben. En förtida kärnkraftsav-
veckling innebär att elpriserna pressas uppåt, och det
riskerar naturligtvis särskilt att drabba ryggraden i den
svenska industrin, den elintensiva industrin. Vi har
redan sett effekterna av de energiskattehöjningar som
har genomförts och som har lett till friställningar vid
Vargön Alloys utanför Vänersborg och vid Gränges
Metall i Sundsvall. Marginalerna är inte stora.
Det finns en tendens att betrakta den tunga svens-
ka basindustrin som någon sorts relik från industria-
lismens barndom, som någonting som snart skall
kunna ersättas av tjänstebaserade kunskapsföretag.
Men så är inte fallet. Den tunga svenska industrin är
alltjämt en ryggrad. Den är högteknologisk. Den har
stor betydelse för underleverantörsledet. Den svarar
för en stor del av förädlingsvärdet i den svenska ex-
porten. Bara skogsindustrin sysselsätter 120 000
människor, svarar för 17 % av exporten och gör av
med el motsvarande produktionen i fem Barsebäcks-
reaktorer.
Vår konkurrenskraft kommer att försämras. Det
olyckliga är att det finns investeringsalternativ för
dessa industrier. De är i stor utsträckning delägda av
utländska företag. Vi oroar oss starkt för de regionala
effekter som kan uppstå, eftersom de särskilt elbero-
ende industrierna - de industrier som är känsliga när
det gäller energipolitiken - är belägna i regioner som
redan i utgångsläget är mycket hårt drabbade av ar-
betslöshet.
Jag har någon gång sagt att vi, om vi inte bedriver
en klok energipolitik, kan sätta ett stort kryss över
varenda ort i det här landet som slutar på bruk, fors
eller hyttan. Om den här industrin skall skyddas blir
ju bördorna i stället desto större på hushållssektorn.
Trots dessa realiteter vill socialdemokraterna
framställa avvecklingen som en tillväxtmotor. Det är
klart att en omställning av energisystemet kan leda till
nya jobb i nya branscher. Men det är naturligtvis
ingenting jämfört med alla de jobb som samtidigt slås
ut i traditionella branscher när elpriserna stiger som
en följd av samma omställning.
Jag har förstått att regeringen nu knyter sin för-
hoppning till en storskalig biobränsleanvändning och
att den skall kunna generera nya jobb i skogslänen.
Men det är just i dessa län som jobb också kommer att
slås ut i de traditionella basindustribranscherna. Det
är för övrigt också svårt att se fördelen med att
skogslänen byter ut högvärdig pappersmassa mot
lågvärdigt vedbränsle.
Hela teorin om att det skulle vara möjligt att
åstadkomma tillväxt och sysselsättning genom kapi-
talförstöring ter sig bisarr. Om den teorin hade varit
sann hade det naturligtvis inte funnits någon anled-
ning att begränsa kapitalförstöringen till att gälla en
eller två kärnkraftsreaktorer i Barsebäck. Det finns ju
fortfarande en lång rad lönsamma industrier i olika
branscher som regeringen skulle kunna stänga i för-
hoppning om att det skulle skapa tillväxt och syssel-
sättning och att man skulle kunna bygga upp någon-
ting annat i stället.
LO-tidningen skriver: "Med äppelkindad oskulds-
fullhet utbrister socialdemokratiska kvinnoförbundets
ordförande att nu måste näringslivet förstå att vi
menar allvar . Näringsministern förklarar med Or-
wellskt nyspråk att avstängning av fungerande kärn-
kraftverk inte är kapitalförstöring utan i själva verket
skapar nya jobb. Statsministern bidrar med obegripli-
ga uttalanden om ekologisk tillväxt. Om näringslivet
tror en tiondel på all avvecklingsretorik kommer inte
en krona att investeras i Sverige."
Fru talman! För oss moderater kommer det att va-
ra och förbli en viktig uppgift att förhindra att LO-
tidningens, fackföreningsrörelsens och industrins alla
farhågor besannas. Energiuppgörelsen leder Sverige
åt fel håll, försämrar vår miljö och lägger ökade bör-
dor på alla som lever och verkar i vårt land. Detta är
en insikt som finns långt in i Sveriges Socialdemo-
kratiska arbetarparti. En sekteristisk energipolitik har
inte framtiden för sig.
Vårt land behöver en allians för tillväxt - för in-
vesteringar, företagande och sysselsättning. Tro mig,
fru talman. Det breda folkliga stöd som finns för att
svensk kärnkraft skall användas så länge den är eko-
nomiskt, miljömässigt och säkerhetsmässigt försvar-
bar, kommer oavsett dagens energipolitiska beslut att
sätta den bortre parentesen för den olycksaliga ener-
giuppgörelse som regeringen har ingått med Centern
och Vänstern.
I detta anförande instämde Carl Erik Hedlund,
Marietta de Pourbaix-Lundin, Stig Rindborg, Lennart
Hedquist, Nils Fredrik Aurelius, Jeppe Johnsson,
Maud Ekendahl, Peter Weibull Bernström, Inga
Berggren, Gullan Lindblad, Ola Karlsson, Sten
Tolgfors, Tomas Högström, Åke Sundqvist, Eva
Björne, Ulla Löfgren, Olle Lindström och Karin
Falkmer (alla m).